Varför vill inte MSB utreda fascister och nazister?

 

Myndigheten för Samhällsbredskap har bett några forskare att ta fram material om hur militanta islamister infiltrerar det svenska samhället, och vad det kan leda till. Om detta har det blivit ett jävla liv. Här kan ni läsa till exempel 1, och 2 och 3 och 4

  Visst, det finns all anledning att vara rädd för vad militant folk kan tänkas hitta på, i synnerhet de som Sverige under tio års tid fört krig mot, men vän av ordning måste ändå ställa sig frågan hur relevant detta forskningsuppdrag är. Utan att vara forskare kan jag nog säga att chanserna för att Muslimska Brödraskapet inom en eon av tid skulle kunna omstöpa detta vårt sekulära land till en muslimsk stat är.... små. Minst sagt.
  Att det finns enstaka individer som vill detta utgår jag från men seriöst, är det en enorm risk? En risk så stor att man måste skapa en separat rapport om det? Vi har en säkerhetspolis - låt dem sköta det. Om nu inte MSB har nåt annat i tankarna.

För - det finns ju redan militanta organisationer med ett rejält våldskapital som via påstått fredliga grenar redan idag har insyn och påverkansmöjlighet av vårt samhälle. Det finns tillräckligt direkta kopplingar mellan nazistiska grupper och Sverigedemokrater för att man tycker att nån tjänsteman på MSB borde bli lite misstänksam. Givetvis behöver inte detta betyda att alla Sverigedemokrater är nazister, men med MSBs logik, där alla möjliga grupper kopplas ihop med Muslimska Brödraskapet tycker väl ändå vän av ordning att man borde kika över nazisternas intåg i civilsamhället.
  De sitter i några folkvalda församlingar. En oherrans massa Sverigedemokrater har ett förflutet i militanta nazistgrupper. Visst, de flesta har gjort avbön men, seriöst, om man vill undersöka kopplingen mellan grupper med starkt våldskapital och civilsamhället skulle nog i varje fall jag lyfte på de stenarna först.

  Vi har inte särskilt många islamistiska attentat i Sverige (med tanke på att svenska soldater skjutit ihjäl en driva talibaner). Däremot har vi många högerextrema attentat - för jag, som inte är forskare, skulle nog sätta en peng på att attackerna mot flyktingförläggningar utförs av just högerextrema grupper.
  Det är möjligt att SÄPO har koll på de här grupperna men då undrar man ju varför de inte griper fler (annat än några riktiga klantskallar) eftersom de påstår sig ha stoppat ett gäng islamistiska attentat, som borde ligga under samma sorts radar.

  Hur finansieras de högerextrema grupperna? I delar av Dalarna lever de i nån slags kluster - med veritabla barnfabriker där socialen nog borde titta närmare på situationen - men det kan knappast rendera nog med intäkter för möten, resor, propaganda. Och hur var det nu med kopplingen till SD (som alltså i många kommuner sitter med i beredskaps- och krisorganisationer). Vi har ett fint litet norskt ord för såna - quisling.

  Oavsett min djupa misstänksamhet mot folk som påstår sig vara demokrater men så snart mörkret faller verkar gnola Horst Wessel och skriva hatpost till motståndare - så borde faktiskt det vara värt en utredning. Verkligen


När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och varför?

