Vänster eller höger eller mittemellan

När jag började blogga var jag nog plågsamt politisk. Skenade runt som en dålig poet som ska läsa sina senaste alster för en allt mer ovillig publik. Själv var jag rätt omedveten om det, ända tills en arbetskamrat lite stillsamt påpekade det - att jag tjatade rent tröttsamt om hur jävla usla borgarna var.

  Han visste det, sa han. Ändå hade han röstat på dem. Ganska mycket som protest, men också för att han var sig själv närmast. Ett uttryck jag tror att vi all känner till - när omsorgen om den egna plånboken, om ungarnas skola eller om jobbet blir viktigare än solidaritet med en osynlig mängd människor som far alltmer illa nånstans i ett utkants-Sverige, långt från de trygga uppfarterna i förorterna eller i planet till charterhelvetet.
  Han är inte alls ovanlig. Och för att kunna diskutera med honom var jag tvungen att vrida ner min ideologiska svada, lyssna på honom, och framförallt sluta behandla honom som en barnunge, som skulle fostras om vilket högersvin Reinfeldt är, hur vidriga kapitalisterna är och hur jävla fel han hade haft, fast lurad hade han ju blivit....

  Känner ni igen det där?

  Det är dags att bli lite politisk igen, med andra ord.

  Nå, på några ställen bland de lite mer än tusen blogginlägg jag skrivit kan det finnas texter som kanske vill ursäkta Reinfeldt en smula, som menar att Hennes&Mauritz ägare faktiskt tycker att föräldraledighet är bra, och att välfärd kräver att människor kan tjäna pengar.

  Det betyder - hos somliga - att jag är höger. Ungefär det fulaste som finns. Det finns inte vägs ände på vad man i det läget kan kalla mig. Blåsosse är ett ord jag numera kallas. Eller liberaldemokrat.

  Jag känner inte igen mig i det. Däremot känner jag igen tongångarna från  Kärnkraftsomröstningen 1980. Från ungefär samma människor faktiskt. Sen känner jag igen mig från en rätt hetsig SSU-tid. Från ungefär samma människor. Strängt taget känner jag igen dessa människor.

  Nå, vem bestämmer vem som är höger? Vem har sagt att det ens finns nån slags mall?

  Jag var för samkönade äktenskap och adoptioner långt innan övriga fackföreningsrörelsen ens ville ta i det. Jag har engagerat mig för flyktingar och papperslösa sen hedenhös. Jag är förbannat stolt över att bo i en kommun som var först i landet med Varannan Damernas på valsedlarna. Jag debatterar mot rasisterna på nätet och i verkliga livet så snart jag hittar dem. Min mejlbox fylls med dödshot och annan skit just därför. Jag har mist både jobb och blivit svartlistad för mina politiska och fackliga åsikter.
  Jag är faktiskt mot kärnkraft, mot israelisk aggression, mot amerikansk imperialism och mot gifter i både mat och jordbruk. Och monarki. Funderar jag närmare är jag inte så förtjust i sänkt restaurangmoms heller.

 Exakt vad är "höger" i detta?

  Och minns att jag skriver det inte för att jag vill ha beröm, jag skriver det för att det ska finnas nåt att prata om. För samtidigt är jag också mot svartklädda idioter som kastar sten på politiska motståndare, jag är emot Hamas (så det brakar om det), och jag är mot iransk imperialism. Däremot vill jag ha ett försvar värt namnet, att folk som bryter mot lagen i Sverige ska straffas oavsett ursprung och kulturell bakgrund, och att människor ska kunna starta företag inom vård och omsorg, och tjäna pengar på det.
 
  För en kategori människor - ungefär samma sorts människor som faktiskt höll på att göra mig till kärnkraftsförespråkare tack vare sitt fullkomligt rabiata och svartögda hat (jag kan inte hitta ett bättre ord) mot de som tycket annorlunda - är jag därmed på den svarta sidan.

  Skärp er.

  Det som irriterar mig mest är den här sortens dagislogik som dyker upp. Den finns i alla partier ska gudarna veta. Och yttrar sig i lättförståeliga teser av typen, på olika nivåer:

  - Kasta ut svartingarna så får pensionärerna mer att leva för.
  - Folk som begår brott ska straffas hårt, så de lär sig....
  - Ta bort alla parkeringsregler så blir det lättare att parkera
  - Förbjud vinster i privata vårdföretag så blir det mer pengar till den offentliga vården.

  Inget av ovanstående är sant. Verkligheten är alltid mer komplicerad än så. Det som är trist är att, i likhet med kärnkraftsomröstningen, övergår samtalet blixtsnabbt till verbalt handgemäng, där fakta inte spelar nån roll, utan det handlar om känslor. Och det är då politik kan bli farligt - därför att då ligger populismen nära till hands.

  Jag är inte intresserad av det. Jag vill kunna problematisera viktiga frågor utan att min politiska kompass ska ifrågasättas. Jag vill kunna föra ett politiskt samtal utan att bli utskälld för att jag stöder "utsugarna" Framförallt vill jag inte lämna över den politiska spelplanen till nån slags ideologiska talibaner, som anser sig satta av Gud (eller Marx då) att tala om vad som är demokratisk socialism eller inte.
  För det är inte socialdemokrati. I detta parti är kanske spännvidden större än inom hela det övriga politiska spektrat, och det måste vi förhålla oss till.

  Kompromisser och pragmatism. Intressegrupper och verklighet. Vad gynnar flest? Fördelningspolitik. Sånt ärt socialdemokrati. Inte en massa ideologiskt tjafs som numera tydligen ska vara bärande.

  Jag är fortfarande en förbannad sosse. Jag tror att allt för stora klyftor i samhället är det farligaste som finns. Att inte kämpa för att alla ska ha ett bra liv är en cynisk uppfattning - och de som tycker så har jag mycket lite till övers för. Och samtidigt vill jag ha ett Sverige där alla kan göra sin grej, där alla känner att de har alla möjligheter.

  Det är den balansgången som är viktig.