George Bush och Guden han tror på...

Jag tror att George Bush är en god människa. Jag tror inte att han är en "ond" människa; jag tror inte heller han har storhetsvansinne, eller att han ens är korkad (även om jag samtidigt är övertygad om att han bara är normalbegåvad, och långt ifrån sin egen pappas slughet eller Clintons blixtrande intellekt - som så att säga förenar två av de egenskaper som jänkarna älskar att förknippa med sin president). Jag tror faktiskt att han tvärtom är en människa med ganska blygsamma behov, och att han varje kväll läser sin aftonbön.
Européer har i allmänhet svårt att förstå hur amerikaner resonerar, och detta utifrån att våra kulturarv faktiskt skiljer sig avsevärt ifrån varandra. MTV och all denna amerikanska imperialism till trots, så finns det mycket specifika egenskaper som skär genom alla samhällsklasser i USA; och det kan till exempel vara religionen.
I stort sett varje amerikan har en religiös övertygelse. Inte sådär som i det sekulariserade Sverige där man kan få ett veligt "jag tror nog på...något" till svar. Man tror i USA, och man tror dessutom mycket konkret. Gubbe i himlen med vitt skägg. Man hyllar Jesus men hämtar samtidigt sin kraft ur de mer hårdföra delarna av Gamla Testamentet.
I en undersökning för ett par år sen - för det här är på intet sätt obekanta fakta - svarade över 98% att de beundrade Jesus mest av alla, men de inspirerades mer av Noa, Abraham, David och Salomo (om jag minns ordningen rätt). Vill man läsa ut något av det kan det kanske vara att "ja, vi skulle vilja vara som Jesus men eftersom det är ouppnåeligt får vi nöja oss med hårdingarna".

Emellanåt dyker det upp en artikel eller ett enstaka inslag i det offentliga nyhetsutbudet, som behandlar gudstjänster eller präster, men man får gå utanför Sveriges gränser för att hitta analyser som faktiskt kopplar ihop George Bush söndagsgudstjänster med vad han tänker hitta på i Irak.
När allt verkar gå emot honom svarar han "jag har Gud på min sida". I Sverige och delar av Europ har jag märkt nån sorts raljant ton när man citerar honom. Gör inte det. Jag besöker ofta Lennarts Franzells utmärkta blogg " Det progressiva USA" - där finns kloka sunda människor som fortfarande inte kan koppla ihop hans tro med hur han agerar.
George Bush är övertygad om att Gud är med honom. Hur kan man förlora då? När motståndet i Irak (eller världen i övrigt) hårdnar säger han inte att hans Gud övergivit honom. Nä, han inser att han varit övermodig och Gud nu straffar honom för det, men genom att försöka hårdare och hårdare för varje ny gång kommer han närmare frälsning.
Ni som läst Utvandrarna kan ju dra er till minnes Danjels monolog när han sörjer sin lilla döda dotter. Han förbannar inte sin Gud - han förstår att Gud älskar honom, och att hans flicka finns i himmelriket.
Bibeln är fylld av historier om hopplösa underlägen där en grundmurad gudstro segrat. Kristendomen hade aldrig kunnat spridas utan den övertygelsen, de första missionärerna i Rom råkade rätt illa ut om man så säger. Och de fortsatte komma och komma och komma ändå. Till sist malde man ner motståndet genom att helt enkelt inte ge sig.
Jag är inte alls främmande för tanken på att George Bush identifierar sig med den sortens kristna missionärer. Hans sort av neokonservativa är inte kända för att sätta sitt ljus under skäppan. De skäms inte alls för att de är kristna, och de är villiga att ta strid för det - ett faktum som emellanåt verkar vara väldigt skrämmande för svenskar, där det kristna arvet i bästa fall kommer fram i några symbolhandlingar under julen.