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och måste jag se fram mot en sextioårskris nu? För att jag inte sprungit naken till Sydpolen, ätit ormar i Amazonas eller fridykt med delfiner (gör inte det, för övrigt)? Kommer det en sjuttioårskris efter det? Många frågor. Anledningen till att jag frågar att vänner verkar bekymrade över detta. Att kroppen börjar se femtioårig ut, att barnen flyger ut eller stannar kvar, att åldriga föräldrar börjar bli verkligen till åren nu, med allt vad det innebär. Som vi inte hade nog av detta när vi fyllde fyrtio. Nån som kan påminna sig när vi ens började prata om födelsedagar som startpunkt på kriser? Jag minns inte några trettioåringar som levde rövare och förtvivlat försökte behålla en image som tjugonioåring (förutom i amerikanska sitcoms, där tjejerna hade ångest över att inte vara rikt gifta än, så det kanske är därifrån det kommer). På sin höjd hade jag kollegor som muttrade över att magen växte mer än lönekuvertet, och att hängselbyxor nog vore en bra grej, men annars var det mycket lite av åldersnoja. Sen plötsligt, kaboom, skulle alla snacka ålder och det blev jätteviktigt att se ung ut. Vuxna kvinnor kunde plötsligt låna kläder av sina tonårsdöttrar och män med mage blev pinsamt medvetna om det, vilket paradoxalt skapade mer ångest för alla kände sig också väldigt ytliga och utseendefixerade, och det var ju fult. Förstås. Femtioåringar idag är snygga som fan och kommer bli jättestiliga sextioåringar. Men med mer ångest och dåligt samvete för att de inte lyckas bemästra åldern. Man blir tröttare på kvällarna och vaknar onödigt tidigt och så måste man ju göra allt det där som mer gynnade redan klarat av - att ha gjort udda spännande saker verkar idag vara mer berömvärt än att ha klivit upp i ottan vecka ut och vecka in, jobbat, betalat skatt och varit en allmänt anständig samhällsmedborgare - för det bleknar ju i ljuset av de fantastiska äventyr som vissa andra haft (även om det kostat miljoner i räddningsoperationer för sjö- och fjällräddning typ).
Att sedan somliga också avvecklar den partner de haft i åratal och skaffar sig antingen en ny, fräschare eller ett fungerande singelliv är inte heller något man behöver skämmas för - samhället ger oss möjlighet att vara lyckliga (fast jakten på lycka kan ju vara rent destruktiv ibland) numera, vilket gör att somliga borde vårda sina relationer lite bättre så de slipper sitta ensamma och bittra på ålderns höst (vilket är SÅ osexight!) - det kan till och med gå så långt att eftertänksamma byggnadsarbetare i skenande medelålder faktiskt frågar andra byggnadsarbetare i samma situation om de faktiskt "kan köpa den här skjortan och om Bettan kommer tycka att den är snygg?" Bara det att de ställer denna fråga som under många år varit förbehållen kvinnor (och där ärliga svar bara ytterst sparsamt skall ges oavsett kön) visar ju att något hänt.
Jag är inte oskyldig själv - stup i kvarten måste jag påminna mig om att jag inte är en grabb längre, fylld av odödlighet eller i varje fall gott läkekött. Dessutom lyfter jag skrot och även om det viktigaste inte varit att ha nån adoniskropp är jag naturligtvis inte nöjd med det jag har. Här ska vara lite mer här och lite mindre där. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt - men visst är det en tankeväckande utveckling.

Vi kommer bli de stiligaste senila som någonsin funnits men vi kommer inte veta varför. Så därför ska jag nu till gymet och ta hand om min femtiofemårskris...

Jag tror att Trump kommer bli en marionett och det skrämmer mig ännu mer





  Efter att ha läst och sett en hel del av USAs nye president de senaste dagarna är väl mitt bestående intryck att han är en mycket endimensionell människa - saker är svarta eller vita, antingen eller. Inga  gråzoner här.  Det är en enorm skillnad mellan när han läser innantill och när han talar fritt ur hjärtat, långt större än jag hört hos andra statsmän. Det finns berömda analyser av JFK, Reagan och inte minst Obama och hur deras talspråk skiljer sig från deras innantillästa tal - man kan höra när JFK går från manus, man kan se när Obama talar fritt ur hjärtat, men det finns fortfarande en stringens, en klarhet i hur de uttrycker sig. Så icke hos Donald Trump. Han har rysligt svårt att formulera sig klart kring saker han inte behärskar, och det är en hel del, milt sagt, och det är nästa punkt som skrämmer mig.

  Karln kan inte saker och han vill inte lära sig. Punkt. Det kan bero på att han inte vill, att han tycker det är onödigt, eller - mest troligt - det tar för mycket energi. Det är därför han kommer undvika oregisserade presskonferenser eller oförberedda frågor - han kan ju riskera frågor som han förväntas kunna, men inte kan. Det har fler presidenter än han råkat ut för - Reagan till exempel, men han kunde ändå vara stor nog att erkänna det och be att få återkomma, och gjorde det också.

 Häri ligger den stora svagheten hos Trump, hans personliga kunskap om hur det politiska systemet fungerar i USA. Till skillnad vad många tycks tro är det amerikanska presidentämbetet omgärdat av en massa byråkratiskt krångel - något amerikaner kan tyckas vara stolta över - och det räcker inte ens med en betryggande majoritet i kongressen för att genomföra vissa saker. Här ska till juridik och delstatslagar etc - allt skapat för att inte göra någon till envåldshärskare. Detta råkade Obama ut för, det kommer Trump att råka ut för.

