Ingegerd Granlund hörde inte till min generation - men ändå har hon en viktig plats i mitt sinne eftersom hon är en länk till en värld som inte finns längre utan som försvann på ett dramatiskt sätt. I den helt bedårande boken På den tiden
berättar hon klart och detaljrikt med det lilla barnets , och senare den lilla flickans, ögon om en svunnen värld.
Hon växte upp i ett småborgerligt - hennes egna ord och utan dagens nedlåtande värdering - och liberalt lärarhem i Vasastan i Stockholm i början av 1900-talet.
Utan att förfalla till nostalgi eller gråtmildhet skriver hon ömt och tydligt om sina föräldrar, om släktmiddagar, om bekanta, om gatuliv, lekar och skolgårdar - helt enkelt om ett Stockholm och Sverige som försvann med en knall efter första världskriget.
Eric Hobsbawm, som jag ofta återkommer till, definerade som bekant artonhundratalet som ett sekel som började 1789 och slutade 1914, och som sedan följdes av det korta 1900-talet som tog slut 1989. Om det kan vi återkomma, men min poäng är att Ingegerd Granlund var en kvinna som fick uppleva en värld som faktiskt varit ganska statisk under många år, och även se de fullständigt otroliga landvinningar som gjordes inom mänsklig civilisation. Och detta från början.
Dessutom var hon en rätt intressant kvinna på andra sätt, som samhällsdebattör, som författare och pedagog och rektor. Till allt detta var hon också rolig, för det är ingen svår uppgift att läsa På den tiden - den är skriven av någon som både kunde skriva och som hade något att berätta.
Den betyder alltså en del för mig - förutom att jag snott den ur pappas bokhylla - eftersom Ingegerd Granlund var född 1903 och dog 1978. Det gör att hon var fem år äldre än min farmor, och fem år yngre än farmors syster. De växte upp i precis samma kvarter som Ingegerd Granlund, och jag kan ana att de mycket väl kan vara Dagmar eller Karin i klassen eller på gården.
Både min farmor och hennes syster blev mycket gamla, och även de var enastående personer, med stor äventyrslust och bildningstörst, och dessutom - kan jag nog konstatera - relativt självsvåldiga som tidiga yrkeskvinnor, med uppdrag i organistioner och styrelser.
Min moster Karin mindes hur hästspårvagnarna gick på Sveavägen, farmor mindes - naturligtvis - hur stiliga livgardisterna var. Moster mindes Olympiska Spelen i Stockholm, gasljusen, de första vattenklosetterna. Farmor mindes hur eländigt det var under kriget, och hur oroligt det blev 1917 när man störtade tsaren, för att inte tala om hur budet om tsarfamiljens död chockade dem.
De kunde identifiera sig med hur världen såg ut hundra år tidigare - moster hade sett någon som deltagit som trumslagarpojke vid slaget vid Leipzig 1814 (om det var sant vet jag inte), men jag kan inte identifiera mig med det tidiga 1900-talet.
Det är därför Ingegerd Granlunds bok är viktig - hon dokumenterade det hon såg, som dagboksanteckningar, eller med bilder. Hur skulle jag annars kunna ha en aning om vilken stad min farmor växte upp i? Det var inte bara sina egna minnen Ingegerd Granlund skrev ner - hon berättade dem åt hundratals andra ungar som kanske inte mindes lika bra, eller som helt enkelt inte hade förmågan att formulera sig.
Tro nu inte att jag skulle längta till den tiden - det gör jag inte. Det finns gott om handfasta minnen om elände och fattigdom i släkten också, men för att förstå hur jag blivit den jag är vill jag förstå hur de blev som de blev.
Bloggen har för mig blivit ett sätt att berätta för mina vänner och släkt om hur min dag ser ut. Alldeles för ofta stannar det skolklasser och ska titta över staketet på byggkranar och lastbilar, men väldigt få vet idag vilken sorts arbete vi utför. För att inte tala om hur lite de kanske vet om sina egna föräldrars arbeten - istället för att ha sin identitet som yrkesperson, vilket var vanligt förr, är man idag mycket mer anonym eller privat. Man är Annika eller Johan eller Pelle Svensson - när man förr var lärarinnan, svarvaren eller timmermannen.
Det är klart att det är bra, men det känns lite otäckt att så många inte har en aning om vad pappa eller mamma faktiskt GÖR när de är på jobbet. De vet ju knappt hur det ser ut på jobbet. Och jag har inte en aning om vad åtskilliga av de bloggare jag läser faktiskt GÖR.
Vad gör en kanslichef? Vilken sorts journalist? Vad handlägger man?
Och hur ser det ut?
Med dagens teknik är det ju knappast tekniken som hindrar oss från att visa hur vår verklighet ser ut idag, eller hur? Om dessutom framstegen fortsätter ramla på oss i allt snabbare takt kanske det innebär att om bara femtio år har vi en värld som är helt väsenskild från den värld jag lever i idag - på samma vis som Ingegerd Granlunds tidiga 1900-tal ligger alldeles för långt från Calle Fridéns tidiga 2000-tal.
Dessutom var det riktigt kul att se Ingegerd Granlunds namn i Enn Kokks blogg - att hon dessutom varit engagerad i samhällsdebatten visste jag faktiskt inte om innan jag sökte på hennes namn.
Vi ska inte vara säkra på att vi sätter outplånliga spår efter oss. Men ett bra sätt att i varje fall lämna något är ju att dokumentera den värld vi lever i idag
0 kommentarer:
Skicka en kommentar