Det var kanske inte det smartaste Fredrik Reinfeldt gjort när han öppnade munnen och utbrast att han tyckte att svenska folket i framtiden skulle jobba längre, gärna till 75. Jag kan tänka mig att mediestrategerna bleknade över hur han uttryckte sig, och sen spelar det ingen roll hur mycket han försökte ta tillbaka det hela. Han gör faktiskt sånt rätt ofta, tar tillbaka vad han sagt, alltså.
Det kanske inte är så förvånande att han inte vill debattera eller träffa offren för skattesänkningarna, vilket faktiskt Wolodarski upptäckt, eftersom det kan bli jobbigt då. Han och Filippa verkar vilja vara nåt slags oberörbart par, ståendes över den plumpa kritiken från en oförskämd opposition.
Och därmed var det slut på den artiga tonen i det här inlägget.
Men pensionerna måste ändå diskuteras. Den bistra sanningen är ju att pengarna inte kommer räcka för alla. I själva verket är det kanske fyrtiotalisterna - givetvis - som blir de sista generationerna där det fortfarande är naturligt att lägga av med jobbet vid 65, eller tidigare, och därefter odla sitt otium. För oss som kommer därefter ser det inte lika kul ut.
Reinfeldts tavla ligger ju i att han med den svepande röreslen hos nån som tror han är en statsman raskt bakade in undersköterskor, lokalvårdare och byggstädare i samma kaka som människor som jobbar med kroppsligt lättare arbeten; jobb där värk och smärta inte är ofrånkomlig belöning för ett arbetsliv. Och sen spelar det ingen roll att man talar om att byta karriär mitt i livet.
Fortfarande är det så att byggnadsarbetare sällan rekryteras ur den mest studiemotiverade gruppen elever. Det är fortfarande ofta de där som satt längst bak i klassrummet vid terminens början, och som sedan vandrade framåt i bänkraderna för att till sist sitta närmast lärarens vakande öga som sedan bär betongsäckar, skruvar hundratusentals skruvar och drabbas av artros vid 49. Att då få höra att man måste byta jobb för att kunna jobba längre är inte en örfil, det är en käftsmäll.
Vi är många som kommer drabbas av en höjd pensionsålder, och många av oss har inte vare sig råd eller möjlighet att jobba längre än till dagens pensionsålder. I själva verket kommer pensionsåldern att bli nästa klassfråga, men omvänt - där folk med låg utbildningsnivå och fysiska arbeten kommer vara tvungna att sluta jobba tidigare än en skolad medelklass som haft flextid och intellektuella arbeten.
Och är det nån som på allvar tror att den medelklassen tänker acceptera det? Ett så kapitalt omkastat scenario, där de - hemska tanke - kanske måste betala för de där utslitna stackarna?
Skulle inte tro det.
Nu är ju inte det här en obekant debatt - det finns faktiskt rätt många som genom åren hoat om att pensionssystemet inte håller, och det är för övrigt inte heller en naturlag - men självklart har den blivit alltmer aktuell eftersom det hettat till i länder med rutten skattemoral och skakiga finanser. Problemet blir ju inte heller mindre av att alldeles för många svenskar står utanför arbetsmarknaden, och att gymnasieutbildning inriktats på trams istället för samhällsnytta. Vem kommer bidra mest till systemet - en sjuksyster eller en cirkusartist ungefär?
Vad är då min poäng med det här?
Jo, att diskussionen om framtidens pensioner är för viktig för att låta "geniet" Reinfeldt leda den. Alla tänkbara siffror visar att dagens system inte kommer hålla - vad gör vi sen? Det är så okomplicerat att man bara behöver höja pensionsåldern.
Det är också en fråga om trygghetslagar, försäkringar, arbetstid, utbildning (och alla som tycker det är bra att man sänker utbildningsnivån för byggelever på gymnasiet ska ha en rejäl utskällning), om arbetsmiljö. Därför är det viktigt att inte låta ilskan över Reinfeldts klumpighet förblinda fakta - vi behöver prata om det här. Som här till exempel.
Hur vi än vrider och vänder på det kommer det här inte att hålla - så istället för att enbart explodera över en okänslig moderat borde vi ta debatten istället. Hur fan ska vi få pengarna att räcka? Och alla som vill jobba till 75 - vill ni betala för oss som inte kommer klara det?
För alldeles oavsett om jag skolar om mig vid 53 så kommer min andra karriär likförbannat att kantas av de fysiska minnen min första yrkeskarriär gav mig - smärtan bär man med sig. Vilken framtida arbetsgivare vill betala för det?
Och på förekommen anledning, jag har inte alls lust att jobba längre än nödvändigt. Men å andra sidan har jag ingen lust alls att jobba i minus 19, med 10-12 sekundmeters blåst i ansiktet. Jag gör det ändå - jag är en av de där med en misslyckad karriär som egenföretagare bakom mig, och då betalades det då rakt inte in några pensionspremier som räcker; ett öde jag delar med alldeles jättemånga. Just därför måste vi faktiskt prata om pensionerna.
Andra om saken
Peter Andersson, Hr Westerholm, Rosemarie, Cornucopia
Bilden? Stålfarfar. Läs mer här
1 kommentarer:
Felet som Reinfeldt gör, är att han blandar ihop den närliggande framtiden när bl.a. du Calle kommer att gå i pension, med det som eventuellt kommer att ske om 100 - 160 år. Det är klart att människor, som ser fram mot pension senast vid 65, blir misstänksamma.
Det kan dock vara nödvändigt att diskutera frågan med lite olika tidsperspektiv, så att vi kan ta framsynta beslut.
Vi måste skilja mellan de nyligen pensionerade, och dagens 50 - 65-åringar, och de som just nu får sina första jobb och göra sina första avsättningar till framtida pensioner, OCH de som fortfarande ligger i mammas mage - och kanske, kanske, kanske kommer att leva i 100 år i genosnitt. Vi har åtminstone 20 år på oss att fundera på hur mycket de ska sätta av till sina framtida pensioner och vid vilken ålder de ska gå i pension.
Jag tycker att socialdemokratin har besvarat Reinfeldts utspel med en visionslöshet, som hade låst fast oss vid förhålladena under det sena 1800-talet, om vi då inte hade haft en ung arbetarrörelse, som verkligen ville förändring.
Om det blir möjligt för personer med fysiskt lätta arbeten att jobba till 75, och det inte bara undantagsvis, finns ingen anledning att andra ska slita ut sig, så att de inte kan arbeta alls efter 55.
Du skriver att blivande byggnadsarbetare inte är de mest studiemotiverade eleverna. Nej, men det säger inget om eventuell studiemotivation 20 år senare i livet. Och dessutom finns ju lättare jobb även inom arbetaryrkena.
Jag håller med Björklund om yrkesgymnasiet, eftersom jag tycker att det är fel att förstöra studiemotivationen för hela livet, hos elever som vantrivs enormt med stillastittandet under de teoretiska lektionerna.
De teoretiska lektionerna, som inte ger eleverna möjlighet att utveckla sina praktiska förmågor är inte alls någon bra miljö för unga människor. Det är inte fel på eleverna. De är inte obegåvade. Det naturliga sättet för människor att lära, vilket människor har gjort under tiotusentals år innan det fanns skolor, var att barn härmade vuxkna.
Det finns dock ett problem, som ingen vill tala om, med att byta yrke mitt i livet, om man från början är lågutbildade. Och det är privilegiebevarandet bland högutbildade. Det vågar s inte prata om av rädsla för att stöta bort medelklassväljare med höga utbildningar sedan unga år.
Och det vågar LO inte tala om av rädsla för att splittra löntagarfronten. Det är alltså en klassfråga, och inte en fråga om begåvning, studiemotivation och utbildning.
Arbetarrörelsen accepterade inte de klasskillnader som fanns för 100 år sedan. Pionjärerna hyste inga starka förhoppningar om en bättre framtid för sig själva, men de arbetade för en bättre framtid för sina efterkommande.
Arbetarrörelsen borde inte acceptera de klasskillnader som finns nu heller. Jag har skrivit mycket om den arbetstidsförkortning, som måste komma. Jag skriver inte för att jag själv ska få kortare arbetstid. Jag är redan ålderspensionär. Jag gör det på grund av besvikelse över svikna löften.
När jag som ung valde bort en akademisk karriär kunde jag inte drömma om att gamla arbetare skulle behandlas så illa, som de har behandlats av både socialdemokratiska och borgerliga regerigen sedan de sista decennierna av 1900-talet.
Skicka en kommentar