Försommarbegravning

  Dottern hade bett honom att vara nykter. Han lovade att göra sitt bästa. Men när han plockat fram den mörka kostymen och borstat skorna var han bara tvungen att ta sig en jävel. Bara en. Fast sen blev det en till. Och en till.
  Sen satte han sig på cykeln, körkortet hade han förlorat för många år sen, och cyklade ner till kyrkan. En medeltidskyrka, vitmenad. Försommaren doftade mot honom, fågelsång som nästan dämpade suset från motorleden på andra sidan kullen. Blå himmel.

  Han var vid gott mod, värken i höften hade varit uthärdlig, och han hade bara varit uppe och pissat en gång. Inte illa för en sextioåring, tänkte han. Och idag var det Monas begravning. Träffa hennes jävla släkt och vänner en gång till. Han kanske skulle ha tagit sig en stänkare till.

  Både Markus och Madde genomskådade honom. Det var det som var värst, när ungarna blev sådär trötta i ögonen när de såg honom. Han fick inte en chans liksom att strama upp sig, harkla sig. Ta en Vicks Blå till (hela fickan full). De visste, de blev ledsna. Fan också. Och gud så han ångrade att han inte stoppat ner den lilla plåtflaskan i fickan. Bara en skvätt vodka. Litegrann. Flytande mod.

  Han avskydde sig själv för det här. Visst, de hade två barn ihop och var gifta i tolv, men vad fan hade det mer varit? Ett jävla gnäll om att han aldrig var hemma när han bara slet som ett djur för att dra in pengar till resor och bil och den där sommarstugan, som hon ville ha. Aldrig ett tack, aldrig ett leende - bara ett återkommande gnäll om nya kläder, om semestrar, om tammefan allt. Inte konstigt att man tog sig en jävel ibland.

  Han var duktig på att jobba. Alltid i tid, termos medtagen, smörgåsar i papper. Rent och snyggt vid matplatsen - besticken för sig, läsglasögon. Kolla dagens arbetsuppgifter, läsa lite ritningar. Skriva tidsedlar, noga. Dricka lite medhavt.


  Han hade alltid trivts på jobbet, trevliga killar. Inget skitsnack liksom. Raka rör. Fotboll tillsammans ibland, nån resa. Sen barnen flugit ut hade han ju lite pengar att röra sig med. Varit till Thailand nån gång, men han hade ju så svårt med språket. Det hade ju blivit så, jobbar man mycket hinner man inte plugga - det hade han alltid sagt.


  När Madde kom mot honom igen, i svart klänning och liten svart hatt, flydde han. Där borta stod Tompa, Monas brorsa. Slarvigt knuten vit slips, bruna skor. Rödbrusig upp till näsroten.

  -Men tjena Tompa! Kul att se dig!
 Sen kom han på sig själv. Vadå kul? Det här var begravning. Inte så mycket folk, han kände knappt igen någon. Där kom Evald och hans kärring, gamla grannar från radhusområdet - så de hade minsann fortsatt ha kontakt med Mona, jojo. Nickade avmätt. Fan vad gamla de var. Och där kom Johansson från Maddes fotbollslag - vad hade de haft ihop, det var ju säkert tio år sen hon slutade med fotbollen.

  Hon kände tydligen rätt mycket folk. Prydligt folk. Barn, ungdomar. Mycket blommor. Fan vad det här kommer bli jobbigt. Om man skulle sticka....

  Efteråt, när han cyklade hem, hade han ont i magen. Ska du inte stanna på kaffet, hade flera stycken frågat. Nä, han var tvungen att sticka, hade en del att göra hemma. Som om det var sant. Han hade känt blickarna - där står Bosse, herregud så sliten han ser ut. Rödnäsa och gråa trötta ögon. Han är sextio va? Ja, han var väl tio år äldre än henne. Känna anklagelserna - förlorat jobb och körkort och fru och knappt nån kontakt med barnen. Jojo. Skammen.

  Han försökte prata med Markus. Markus var alltid den lättaste att prata med. Lång och ljus, som han själv en gång. Men idag gick det inte. Han vek undan - kunde du inte ha varit nykter idag, pappa? Bara idag.


  Solen värmde på kavajryggen när han styrde mellan lummiga villagator. Långt där borta tornade höghusen upp sig. Lägenheten. Stökig och instängd. Kläder överallt. Stor TV - givetvis. Knappt några tavlor, det hade han aldrig haft. Men han hade några bira i kylen.

