...eller FörstaMaj-tåg; det kunde variera lite. Jag har ett bestämt minne av hur jag radade upp lekskolekamraterna på led, viftade med röda papper och gapade USA UT UR VIETNAM varvat med Känner Ni Stanken Från Enskilda Banken, till lekskolefrökens förfäran. Eller hur förgrymmad jag var över att de andra barnen efter ett tag inte alls tyckte det var roligt med protokoll och rösträkning.
Ty jag var ett barn av min tid, uppvuxen med unga engagerade föräldrar som tog med sig ätteläggen både i demonstrationer och på möten. Och det var inte bara vi, alla andras ungar var också med, och de tidiga banden har i varje fall gjort några både till statsråd och välbetalda funktionärer i rörelsen. Men det skapade också en hälsosam brist på respekt för auktoriteter - vad var läraren i skolan mot kommunalnämndsordföranden? Jag minns fortfarande hur en elvaårig klasskamrat, son till tung - bokstavligt talat - lagbas i byggbranschen, efter att ha blivit hotad med extraläxor av läraren, sävligt svarade: Du, det där får vi förhandla om...
På mötena grälade man. Det lät så i varje fall. Fast alla köade liksom upp, fick prata till punkt - fast emellanåt fick till exempel min egen dyra moder dunka med klubban i bordet och förmana de mest ivriga förespråkarna av införandet av socialismen, att hålla sig till ämnet, som oftast ändå var cykelställ eller systembolag till orten. Och emellanåt var man så osams att man måste rösta, räcka upp handen, och då gällde det att räkna FÖR eller EMOT.
Det var mycket rösträkning på den tiden, ty det här var på sextiotalet, mina föräldrar hade varit med och vält omkull det otidsenliga patriarkatet av lantarbetare som inte märkt att landsbygden utanför Stockholm raskt förvandlades till en förort, och på TV var det både Kårhusockupation och strejk i Malmfälten. Ungefär så. Samt krig i Vietnam, förmedlat via flimrig svartvit TV.
Jag var ju inte så gammal då, vissa saker glider ihop. Mitt i minnen av Palme i Almedalen poppar bilder från Biafrakriget upp, för mina föräldrar trodde gudskelov inte på att bädda in oss barn i bomull, vilket föranledde diskussioner med mer försagt lagda personer i släkten som inte kunde förstå varför en tioåring skulle veta något om Hanoibombningarna 1972.
Allt detta påverkade givetvis mig. Att vara tyst och lydig var inte ett alternativ - för hur gärna dagens sossar vill tala om Klassiska Socialdemokratiska Värderingar så ska man minnas att det också var ett samhälle fyllt av könsförakt, homofobi, vänskapskorruption och elände. Vilket man raskt märkte när man halkade vidare, in i ett SSU som fylldes av besserwissers och påläggskalvar. Men fortfarande fanns ändå känslan av att saker inte var statiska, saker kunde förändras.
Allt detta kommer mig till minnes inför den socialdemokratiska kongressen som börjar nästa vecka. För nu fylls, i vanlig ordning, sidorna av olika krav och nu jävlar ska vi vrida partiet hit eller dit...
Jag är inte så imponerad av det där. Mitt absoluta intryck är att valmanskåren inte vill ha ett socialdemokratiskt parti som drivs av ideologi. Av omsorg och rättvisa, visst, men inte dogmer. Jag fick, på ett ytterligt brutalt men ärligt sätt, lära mig i tidig ålder att vi är ett intresseparti. Till skillnad från att vara ett idéologiskt buret parti. Det finns ingen socialdemokratisk ideologi - det finns gemensamma intressen. Vi är pragmatiska - det är därför vi kommit låååååångt längre i utbyggnaden av Det Goda Samhället genom kompromisser, istället för att storstrejka hela tiden eller hälla ut gödsel eller mjölk på Champs Elysee.
Just därför är det smart att sitta i båten - det vi upplevde som obegripligt fega strategier 1978 är realiteter idag - föräldraledighet, gymnasieskola, kollektivavtal. Man kan fråga sig hur det gått om man låtit hetsporrarna bestämma takten.
På samma sätt kommer det bli med kongressen i Göteborg. Visst, det finns ett gäng gaphalsar - märkligt nog uppdelade i just samma fraktioner som för både trettio och sextio år sen - som kommer föra liv, kräva saker, dunka näven i bordet. Men ute bland kongressbuden sitter praktiska människor från Mark och Selånger och Kalmar - som tänker praktiskt. I slutänden är all framgångsrik politik lokal, och jag har svårt att tro att den rävsluge metallaren kommer kliva i De Högröstades fällor.
För så har det varit genom åren - kongresserna har varit ganska städade tillställningar, som format god politik som kunnat genomföras. Alldeles oavsett att somliga försökt agitera för vansinniga formuleringar eller kratta i manegen för Svensk Näringslivs Tunga Artilleri - något som partiet fortfarande är märkligt värnlöst mot.
Det betyder inte alls att det behöver vara tråkigt. Tvärtom. Det är väl kul att man har släktträff/firmafest ibland. Somliga får köpa nya snygga skor, andra en ny slips. Och däremellan kommer man att fatta en del beslut.
Jag har inga större förhoppningar eller krav på kongressen. Tvärtom är jag rätt nöjd med att inte längre vara mitt i smeten, veta förhandssnack, inte spela upp linjetal på YouTube. Och sen kan jag se gamla lekkamrater bland kongressombuden, för vilka detta är Årets Höjdpunkt.
Det enda jag vill är att kongressen pratar om sånt som faktiskt betyder något. Jobb, Bostad. Skola.
Sen kan de leka protokoll och rösträkning så mycket de vill, Men se till att ta med barnen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar