Värre än Dillinger...

Ett par skurkar har mer än andra fått personifiera den amerikanske gangstern. Med sina rötter i en rätt skamfilad RobinHood-tradition som redan omgav Jesse James har amerikanerna fascinerats av de som med kulsprutan i hand tog upp kampen mot de giriga bankerna. Några - som Bonnie och Clyde - nådde herostratiska höjder i den amerikanska folkloren, som senare tiders mer kritiska betraktare haft ett elände att tvätta bort. Och de var bara ett par av en radda mer eller mindre framgångsrika rånare som under ett tiotal år mer eller mindre gick på strövtåg mot små landsortsbanker, ett strövtåg som nådde sin kulmen i slutet av den stora depressionen.
De var allt från rätt misslyckade figurer som kom över elva dollar på att råna en bensinmack - som Bonnie och Clyde, som ändå sköt ihjäl innehavaren, till den störste av dem alla - John Dillinger.
Dillinger har fascinerat sedan sin eventuella död - den är som alla hastigt påkomna dödsfall omdiskuterad. Dessutom satte han fantasin i gungning under sitt liv, som blev både omskrivet och omdebatterat.
Förutom att helt uppenbart vara kriminell av egen vilja bar han också på drag som kan spåras tillbaka till Vilda Västern, den uramerikanska myten om Den Ensamme Mannen Med Vapnen. Vare sig det var på Rätt eller Fel sida av lagen. Det var inte bara polisen och de federala myndigheterna som jagade Dillinger - han var också hett eftertraktad av olika mer eller mindre sensationsjagande veckotidningar.
Reportrar betalade grova pengar för att på avlägsen plats få en intervju med honom, omgiven av maskerade kumpaner i en stuga i skogen. Kanske några bilder, definitivt en demonstration av hur kulsprutan fungerade - och alltid en kioskvältare på diskarna. Det uppstod en konkurrenssituation mellan pressen och polisen, som irriterade de högre polismyndigheterna och drev de lokala poliserna till ursinne - de hade att tampas med Dillinger och hans gäng, bestående av en hård kärna och ett mer löst knutet nätverk, när de faktiskt rånade den lokala banken.
Ingenstans var detta så uppenbart som i de hårt drabbade delstaterna mitt i USA. Där slog depressionen hårt, mot fattiga småbrukare utan resurser i en omgivning som till största delen saknade alternativa sysselsättningar. Några försökte ställa om sin produktion, men det krävde ändå en smula investeringar. Några ville sälja, andra ville utöka. Alla var de tvungna att tampas med den lokala banken. Och detta dessutom i en tid när bankerna slog igen på löpande band, utan att den lille - och då menar jag verkligen lille - spararen hann rädda sina pengar.
Det fanns en stort missnöje med bankerna och bankirerna i de här trakterna. Värst var det i Oklahoma och allra sämst ställt var det i Cookson Hills, en skogig utlöpare av Ozark-bergen, med dalar så djupa att man som talesättet säger "fick dra in dagsljuset med rör..."
Som en del av den gamla Cherokeenationen var många av dess invånare ättlingar till indianerna - minns att Oklahoma inte varit delstat mer än tjugofem år, och fattigdomen, hungern och desperationen var värre här än på många andra ställen. Det var inte här John Steinbecks Okies i the Dustbowl som reste västerut i Vredens Druvor bodde. De här människorna var fattigare än så - de hade inte ens råd att fly från fattigdomen.



Det var här Ford Bradshaw började råna banker tillsammans med sin släkt. Det var här han hade skydd av familj och vänner. Det var här han och hans kumpaner jagade ensamma lagens väktare gata upp och ner i de små usla kåkstäderna. Han och hans gäng rånade fler banker än Dillinger, och om dem har amatörforskaren R.D. Morgan skrivit en bok.
R.D Morgan benar i boken på ett minutiöst sätt upp hur de olika gängen grenade sig in varandra - alltifrån gamla veteraner som faktiskt hade rånat banker redan på den tiden Isaac Parker hängde folk i Indianterritoriet, till ambitiösa ynglingar som kom att fortsätta in på sextiotalet. Cookson Hills hade rykte i hela USA om att vara "safe ground". Snurrade man bara in på en grusväg kunde man lita på att lokalbefolkningen skulle knipa käft för US Marshals eller FBI.
Mycket av detta berodde naturligtvis på en grundmurad misstro mot myndigheter i den i hög grad indianskt dominerade enklaven - det var myndigheterna som tvingat på dem skola, det var myndigheter som straffade dem om de jagade, det var myndigheter som jagade deras hembränning, eller moonshine. Illegal sprittillverkning hade alltid varit frekvent i de här trakterna men eftersom USA var torrlagt under tjugotalet - och Oklahoma var mer torrlagt än de flesta andra delstater, och är så fortfarande idag - jagade man deras transporter och destillerier med nära nog militära insatser.