  Men det är just det här att han inte vill - INTE VILL - lära sig nytt som skrämmer mig. För jag tror att det är för jobbigt. Det ÄR jobbigt att lära sig nya saker som sjuttioåring, tror fan det, och det är ännu jobbigare att lära sig nytt hela tiden, vilket en president kommer vara tvungen att göra. Det betyder att han kommer hamna i klorna på det där rätt oskarpa men otäcka manskapet bakom, de som kommer sätta takten men slippa synas. De som kommer dunka honom i ryggen, blåsa bort mjället och rätta till kavajslagen och knuffa ut honom på en scen framför ett gäng extatiska sympatisörer som ställer de rätta frågorna inför rätt sorts kameror.

  Eisenhower valdes till president för att han vunnit över Hitler. Hans politiska gärning kan snällast beskrivas som tillbakalutad, men de saker som skedde drevs av andra i administrationen. Han var hederlig, trevlig mot hundar och hade inte alltför många älskarinnor men han ledde alltså USA under en period dit många av Trumps väljare vill tillbaka. Ni vet, ett femtiotal som taget ur Grease eller Gänget och jag. Bara vita, rentvättade collegeungar i bensinslukande vrålåk och inte en tanke på medborgarrättsrörelse eller en svart president eller en kvinnlig presidentkandidat.

  Som president kommer han att få sitta på många och långa och förmodligen urtrista möten, middagar eller konferenser, där han inte nödvändigtvis kommer vara medelpunkt. Nån som tror att han kommer fixa det utan att börja twittra under tiden, eller somna ifrån? Han kommer vid dessa möten vara tvungen att tala direkt med statsmän från andra länder - högt skolade, flytande engelska, bildade - utan några filter - hur tror ni det kommer gå? Jag ser framför mig presidenter från andra länder som lämnar rummet med upphissade ögonbryn efter nån Donaldism, givetvis utan att säga något men ibland säger bilder allt.

  Om två år kommer hans presidentskap ha reducerats till att inviga möten och byggnader, och makten kommer ligga hos de mörkare delarna av hans kabinett. Listan över vad de vill åstadkomma är rysansvärd, och de kommer ha chansen nu, äntligen. De kommer kapa möjligheten för offentliganställda att yttra sig just offentligt, de kommer göra ingrepp i den personliga integriteten på ett sätt som ingen kunde tro vara möjligt, de kommer förfölja och förlöjliga politiska motståndare på ett vis vi inte tidigare sett. Precis allt de beskyllde sina motståndare för - som motståndarna aldrig drömde om - kommer de att genomföra. Med Trumps argsinta twittrande från toaletten som plogbill.

  Som sagt, det är just att han blir marionett som skrämmer mig, för det blir han. I sin okunnighet om politik är han förmodligen rena drömmen för några duktiga marionettspelare, vare sig det är Breitbart, the Kochs eller rent av Putin. Och det värsta är att han aldrig kommer fatta det själv, bara han får stå i centrum.

Det kan bli fyra hemska år.

Självklart ger åsikter konsekvenser

Det är tydligen högaktuellt att diskutera vem som får säga vad hela tiden just nu. Åsiktskorridoren ni vet, där ett antal martyrer beklagar sig över att de minsann inte får säga vad de vill utan att a)folk säger emot, b)folk blir förbannade och inte minst c) - att det får konsekvenser för jobb eller karriär eller kärlekslivet eller vafan som helst.

  Vad trodde ni då? Att bara ni - Birro, Janousch, Gustavsson etc (för att ta några aktuella personer) - har rätt att yttra er. Hur var det med den där yttrandefriheten ni så starkt omhuldar, ni och er anonyma svärm av obehagliga fans? Gäller den bara er? Ni som så starkt går till deras försvar, och bland annat angriper en liten lokal bokhandlare för att de inte gillar lögnerna - för det var lögner - som Katarina Janousch vräkte ur sig i tjeckisk TV. Varför ska inte den företagaren ha rätt att välja vilka författare hon vill sälja? Ska inte en livsmedelsbutik ha rätt att bojkotta leverantörer som bryter mot mänskliga rättigheter eller levererar hälsofarliga produkter?

 Och framförallt - ska boklådan Läslusens ägare inte få använda de medel som står hen till buds för att visa sitt missnöje?

