Älskar vi våra ungar till apati?

 



Kompisen har problem med sin grabb. De "kan inte snacka med varandra längre". Inget konstigt med det - det där händer oss alla. Men den här grabben hittar på dumma saker också, vilket fått både skola och andra myndigheter att gå i taket. Han leker nån sorts fight club, kommer hem med sönderslaget ansikte, skiter i plugget, försvinner ut i riket på hemliga övningar - vilket brukar sammanfalla med rubriker i tidningarna om fotbollshuliganer och bråk. Hemmavid sover han mest och går till skolan precis sådär mycket att CSN-pengarna inte försvinner.
  Och hans stackars föräldrar sitter där i radhusidyllen och undrar vad de har gjort för fel. För de har två äldre ungar, som minsann visade framfötterna tidigt, och som nu går från klarhet till klarhet i yrkesliv och högre studier. De vill nåt med sina liv - lillebror bara tittar på sin ängslige fader och muttrar att "han inte vet ett skit..."
  Förmodligen kommer han hoppa av gymnasiet, men vad kan han då göra? För med hans egna ord "finns det ju inte ett skit att jobba med". Och han är trött på att "bli behandlad som ett barn". Att våga säga till denne sjuttonåring, som är större än sina föräldrar, att han tydligen fortfarande är "ett barn" i lagens mening, är att kliva ut på minerad mark. Vilket minst en lärare fått uppleva ytterst påtagligt.

 Och jag fick givetvis frågan om inte jag kunde skaffa ett byggjobb åt honom - helt i enlighet med den rätt tröttsamma föreställningen att hårt arbete är bra mot uppkäftighet. Vilket det kanske är - utan att ha några siffror tror jag att andelen före detta bråkstakar är större i en byggbod än i fikarummet hos en aktiemäklarfirma. Men det har gått trettio år sen byggsvängen kunde vara en avstjälpningsplats för skoltrötta ungar - det krävs mer än bara argsinthet och energi idag.

  Sen började jag fundera. Varför är det så många ungar som är så...less i detta samhälle vi lever i, som kanske är det tryggaste vi nånsin sett? För så är det. Precis ALLT är reglerat, kontrollerat, uppmärksammat. Av människor som bara vill sina barn det allra bästa.

  Vart jag än vänder mig ska vuxensamhället styra och bestämma - in i minsta detalj. Vi ska skydda och rädda och ta hand om. För de små vet ju inte sitt eget bästa. Och när nån av de "små" faktiskt inte vill bli vare sig omhändertagen eller räddad blir vuxenvärlden alldeles förvirrad.
  I mitt eget bostadsområde vill de förbannade ungarna i tidiga tonår hållas på upplysta, allmänna platser. De drar sig undan till skumma vrår,där de tisslar och tasslar och fnissar med målbrottsstämmor, utan att en allt oroligare värld av föräldrar och utbildat folk kan kontrollera vad de gör. Skulle de vara frånvarande från skolan en timme en dag får De Oroliga Föräldrarna ett mejl från skolan, där det med allvarsord påpekas att "upprepat beteende kommer ge konsekvenser."
 
  Själv minns jag min ungdomstid som en hyfsat lycklig period, där en av de stora fördelarna var att släppas utanför hemmets kontrollzon. Där sextonåringar tågluffade utan att vare sig rånas eller våldtas, där Roskilde var en plats utan ålderskontroll, där folk söp sig drängfulla på hembränt, och där folkparken eller det lokala discot var en fredad oas, utan social eller vuxna. En och annan förlorade oskulden i baksätet på nån artonårings Amazon, några andra rökte säkert brass (eller sniffade, vilket nog var avsevärt vanligare). För en av de mer överlevande myterna är ju att Folkhemmet var så jävla säkert och tryggt.
  Vilket det inte var. I själva verket var chansen för att råka i slagsmål på stan på åttiotalet skyhögt större än det är idag. Unga tjejer råkade mer illa ut för trettio år sen än de gör idag. Inte ens det omtalade "att våldet idag skulle vara råare än det var på den tiden" har egentligen nån bäring, i ett statistiskt perspektiv.
  Det enda som är sant är att fler ungdomar mår sämre idag än de gjorde för trettio år sen, och detta alldeles oavsett konjunkturer eller regerande partier. För alla partier vill ju alltid barnens bästa, inte sant. Cykelhjälm i sängen, som nån tonåring sötsurt sa.

