Det är i höstmörkret man behöver nån

Häromveckan hjälpte jag en granne att flytta. Det var inte alls planerat, men jag mötte honom i trappan när han försökte släpa ner möblerna. Alldeles ensam var han, lördagkväll. I soffan satt hon som skulle bo kvar, och sa ingenting. Han var tillkämpat och överdrivet pigg och vitsig, hon sa ingenting.
  Han hade inte mycket - det var delar av ett pojkrum som nu skulle tillbaka till föräldrahemmet för lagring, lite kartonger, kläder, CD-skivor, affischer. Inte ens en släpkärra full.
  I hallen stod en barnvagn för ett ganska litet barn, som jag vare sig hörde eller såg. Hon i soffan hade ett vinglas framför sig, som hon inte rörde, och stirrade på TVn. Hon sa ingenting.

Det var hemskt.

Jag var helt slut när jag hjälpt honom färdigt. Inte för att det var jobbigt att kånka i trapporna; sånt orkar den arma kroppen fortfarande med. Utan för att det var jobbigt att befinna sig i en oartikulerad istid, mitt emellan två människor som förmodligen vid något tillfälle sagt att de älskade varandra, och som nu uppenbart inte gjorde det längre. Som hade sagt saker färdigt.

 Så jag satte mig i min egen soffa, i mitt trygga hem, lyssnade till vrålen från Arvtagarens rum där utomjordingarna föll som käglor för olika dödsstrålar, och tänkte: Herregud, hoppas man slipper det där. Aldrig mer. Ja, inte utomjordingarna. Separationen.

Fast ändå inte.

Ikväll är det höstmörker ute på riktigt. Jag är ensam. Arvtagerskan har flyttat till eget, jojomän, och brakar bara förbi i snabba räder för att kolla av läget. Arvtagaren bestämde sig för att bo hos sin Ömma Moder en vecka. Så du får vara ifred ett tag, fnös han.

Men jag vill ju inte vara ifred. Det har jag aldrig velat. Och ibland funderar jag på om det är det som gör att jag lever ensam. För när man är ensam funderar man alldeles förtvivlat mycket på varför man är ensam. Jag känner ingen i en relation som funderar särskilt mycket på varför just de är i ett förhållande. Vilket är märkligt. En vacker dag kan man, som mina grannar eller som jag själv, bara stå där och undra vad som hände...

Så man letar fel. Man pratar för mycket, man pratar för lite (fast då om viktiga saker, som känslor). Man är för försiktig, för artig, för bufflig, för trevlig (jodå). Man är för flexibel, man är för stelbent. Och som femtioårig byggnadsarbetare känner man emellanåt ett stort behov av att gå ut på gatan och skrika: Men hur fan ska man vara då???

Sen tränar jag litegrann, får ner pulsen, och blir snäll och trevlig igen. Livet är ju rätt bra. Förutom alldeles uppenbara ålderstecken, som att jag stup i kvarten måste säga "när jag började jobba för trettio år sen.." eller att "...på den tiden..." har jag inga problem med att vara femtio heller. Runt hörnet kanske, kanske en ny karriär finns - där kroppen inte tar lika mycket stryk. Jag har kvar det mesta av håret och tänderna, och vaknar inte halv fem på helgerna. Jag har roliga vänner, det finns människor jag kan ringa mitt i natten om det kniper.

Men det är bara det att när höstmörkret kryper på en....så känns lägenheten lite för stor och lite för tom. Det finns inga tända ljus i världen som hjälper mot det. Inte ens en katt som lindar sig runt benen. För det måste nog vara en katt. Jag har haft hund och en sån här kväll var det ingen tröst att behöva klä på sig för en evighetspromenad i grannskapet, trots morska utfall mot papperskorgar och kvarglömda cyklar.

  För vad är det man söker? Det kanske är viktigare att fråga sig det än att bara rota i sitt egna bottenlösa inre, för där har väl de flesta av oss rotat i hela våra liv. Och svaret på detta är naturligtvis att det vet man inte - förrän det står framför en. När saker liksom klickar till, när man skrattar åt totalt humorbefriade skämt, när man har överseende med saker som kunde ha förvandlat en till seriemördare i en annan tid. När man vet.

  Men tills man vet, så får man njuta av höstmörkret.