  Vi som varit stora i käften kan nog inte låta bli att häpna över den här nymornade förvåningen över att det man säger eller skriver kan få bäring på andra delar av ens liv. Det ingår. Det har alltid ingått. Ingen som tar ställning offentligt har någonsin kunnat räkna med att vara helt fredad i alla lägen - rätt vad det är får du problem med karriären och jobbet eller relationer. Det_är_ju_så_det_är. Att man ska behöva upplysa folk om detta 2017 är...inte bra.

  För ett par år sen skrev jag en liten drapa om ordet attitydinkontinent, om det nästintill tvångsmässiga behovet av att säga sin mening helt utan strategiska förbehåll. Läs den här. Den är fortfarande aktuell, även för mig (väldigt mycket för mig). Gudarna ska veta att det funnits och finns tillfällen när jag borde hållit käften - för min egen skull, men det går bara inte. Det betyder också att jag fått känna på konsekvenserna - jobb, privatliv, karriär.

  Det är jag inte ensam om - jag är en sketen knegare längst ner på åsiktsstegen, och det som drabbar mig är naturligtvis en viskning av den granskning - hetsjakt i vissa fall - som andra råkat ut för. Men även de har nästan alltid vetat om det - det är spelets regler. Går du mot röd gubbe kommer Niklas Svensson att sända live inom en timme, om du är minister.

  Därför tycker jag inte synd om Janouch eller Birro. De behöver nog mest kramar, de verkar så olyckliga där de sitter och bara ser ett Aleppo i vardande i alla dessa no-go-zoner som de hört talas om, fast polisen inte vet vad de menar.
  Det gäller naturligtvis alla andra också, de som gapar om att de inte får publicera cad skit som helst precis överallt. Yttrandefrihet är inte en rättighet att få kladda ner sina åsikter på varenda internetvägg i hela världen. Yttrandefrihet är något som människor dör och torteras för - och märkligt nog ofta i länder som våra inhemska yttrandefrihetsgapare verkar tycka är helt OK, begrip den som kan. Det är rätten att få tycka och säga vad man vill utan att riskera repressalier.

  Men det är inte nån sorts rätt att stå oemotsagd.

  Det här hänger ihop med anonymitetskulturen som nätet dras med  - där människor torgför de mest vidriga åsikter under pseudonym, därför att de givetvis vet att det skulle drabba dem rejält om det kom fram - jobb, privatliv, karriär. Och det drabbar i sin tur just samma yttrandefrihet - för oavsett vilka konsekvenser mitt eget tyckande haft för mitt jobb eller nån sorts karriär har jag aldrig behövt vara rädd för att dras ur sängen nattetid av maskerade män med vapen, vilket är en realitet i på tok för många länder.

  Janouch och Birro behöver inte riskera det. De kanske blir av med inkomster - och? Vi är jävligt många som drabbats av det genom åren, tack vare högt uttryckta åsikter. Det är liksom priset för att vara attitydinkontinent. Priset blir givetvis större ju högre nivå man är inkontinent ifrån, om ni förstår vad jag menar.

  Att gnälla över det visar bara hur lite man vet, hur lite man kan, hur lite man förstår.

Moderator - ett yrke för framtiden, för en bättre värld

  Så faktaresistens är ett ord på modet. Såpass.

  Jag tänker inte hoa om vadvardetjagsa, för det ger ingenting, men det som hände 2016 - fast sent 2016 - var att även journalister fick upp ögonen för något som rätt många av oss irriterat oss på under längre tid, och började skriva om dumskalleteorier som plötsligt blåstes upp till sanningar. Ingenstans har väl talesättet "krigets första offer är sanningen" (som är ett citat av en gammal grek, Aiskylos, men även titeln på en klassisk bok av Philip Knightley, som ni ska läsa om ni har möjlighet - den är spränglärd av kunskap och man kan utan vidare dra raka linjer från typ Napoleonkrigens myter om att motståndaren äter barn till dagens hysteriska twittrande om hur jefliga muslimer/afrikaner/nazister är) passat bättre än 2016.