  Prästen var ung. Sa kloka saker. Om Monas uppoffringar för familjen - och han vred sig som en mask, kände de brännande blickarna i ryggen - hur hon tagit hand om sjukliga föräldrar och ändå haft tid med fackförening och idrottsklubb och vänner. Kistan fylld av blommor. Kransar. Från arbetskamraterna.
  En ung tjej han svagt kände igen sjöng. Nån av Maddes kompisar - han visste inte längre. Kavajen var varm och slipsen för hårt knuten. Gudskelov visste han proceduren. Han gick fram, ensam. La en hand på kistan och nickade kort.
  Sista gången han såg henne var på sjukhuset. Avtärd, huden hängde. Sjalett på huvudet.
  - Du måste ta hand om barnen, var det sista hon sa. Nu har de ingen annan. Och han lovade - självklart, lita på mig. Du behöver inte oroa dig.

  Och sen kunde han inte ens vara nykter på hennes begravning. Fan också. Helvete. Han måste ta itu med det här nu. Eller efter midsommar i varje fall. Efter midsommar blev bra. Först skulle han ju käka lite sill och potatis med grabbarna på puben, och den där Anna verkade ju lite intresserad i varje fall, nu när hon blivit av med den arga finnen. Ta med henne på dans, flanera på Söder. Titta på båtar.

  Som han och Mona gjort. Då. I ett annat liv.

  Han låste cykeln och tittade upp mot sitt köksfönster. Inget ansikte som nyfiket tittade ut och ingen barnhand som vinkade. Inte längre. Aldrig mer.

 Men han hade ett par bira i kylskåpet och snart var det midsommar.
 

Jag blir så trött på kvinnosynen hos unga byggnadsarbetare!




Så ska de nya byggnadsarbetarna gå ut plugget. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året när de nya byggnadsarbetarna befäster folks fördomar om nya unga byggnadsarbetare. Sexistiska, dumma i huvudet och omogna. Det är dags för flakbanderollerna.

Jag är så jävla trött på det här. Jag är trött på flinande bygglärare - lite för ofta omedvetna om jämställdhetsarbetet som vi försökt bedriva i byggsvängen - som säger att "pojkar är pojkar" och "hur var du själv på den tiden?"

  Hade jag stått på ett flak med en sån banderoll hade min morsa gett mig stryk, det är ett som är säkert. Och dåtidens lagbasar hade muttrat bistert.

  Jag har försökt prata med dem - berättat om hur viktigt det är med respekt men att det är viktigare för kroppsarbetare än för andra, för vi har bara vår gemenskap att lita på. Utan gemenskapen kommer de här kaxiga ungtupparna få allt sämre betalt och allt sämre villkor; vi ser det redan nu.

  Lyssna nu - rasism och sexism har inte på byggena att göra. Det har inte nån plats i samhället alls givetvis, men vill man bli betraktad och bemött med respekt gör man fanimig bäst i att bemöta andra med respekt. Har ni nån aning om hur pinsamt det här är - och hur det svider att efter alla dessa år bara ändå räknas som en av "de där"? Hamna i debatter där motståndaren glatt drar upp årets sexistiska banderoller för att liksom visa att vi inte förtjänar våra stålar. "Ett gäng kåta halvapor", som en inflytelserik person en gång kallade oss.

  Det här är tarvligt, omoget och barnsligt. Det är möjligt att det imponerar på kommande deltagare i Paradise Hotel - med tatueringar upp i armhålorna - men det kommer allt mindre att imponera på det motsatta könet. Ni blir betraktade som en hop gapiga snorungar, förtvivlat måna om att märkas - om inte annat för att ni ska vara värst.

  Visst, ni kommer om ett par år tjäna mer pengar än era jämnåriga - därför att en fackföreningsrörelse som bygger på respekt har jobbat fram det. Fundera på det - är det grabbarna som sprutar ner sig själva och andra från ett flak med en mansgrisig banderoll som kommer tjäna toppstålar i fortsättningen?
  Hur får vi fler tjejer till bygglinjen? Genom sånt här????

  Jag är så förbannat trött på det här. Era föräldrar måste vara jävligt stolta. Era mammor, era systrar, era mor- och farmödrar. Varje kvinna som ensam på kvällen möter ett gäng brölande snubbar - ölburk i handen.

  Och nej, det är ingen "liten grej". Det är en jävla skam. Det är inget riktiga byggnadsarbetare håller på med. Det är ett nytt påhitt. Sluta med det.





Bilden är en alldeles autentisk text som tydligen ska "pryda" något studentflak i morgon.