En ovanligt enveten liten tjyvajävel!

Eller några tankar om den organiserade brottsligheten, eller några tankar om vad som händer i Malmö.
Jag träffade Riku för ungefär femton år sen. Ett projekt där ungdom på glid, som det så vackert heter, skulle sättas i byggproduktion, skaffas utbildning och dessutom bli satta på plats av sin egen sort. Det var ingen måtta på fördomarna om byggnadsarbetare från de högskoleutbildade och välmenande. På plats fanns också några luttrade socialarbetare, ett par yrkeslärare, diverse politiker, några mediekåta samt två poliser av den mer hårdföra sorten.
De hade en lista på odågor av varierande grad från våra vanligaste betongförorter, och så delade man ut dem till mig och ett par andra. På slutet dök Rikus namn upp, och den ene polisen, stor och blond och mycket småländsk trots trettio års exil i Stor-Stockholm, muttrade, Orkar du kan du ju ta den här. Det är en ovanligt enveten liten tjyvajävel.
Och det var han.
Rolig och glad, med mamma från Finland och pappa från nåt västafrikanskt land. Snabbtänkt men lat. charmig och totalt opålitlig. Av honom skulle vi göra byggnadsarbetare.
Det gick naturligtvis åt helvete, trots alla goda intentioner.

Det var försent. Riku hade redan vant sig vid ett liv utan ansvar, där lyckan fanns i nån annans fickor, där cykelstölderna redan övergått i inbrott och häleri. När jag slutligen bröt upp hans skåp i omklädningsrummet efter att definitivt ha sagt att det fick räcka, vällde det ut bilstereos, mobiltelefoner, verktyg, maskiner, plånböcker. Och faktum är att det mesta var odugligt, förstört av en energisk kleptoman som saknade finess.
Grabbarna pratar fortfarande om det, både med indignation och häpnad. Sista gången sheriffen kom för att hämta honom delgavs han misstanke om 68 inbrott. På ett par veckor. Roger sa, hade han lagt ner lika mycket energi på jobbet hade vi haft toppen-ackord.

Vi har träffats en del genom åren, jag är hyfsat insatt i hans karriär. Först LVU-hemmen, därefter kaffevoltorna. Sedan lite narkotika och våldsammare kamrater. Väpnade rån, misshandel, våldtäktsförsök. Övegrepp i rättssak. Olaga hot. Våldsamt motstånd. Längre volta. Begått brott under permission, lämnat positiva pissprover, isolering.
Men när vi träffats har han alltid varit trevlig och glad, mindes mig med nån sorts värme.
Sedan sköt han en kille, på en parkeringsplats utanför det hus där hans mamma bor kvar. Killen överlevde, svårt skadad. Gripen hyfsat fort, medgav inget, dömd till fem år för mordförsök, fanns både teknisk bevisning och vittnen. Vad det handlade om är oklart, en kombination av heder och pengar antagligen.
Det kallades för en uppgörelse i den organiserade brottsligheten. Det låter som det var Camorran som röjde en konkurrent ur världen, i själva verket var det fråga om cigarretter för mindre än 2000 spänn.
För det är ju sällan det handlar om de stora pengarna. Utan att vara extremt insatt i vad som händer i Malmö kan man ju bara peka på att de här morden med största sannolikhet inte kommer att lösas; därför att de som vet något håller käft. Det är att se som interna uppgörelser som inte kommer drabba allmänheten, om inte allmänheten är dum nog att vilja hänga ihop med skurkar.
Det följer med andra ord exakt samma mönster som liknande uppgörelser över hela världen. Det handlar om att freda sitt territorium, om att eliminera konkurrens - och detta om skitpengar.
Genom att arbeta effektivt mot svarta pengar, kräva personalliggare, kvitton etc har utrymmet krympt för de som tjänar sina pengar vid sidan av så att säga. Därför blir nu alla branscher som fortfarande pysslar med kontanthantering allt viktigare som inkomstkällor - solarier, korvkiosker, tobaksaffärer, taxiföretag.
Det kan också vara bra att minnas att brottslighet av den här sorten också alltid har en primär målgrupp: den egna etniska gruppen. Om det dessutom är en folkgrupp som kommer från regioner där man av tradition misstror samhälleliga institutioner är det ännu bättre - därför blev jag inte så förvånad när Riku plötsligt ägde en kiosk i ett av våra större centrum. Tillsammans med en djupt olycklig man som hade samma etniska bakgrund som en av Rikus bästa vänner. Kan man tänka sig.
Och kiosken gick i konkurs illa kvickt. Lagret försvann, lotter försvann, och det visade sig till sist att den djupt olycklige beställt långt mer varor än vad som kunde vara rimligt för hans rörelse. Som han inte kunde betala för. Det vill säga, nån hade fått pengar. Riku och hans kompisar.
I dina och mina ögon var det inga jättepengar, kanske 200 000. Vet inte om jag skulle riskera flera år på kåken för såna slantar. Men Riku och hans vänner har inte mycket att jämföra med - för de lever upp alla sina stålar. Resor, kläder, bilar, kvinnor, droger.
Sen hamnade han i byggsvängen - där träffade jag på honom nästa gång. Han försökte göra ett seriöst intryck, hade visitkort och logotype, och anställda latinamerikaner och öststatare. Vitryssar, ukrainare. Våldsamma killar visade det sig. När de inte fick sina pengar. Skott utväxlades, bilar brändes. Nån dog. Fortfarande för häpnadsväckande lite stålar. Några etablerade byggfirmor med tvivelaktig moral förlorade lite pengar, det talades om torpeder, om gossar med MC-västar. Nån fick kalla fötter, skvallrade och sen kunde flera av dem ha samkväm på riksanstalterna.
Nu senast när jag träffade Riku var han inte samma glada energiska kille. Han har rätt mycket drogticks, glömmer saker. Dimmig liksom - körde på neråttjack just då, efter en period när han varit "på" i flera veckor. Han höll sig undan, nån ville ha stålar. Inte så mycket, ett par tusen. men han var inte orolig - det där fick han ihop, "två villor i Enebyberg så är det klart". Fast ändå...
Han ser poliser överallt, det gör hela hans umgänge. Killarna som var med var tysta, men artiga. Slappnade av en del när jag fick en kram av Riku "fan, schysstaste mannen på bygget". Efter byggfirman hade "han rest en del".
Jag tror inte man kan förklara Riku enbart från socioekonomiska förhållanden. Inte heller tror jag att hela hans tillvaro är självvald - det vi kallar organiserad brottslighet är nästan alltid en blandning av egenföretagande och tänjande av gränser, in absurdum emellanåt. Man ska ha klart för sig att en kille som dragit in tusentals kronor i veckan på att kränga cigarretter till mindre nogräknade kiosker INTE ser sig som samma sorts brottsling som en inbrottstjuv eller hustrumisshandlare. Och ändå har de flesta av dem en bakgrund som både tjuvar och rånare.

I slutände handlar det ju om vad vi andra vill betala. Om vi sluta köpa stöldgods, om vi inser att det inte finns en chans att man kan få fyra stora stark för en hundring, om vi kräver kvitto, om vi inte anlitar företag utan kollektivavtal, om vi vägrar betala svart, om vi slutar tycka att det är häftigt att känna och hålla ihop med folk som är och vill vara kriminella, om vi använder kort för att betala, om vi vågar säga ifrån - så finns det fortfarande en chans att den Riku som föds i morgon inte kommer se väskryckning och cykelstölder som ett framtida yrke....


Bilden? Det ofrånkomliga slutet för Jack McGurn, kallad "Machinegun Jack", en av Al Capones främsta bödlar....