Mitt förhållande till Jesus

I min familj samsades religionen med marxismen (om vilken jag kommer skriva mer senare). Pappa är uppvuxen i en mycket aktiv frikyrklig familj och mamma i en familj där man nog mer av vana än av tro tillhörde statskyrkan. Jag tror säkert att min mormor hade en Gudstro, men den torgförde hon inte. Mamma förklarade världen i - som jag senare förstått - begrepp som, om de rent av inte var marxistiska, så i vart fall var sprungna ur samma tankesfär. Jag var inte gammal när mamma sa att hon trodde världens elände började när någon satte upp ett staket och sa att "allt innanför detta staket är MITT". En tanke jag delar, för övrigt.
Bägge mina föräldrar var ytterligt politiskt aktiva under min uppväxt, men jag kan inte säga de tillhörde 68-vänstern. De var reformistiska socialdemokrater och det var de innan de blev "poppigt" att vara vänster. Det kanske också kan förklara varför de fortsatte vara det medan många ur 68-vänstern istället numer finns på den andra sidan (The Dark Side!).
Under hela min barndomstid förekom det FörstaMajdemonstrationer, studiecirklar, arbetarekommunmöten, sosseföreningsmöten i mitt hem. Det var till och med så att jag tyckte mina icke-aktiva kompisar var lite udda - de hade föräldrar som fullständigt struntade i Francodiktaturen och åkte till Kanarieöarna, och deras föräldrar samlade inte in namn mot bombningarna av Hanoi '72.
Men...i den andra delen av familjen hade jag aktivt kristna farföräldrar, där farfar var TD och baptistpastor och farmor en av de drivande inom Norrmalmskyrkan, och pappas syskonskara var - som jag upplevde det - mer aktiva baptister än han var.
Igår lördag fyllde min pappas fru Margareta 65 år och det var ett större firande i hemmet i Bro. Mina otäckt begåvade systrar spelade, liksom flera musiker och min faster Agneta berättade att hon och min farbror Ivan skulle åka till Burma om ett par veckor; en resa som har ekumeniskt
och humanistiskt syfte.

Jag måste säga att jag beundrar dem. De är inte helt unga längre och det låter inte som Burma liksom är höjden av bekvämlighet. Men de gör det för en god sak. Jag vet inte hur mycket deras tro styr dem, eftersom jag tror medmänsklighet inte är avhängigt religiositet, men jag är övertygad om att deras bild av Gud och Jesus betyder rätt mycket. De är värda all möjlig beundran, och ger i varje fall mig en påminnelse om att livet också går ut på att underlätta för våra medmänniskor.
Jag har aldrig haft det där magiska förhållandet till Gud och kyrkan - trots att jag faktiskt hyser stor beundran för det arbete olika kyrkor och kristna människor (och givetvis andra religiösa grupperingar också!) lägger ner. Men jag kan inte rationellt förstå eller fatta hur det skulle finnas en överjordisk makt som skapat allt, som bestämt allt, och som ändå låter vissa plågas och lida - det vi kallar teodicéproblemet
Istället tror jag man kan förklara världens elände mycket simplare - egenintresset ljuger aldrig!
Visst, jag vet att Jesus fanns. I vart fall fanns det en kille i Galileen som ställde till en del för ungefär 2000 år sen. Det är den där biten huruvida han var Guds son som stör mig...
Trots vår ansträngningar av avkristna det här landet är vi som fötts här mer präglade av vår protestantism än vi kanske vill erkänna - och är det delen med humanism och medmänsklighet som satt avtryck ska vi vara glada för det.
Heder åt de som fortsätter göra världen till en bättre plats!