En miljon saker att göra innan man dör

  Jag har flera bekanta som är upplevelsemissbrukare. Far världen runt, badar med hajar, liftar i laglösa trakter, tappar bort passet i länder där man inte ska göra det, upptäcker tropiska stränder där inga tyskar varit än - kort sagt, de tittar på saker. Kliar den där adrenalinnerven. Fast givetvis bara lite lagom - det finns alltid en livlina, även om det bara är ett telefonnummer till en svensk ambassad.
  Vi pratar inte rådigt folk som bryter lite eget land i ödemark, hämtar sin mat i skogen och syr sina kläder av björnfällar. Vi pratar upplevelsemissbruk.
  Sen kommer de hem och tar ett påhugg på krogen eller sjukhus i ett par månader, pratar om hur litet Sverige blivit - i synnerhet de där som bott sex veckor i New York - och sen drar de iväg igen. Killarna tatuerar sig och får blodförgiftning, tjejerna förälskar sig i nån exotisk man.

  Vi andra får ju genomlida berättandet, varenda en har en egen liten sida där de lägger upp solskensbilder som skär i hjärtat på en när man skådar Det Svenska Höstrusket. Förmodligen är väl det halva nöjet - jag hörde om en tjej som på flygplanet enbart tjatade om att hon och hennes kille fort som fan måste få upp bilderna, så hennes kompisar kunde bli riktigt avundsjuka.

  Det finns TV-program, av den där mer hjärndöda sorten, som handlar om saker man måste göra innan man dör. Hoppa fallskärm, skjuta med ksp, sniffa helium. Eller ligga med en porrstjärna; det var tydligen aktuellt i nåt av de utländska programmen. BerlusconiTV.

  Och jag funderar på varför ingen tycker det känns viktigt att jobba i ett soppkök, i varje fall en vecka innan man dör? Eller göra volontärarbete i ett flyktingläger? Det behöver inte ens vara så exotiskt - varför inte ställa upp som kontaktperson för nån ensam människa, inskriven i omsorgen? Promenera med nån gamling som vill ha promenadsällskap? Varför är inte det nåt att göra innan man dör?

  Minnen är färskvara, tro mig. Jag har också riskerat livet mer eller mindre organiserat ett flertal gånger, tuggat järn, haft adrenalinkickar som fan - men inte har jag nån större nytta av det nu. Det är inte det som jag minns mest eller bäst. Det jag minns bäst är när man hjälpt någon. Mänsklig tacksamhet är något man bär med sig långt mer än ett par gallskrikande sekunder i fria luften. Vare sig det är ett par mörka ögon över en vattenflaska i ett flugigt värmeinferno, eller en uteliggares hesa "tassaruha" när man ger honom extratröjan.
 
  Visst, det finns några som gör båda delarna. I varje fall hoppas jag det. Trampar runt i pittoreska - ett ord som betyder att det är fattigt och jävligt men vackert - miljöer, och kanske också rycker in med dikesgrävning eller vaccinationer i favelhan. Och kanske får ett minne att ta med sig på gamla dagar.

  För minnen är färskvaror. Man kan inte suga på en resa till Ibiza 1984 i all evighet - vi fungerar inte så.  Exakt vilka sinnen som triggas vet jag inte, men jag är bergsäker på att ingen blir lyckligare idag av en resa de gjorde då. Vi har också en förmåga att slipa ner kanterna på våra minnen - solen sker även när det regnade när vi var små, eller hur?

Åh, det finns ohyggliga mängder saker jag vill göra innan jag dör. Böcker att läsa, människor att möta, sånger att sjunga (med risk för att bli som Ranelid; för övrigt en författare som jag hoppas slippa innan jag dör).
Och i dagens samhälle kan vi göra, kanske inte allt vi vill göra, men långt mer än generationerna före oss. Om jag jämför med min mormors modesta drömmar lever jag i ett paradis; jämför jag mig med Arvtagarnas drömmar är jag rent fantasilös.
  Faran jag ser med det här är att bara vissa kan få uppfylla sina drömmar, och jag är inte så dum eller cynisk att jag tycker att det minsann är upp till var och en. Vi vaggar olika i livets bassäng, och det finns ganska många som får stå vid sidan av och se andra glida i en egen körbana, förbi köer och otrygghet. Inte heller känner jag nån tröst i att det alltid har varit så - det är ett argument som höll på femtiotalet, men idag är inte människor villiga att tiga stilla, bita ihop och vara nöjda med en enstaka Ålandsresa, när grannen åker till Medelhavet på sommaren och till fjällen på vintern. I synnerhet inte när glappet mellan de som har det ganska bra och de som har det alldeles förtvivlat faktiskt växer.

  Orättvisa är inte en norm, helt enkelt. Och i min lilla lilla värld är det viktigt att alla försöker göra skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klia ditt ego litegranna, och ta ett pass i soppköket, eller föräldravandra, eller städa föreningslokalen eller stå i fotbollskiosken. Så har du en sak mindre att göra, på den där listan över viktiga saker....