  Det finns säkert flera orsaker till det, men att påstå att det skulle ligga nån sorts uppbragt folklig vrede bakom alla dessa påhittade eller uppblåsta "nyheter" är ganska...dumt (jag höll på att skriva korkat men jag har inför 2017 lovat mig själv samt gotlänningen på jobbet att sluta säga att folk är korkade, idioter eller föremål för omsorgsinsatser). istället är det en kombination av vanligt hyenabeteende - manifesterat i att det är oerhört viktigt för Janne Svensson i Bara att veta exakt vem som dömdes för sexuellt ofredande i Sundsvall, och få sprida det - och av mörkare makter som strukturellt arbetar med det som på Försvarshögskolan kallar desinformation. När dessa två möts uppstår alltså moralpanik, rykten om nationens snara undergång, samt en total förnekelse inför Janne Svensson politiska val i fem riksdagsval, där han röstat för samma nedskärningar som han nu beklagar sig inför.

  Detta har också skapat det så kallade näthatet, där män - nästan alltid män - ska utföra våldsamma eller plågsamma saker på den som inte tycker det som de tycker att alla ska tycka. Ivrigt påhejade av en särskild sorts fegisar som påstår sig måna om yttrandefriheten ( de är nära besläktade, och ofta samma sort, som de som motsätter sig kameraövervakning av offentliga platser eller att sheriffen ska kunna kika i dataloggar för att se om nån kan tänkas placera en bomb nånstans ) bara det är nån annan som blöder och dör, för något som lika ofta bara handlar om att de vill kunna glo på porr utan att bli påkomna av sin familj, om de nu har nån.

  På tidningarnas hemsidor har det länge funnits möjlighet att kommentera inlägg eller nyheter, och se det var de här trollen - populär beteckning - snara att nappa på. Eftersom tidningarna också befolkas i stor utsträckning av folk som hör till kategorin "måna om yttrandefriheten", ända tills det började drabba dem själva - nämen! - har det alltså varit vidöppna dörrar för hatet där. Anonyma fegisar som gått loss med storsläggan mot förskrämda människor som tror andra om gått, och så kan man ju inte ha det. Sverige går åt helvete och det ska ni begripa!!!

  För att motverka detta har man på internet - den här posten vänder sig lika mycket till den ovane nätdebattören som till den nu lätt irriterade proffstyckare som läser - emellanåt skapat ett filter, en eller eller flera personer som så att säga övervakar debatten. De kallas då moderatorer. Alldeles väldigt ofta på ideell basis, på tok för sällan med ersättning.
  En moderator är ingen polis, eller ens i närheten av det - utom då givetvis för den där yttrandefrihetsliberalen, remember? - utan någon som bara plockar undan inlägg som är hatiska eller kränkande eller på något sätt går mot vad ägaren till den här plattformen satt upp. Ofta gör man det efter att andra tyckare reagerat och anmält det hela - vilket underblåser yttrandefrihetsliberalens onda aningar om angivarsamhälle - och så berättar man för den som klev över gränsen att app, app, app nu tar du och passar dig annars får du svårt att tycka alls här.

  Jag har varit moderator på flera ställen. Ofta på specialsidor med en viss sorts publik och åsikter, men också på mer allmänna tycka-om-allt-sidor (numera saligen avsomnade) och det var onekligen en upplevelse av hur...dumma människor kan vara. Jag har sett upplagda videoklipp och bilder så vidriga att ni inte kan föreställa er, jag har sett människors privata adresser och namn och bilder på deras barn läggas upp, enbart i syfte att hota och skrämma, det har varit mordhot och våldtäktshot och okvädingsord i en fullständigt horribel omfattning - som jag och andra moderatorer plockade bort vartefter. Inte alls om politik eller religion eller andra heta potatisar, även om det förekom, utan här kunde vi bli dödligt osams om LCHF eller om grunden till puniska krigen. Alltför många saknade helt enkelt folkvett, och man undrade ibland: skulle de våga bete sig sådär om de stod ansikte mot ansikte med den de föraktade så djupt?
  Förmodligen inte.

  Det saknas moderatorer på de flesta ställen som pysslar med nyheter. Det finns nån stackars nyanställd som emellanåt måste ta itu med en växande hög av anmälningar, och kanske plocka bort ett inlägg eller två, men det sker då rakt inte i den takt vi kunde kunde hålla på de ställen där jag varit aktiv. Både hos Aftonbladet, GP och Expressen mfl kan hatfyllda inlägg, ofta rent lögnaktiga ligga kvar helt ogranskade, trots att alla dessa tidningar nu har löjligt hög svansföring vad gäller faktagranskning (inte för att det skulle hjälpa, allmänbildning utanför KardashianTv verkar vara avskaffat, säger vän av ordning som fortfarande kan Håtunaleken, slaget vid Lund, stränderna på D-dagen, USAs presidenter under 1900-talet samt vilka svenskar som vunnit en Major i golf) utom i deras egna kommentarsfält.

