De annorlunda. Om Peter, om Tuppen, om Piss-Nisse

De finns ju överallt, de där som inte är som andra. När jag springer på Peter, som vi kan kalla honom, är det flera år sen vi sågs. Han har fortfarande den där stirriga blicken, men håret är lite tunnare nu, kroppen inte lika stressad.
 Länge dök han upp lite här och var på orten. Alltid med, alltid åskådare, alltid lite tafatt och sen med att ta till flykten när det började osa hett. Alltid nyfiken och hur han än bar sig åt lät han alltid väldigt arg när han pratade. När dottern var liten och med i barnvagn dök han på mig för att prata, och efter ett tag började hon gråta. Han var otäck. Och Peter stod där, med armarna hängande, och fattade ingenting.
  Nu har han inget jobb längre. I och för sig visste jag inte ens att han hade jobb, jag har inte haft en tanke på honom. Men jodå, han var bortrationaliserad. Han sa det nästan lite stolt, som om det var ett kvitto på nån slags samhällelig normalitet. Mellan raderna förstod jag att hans anställning varit beroende av samhällets ekonomiska stöd, och av företagets goda vilja. Som det nu var slut med.

  Man småpratar. Män i min ålder har lite svårt med det. Dessutom vill Peter alltid prata sina intressen, som är bordtennis samt en stuga nånstans uppe i Ångermanland, dit han regelbundet åker med sin pappa. Så länge pappa nu orkar. Jag minns att när han virrade sig in på gymet där jag tränade hade han en rätt grandios uppfattning om vad han mäktade med - vilket gjorde att han först lyfte en jättelätt vikt, vilket gick bra. Nöjd med detta tog han en något större vikt, vilket också gick med visst besvär.
  Därefter la han på vikter motsvarande världselit innan vi hann stoppa honom från att försvinna ner till våningen under med stången på axlarna. En historia som återberättas emellanåt. Och gapskrattet fick ju givetvis Peter att undvika gymet.
  Nånstans ser jag i hans ögon historien om hans misslyckanden. För gammal för att ha fått den diagnos han så väl hade behövt, hunsad i OBS-klassen. Alltid lite hackkyckling, men precis som alla andra hackkycklingar snar till att själv hacka. Aldrig bjuden, bara åskådare. Undrar vad han själv tänker.

  Jag minns andra - Tuppen, Piss-Nisse, Magra Fredrik, Tolvan, Fattan (som inte ens kunde säga sitt namn, Staffan). Undrar hur det gick för dem - de var bara "ellers" som man så snällt säger i Norrland. Vi kallade dem byfånar, med den grymma överlevnadsjargongen i förorten. Men det fanns ändå nån plats för dem. De fick jobb på lagret eller som diversearbetare. Några var bara sena - är det nån som ens pratar om "omogna" idag?
  Nån tvättade kläder åt fotbollslaget, Peter har varit allt-i-allo åt sin bordtennisklubb under många år. men alltid ensam

  Vad händer med de barnen idag? Är det ens tillåtet att vara "ellers" idag? Eller är det så att vår desperata jakt på att förstå allt gör att vi måste diagnostisera allt? För vi pratar inte om belagda handikapp här - vi pratar om medelålders män som måste bo hemma hos åldrande föräldrar, eller ha god man, eller leva i ett gruppboende. De är annorlunda.

  Jag tror att vi alla har några såna där "annorlunda" långt bak i det dåliga samvetets garderob. När jag på nytt läser Lill-Tarzan å jag, av Johan Hedenberg slår det på - trots att han skriver rätt risigt är det rakt ur hjärtat, om att söka normalitet, att sky det annorlunda.

  Precis som vanligt förstår inte Peter när samtalet borde ta slut, och därför måste jag själv till sist säga "nä, hördudu, nu måste jag sticka" och börja titta bort med ögonen. Till sist släpper han iväg mig, allt ska ju ordna sig, det blir nog bra. Jobb finns det alltid, om man bara vill Och han vet nog att jag inte alltid orkat prata med honom. Han vet att jag ibland undvikit ögonkontakt, därför att ibland orkar man bara inte. Man har nog med sig själv.

  Det är just det - man har nog med sig själv. Emellanåt minns jag Piss-Nisse i högstadiet som var så oerhört kontaksökande att man vände när man såg honom. Han ville för mycket. Eller Micke som ringde omöjliga tider - maten brändes vid, ungarna skrek - och som bara försvann en sommarnatt vid havet. Och till sist reduceras de alla till att bli bleka minnen som kommer upp när di jämnåriga träffas, när någon alltid har ännu lite mer information om vad som egentligen hände.

  Men oftast har man nog med sig själv...