Det är sida upp och sida ner med mer eller mindre misslyckade rån, blandat med biljakter över grusvägar och eldstrider med minst lika hårdföra poliser, ofta kraftigt understödda av lokal medborgarmilis. Man kan inte låta bli att fundera över hur lyckat Ford Bradshaw, hans bror Skeet och ständiga följeslagarna Charlie Cotner och Jim Benge egentligen tyckte livet var.
Bilderna av deras gömställen eller krogar där de slog klackarna i taket ger inga bilder av ett lyxliv i överdåd - det är illa byggda stugor, eller dammiga små landsvägskrogar där de och deras följeslagare och dambekanta söp sig redlösa mellan rånen.




Mellan 1931 och 1934 kan nära fyrtio bankrån knytas till Bradshawgänget,
som på slutet fick ambitioner och genomförde räder - som deras rån närmast kan beskrivas som - tillsammans med mer beryktade gangsters, som Wilber Underhill och bröderna Barker.





Man kan mellan raderna i Bad Boys of Cookson Hills ana en viss uppgivenhet och undertryckt ilska hos Ford Bradshaw när han föraktfullt kallar Bonnie och Clyde för "skjutglada ungar som aldrig får ihop mer än ett par dollar på ett rån". Ungefär samma sak sa Dillinger i en tidningsintervju. Det fanns bara en som spelade i samma liga som honom ansåg han och det var Charlie "Pretty Boy" Floyd.

Charlie Floyd var den okrönte gangsterkungen av Cookson Hills, och säkerligen bekant med bröderna Bradshaw, och han beskylldes också vid ett flertal tillfällen för att ha deltagit i deras rån, vilket han vid minst ett tillfälle harmset dementerade genom brev i lokaltidningen. Man kan nog tänka sig att den dementin lär ha svidit i skinnet på Ford och Skeet.
Inte minst handlade det här om den sociala respekt som deras gärningar medförde. Efterlevande som RD Morgan intervjuat berättar om slorslagna fester efter rånen där hela trakten bjöds in, oavsett om de tagit del i planering eller gömmande av persedlar eller byte. Man beundrade deras nya bilar och skräddarsydda kläder, vilket kanske säger en del om hur uppdaterade man var i Cookson Hills eftersom Dillinger kallade dem "luffare"....

Bradshawgänget hade inga svårigheter att hitta utkiker eller chaufförer - i depressionens svältande Oklahoma där hela familjer överlevde på opossum eller ekorrar, var tio dollar en gudagåva och hundra dollar en förmögenhet.
Tyvärr fungerade det andra vägen också. När efterlysningarna klistrades upp på postkontoren var det säkert en och annan som hoppade till av att se att tvåhundrafemtio dollar kanske bara fanns ett samtal bort. För övrigt en erfarenhet som åtskilliga andra kriminella fått lära sig.
Det varar så länge det varar, lär Ford Bradshaw ha sagt, och det var precis vad det gjorde. 1934 sköts han i ryggen efter att ha bråkat på ett ruffigt lansvägsställe, och för säkerhets skull sköts han ett par gånger till när han låg ner. Trötta på rånvågen genom Oklahoma frikändes skytten på tio minuter.
Efter sig lämnade Ford Bradshaw i stort sett ingenting. Hans flickvän Stella "Boots" Moody, som tydligen mer eller mindre samlade på bankrånande pojkvänner bytte hastigt och lustigt åsikt i vittnesbåset. Trots att hon var den typiska "gangsterbrallisen" var hon fortfarande inte glamorös nog att få den verkliga stjärnstatusen - hon hittas inte ens på Internet
De var bankrånarnas underklass, inte ens framgångsrika att få egna böcker eller - tvivelaktiga - erkännande som framgångsrika i sin nisch. Tills nu. RD Morgans bok är rolig och lättläst, och inga detaljer är för små för att nämnas. Han har amatörforskarens entusiasm inför ämnet vilket gör att hans språkliga tillkortkommanden kan förlåtas.
Jag kommer att återkomma till amerikanernas fascination för sina gangsters,