  Jag har så svårt att se kompisens store sjuttonåring som ett "barn". Kroppsligt sett skulle han kunna göra vuxenmans arbete när som helst, och säkert också kunna pallra sig upp på morgnarna utan hjälp. Om han fick.
  Istället blir han arg och irriterad och revolterar. Han gör det genom att slåss, andra gör det genom att bli deprimerade och skära sig. Vid sidan står ett vuxensamhälle, befolkat av såna som egentligen fortfarande vill vara unga, och undrar vafan de ska göra. Och svaret blir alltid - bevaka dem hårdare, sätt regler, och låt dem gör Guds skull inte göra vad vi gjorde när vi var sjutton. Tillsätt en utredning, mer resurser. Men till vad?

  Nånstans blir det ju så att vår önskan att skydda det vi älskar mest gör att de kommer att hata oss. I en framtid kommer det finnas massor med deppiga gamla sextiotalister som sitter ensamma och undrar varför de jävla ungarna inte hälsar på. Visst, många kommer att minnas sina föräldrar men fler än idag kommer att ta avstånd. Som kompisens grabb. Man kan bara skada förälder-barn-relationen en gång.

  Dessutom måste vi ju minnas vår egen ungdomstid som den faktiskt var - den var inte alls så rosenskimrande som vi kanske vill. Det finns drivor med bra böcker om den saken - Gardell, Flygt, Alling, Hedenberg Skäringer etc - men ytterst få av dem pratar om "dåtiden" som ett paradis. I själva verket är vårt Sverige nu, idag, en långt säkrare plats än det var för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men säker behöver inte vara samma sak som tryggare.

  Nånstans kan jag inte heller komma från att det är vår egen fixering, dröm, maniska föreställning om ungdomen som gör att barnen känner sig bortkomna. Hur många ungar klarar av att växa upp när föräldrarna inte gjort det? När mamman festar lika mycket som dottern, när pappan tränar lika mycket som sonen? Eller tvärtom, för att vara rättvis. När vår generations skönhetsideal speglar sig i våra barns ideal, där trettonåriga killar pratar magrutor och trettonåriga tjejer pratar bantning? Kan det bli annat än fel?

  Jag vet inte. I vanlig ordning.

  Vuxenvärlden gör det mesta fel nämligen. Så har det alltid varit. I synnerhet när duktighetsmaffian får bestämma. Om de duktigas diktatur, och om att växa upp i en förort till Stockholm, och om Hasse som fick stryk när han hade för dåliga betyg, skrev jag här För fem år sen. Det känns fortfarande aktuellt.

  Men jag hade tur - jag fick vara barn längre än barnen får vara barn idag. Idag är de "pre-teens" eller "tweenies" - ord jag hatar - och föräldrar kan inte fort nog få fram vattenkammade tonåringar med prestationskapacitet. Själv är jag glad att jag minns att jag kunde "leka" med kompisar även som trettonåring - men bara ordet "leka" verkar ha försvunnit bland de som växer upp idag. Där en trädkoja blir nedriven för att nån kunde göra illa sig, där ungarnas mobiler piper en sekund efter att utegångsförbudet börjar gälla, där engagerade vuxna tränger sig på ungar som förtvivlat bara vill vara ifred...

I den världen är det inte så konstigt att några revolterar, Blir olydiga. Skadar sig eller skadar andra. Och röker.

Det är vårt.

Men det är faktiskt inte deras fel.


Bilden? Tänk, sådär kunde det se ut vid min mellanstadieskola 1973. Elvaåringar som rökte.





Skrivet alldeles för fort och osammanhängande, men ska försöka bättra mig till del två, som kommer...