  Om nu samma tidningar menar allvar med sin kamp för faktakorrekthet - är det mosatsen till faktaresistens, eller ska vi nöja oss med fakta? - så borde de ju onekligen börja med att rensa hos sig själva, istället för att låta precis vad som helst slinka genom. Varför inte satsa lite pengar och anställ några som har som jobb att kolla över kommentarerna, ta bort påhopp eller raggningsinlägg? Det är inga pöoliser jag frågar efter, men den självsanering av internetdebatten som några av nördarna utlovade för mer än femton år sen har vi då rakt inte sett nåt av. Det blev inte så, kära Piratpartiet - istället har trollen lärt sig att använda precis alla dessa kanaler som det öppna samhället Sverige ställt till förfogande, för att dela runt grannars brottsutdrag, sjukjournaler, inkomster, bostadsadresser etc - och DET ÄR INTE SKOJ. Sen delar de skiten till varandra, och huxflux har vi moderna myter om att julbelysningen togs ner för att inte såra muslimer, eller att det var feminismens fel att gator inte plogades i Stockholm, eller nån annan av alla dessa lögner som när de väl fått fäste är hartnär omöjliga att komma till rätta med (vi har myten om att Göran Persson snodde pensionspengar och därför är dåtidens underbetalda löntagare idag underbetalda pensionärer och arga för det).

 Nånstans måste man börja sanera det här illaluktande träsket som Janne i Bara (han finns kanske men det är inte honom jag menar påpekar jag för säkerhets skull) gärna gödslar med godbitar från hans egen verklighet - nån har vält en julgran, alldeles säkert muslimernas fel; det sitter en tiggerska utanför ICA, alla vet - vet! - att hon käkar rysk kaviar på kvällen och vältrar sig i bidrag; att somalierna - de är syrier egentligen - på flyktingförläggningarna har privatskjuts och städerska och mördar varandra hela tiden, fast det förtigs av den mediekomplott som socialister och judar - givetvis! - ligger bakom. För Janne i Bara vet givetvis bättre än några universitetsutbildade hur riket ska skötas, hur barn ska fostras och hur man grillar en flintastek, skolad i Livet Hårda Skola som han är.

  2017 är ett nytt år. Det är det enda jag kan säga med säkerhet.

Det finns ingen framtidstro bland byggnadsarbetarna längre

  I dagarna presenterades en utredning om arbetskraftskapaciteten inom byggsektorn, som går genom ett par saker som visst är värda att fundera över, men som ändå noga undviker andra mer akuta saker ute i verkligheten. Premissen var att år 2000 byggdes knappt 20 000 lägenheter av 225 000 anställda. 2016 har 64 000 nya lägenheter påbörjats av 315 000 anställda. Mer än dubbelt så många lägenheter utan att dubbla arbetsstyrkan etc. Ja, ni kan läsa själva här

  Och sen diskuterar man fram och tillbaka hur man ska få en större rusning till byggsvängen för att täcka det behov som ovedersägerligen kommer att finnas om ett par år, när de byggjobbare som dragit nytta av alla avtalsframgångar går i pension. Här diskuteras kvinnor, nyanlända etc som potentiell arbetskraft.

  Men man missar en sak, som alltid varit jävligt viktig i byggsvängen - nämligen att vi varit stolta över vad vi gör, att vi uppmuntrat unga människor att bli byggnadsarbetare. Men vi gör inte det längre.

  Jag skulle inte säga åt en ung förhoppningsfull idag att hoppa på byggsvängen. Min egen grabb säger till mig att "farsan, du hade det bättre för tie år sen". Jag känner ingen byggnadsarbetare som idag med glädje skulle uppmuntra sina barn till en karriär i spikande och betongblandande (jag är väl medveten om att det finns en massa andra yrkesgrupper, men ni fattar vad jag menar). Jag skulle inte säga åt en flykting att "välkommen till byggsvängen - här är det kul stämning, roligt jobb och trygga förhållanden". Jag skulle inte säga åt en ung tjej att bli byggnadsarbetare - inte för att det är en för jävlig stämning utan att för att utanför de stora rikstäckande företagen blir arbetsmiljön allt sämre, jobbet tyngre och tyngre - vi släpar på 1200 skivor på jobbet nu, tack för det alla jävla brädgårdar - och det vi kallar stöd - kranar, vagnar, lyfthjälp etc - ses numera som minusposter i bokföringen. Jag skulle inte säga åt nån att förstöra kroppen på ett par år med handhållen bilning i timmar, eller skjuta tusentals spik i glespanel. För så ser det ut.

  Det HAR blivit sämre. Den som säger emot är välkommen att resa runt på osnygga arbetsplatser i hela jävla landet med mig, så ska jag visa vad jag menar. Och då har vi inte ens nämnt den ständiga otryggheten, där uppsägningsmolnet seglar varje natt. Där seriösa företag, som gör rätt för sig, förlorar upphandlingar gång efter gång mot företag som helt enkelt skiter i allt ansvar - allt medan berörda myndigheter tittar åt ett annat håll.

  Unga människor vill inte välja arbetslöshet. Är man byggnadsarbetare får man det på köpet. Det tragiska är att det har gått bakåt - för femton år sen kändes det som det gick framåt, det fanns en levande diskussion om arbetsmiljö, om medbestämmande. Så är det inte idag. Idag är det bara att bära tungt, för det finns nån annan som kan ta ditt jobb annars - om man då inte jobbar på de stora rikstäckande företagen som tammefan alltid ska symbolisera byggsvängen när lata journalister ska göra nåt om oss.

  Varje dag, varje rast gnälls det om det här i bodarna. Nu finns det i och för sig de som lite snett leende påpekar att byggjobbare alltid gnällt - det var alltid bättre förr - och det äger sin riktighet, men det här är nåt annat, nåt djupare. Det här är en förändring som genomsyrar alla led i produktionskedjan - att det är otryggt och att man kanske skulle hitta på nåt annat innan man står där femtiofyra år gammal med värk i kroppen och en tinnitus som tammefan kan väcka grannarna när den är på det humöret, och inte kan nåt annat.
 
  Så länge det ser ut på det viset kommer det att saknas folk i byggsvängen, sanna mina ord. Sen kan ni dra vilka andra slutsatser ni vill av rapporten.

 


Det finns hopp för humanismen

  Precis när det mesta kändes tröstlöst efter en jävla höst där dumheten gjort sig bredare än nånsin (jo, det har den, med Trump och nazistdemonstrationer och riksdagsomröstningar) och man nästan känt att "Nä, nu får ni klara er själva - jag klarar mig alltid men varsågoda att ta alla konflikter med chefen själva" så kommer två glimtar i mörkret, och de hör samman.

  I presidentvalet i Österrike vinner en fd miljöpartist över en tämligen otäck högerpopulist, och vinner dessutom klart. Exakt varför Alexander Van der Bellen vinner över Norbert Hofer kommer garanterat en massa politikproffs att analysera till uttråkning de närmaste dagarna men en sak vet jag, efter att ha haft lite kontakt med folk i Österrike - det har funnits ett engagemang mot Hofer som fått med fler än den vanliga politikskocken. Vanligt folk som dels ledsnat på högerpopulistens lögner (det är lögner) och dels varit rädda för hur saker skulle utvecklas om han fick makten. Helt vanligt folk. Som organiserar sig.  Jag ser ut spindoktorerna sätter upp fingrar i luften och ser förvirrade ut.

  I Sverige har en skara vanliga människor av alla de olika sorter tröttnat på den hårda tonen - näthatet i Sverige är mycket tuffare än på många ställen i världen - i sociala medier och därför beslutat att agera tillsammans. Man går in i olika trådar på de mest märkliga ställen och tar resolut över trådar där rasism och kvinnohat och människoförakt fått flöda fritt.

  Det finns ingen särskild politisk inriktning på det här gänget, som samlas under hashtaggen #jagärhär, utan här finns hela den politiska skalan. Ja. nästan - ni kan ju tänka er vilka som inte finns där, för även om jag känner två Sverigdemokrater som klarar av att föra en politisk debatt utan att kalla mig "hora" eller vilja döda mig, så är de inte många i den här gruppen.

  Vanliga människor. Som samlas kring en fråga. Som gör skillnad. Som visar att nätmobben i Sverige inte är så stor som den verkat, alla dessa fejkkonton och hatsidor till trots. Som visar att anständighet inte är en partiskiljande fråga. Som naturligtvis ger samma spindoktorer gråa hår.

  Sånt ger mig hopp. Kan Österrike så kan vi