Varför egenföretagandet kanske inte är lösningen...

Min kompis Lasse är verkställande direktör. I hans fall innebär det att den klassiska socialdemokratiska devisen om "8 timmar arbete, 8 timmar Fri Tid och 8 timmars Hvila" inte gäller. Lasse jobbar jättemycket. Han jobbar dessutom i stor utsträckning gratis, eftersom han knappast kan ta betalt för tid när han besöker en eventuell ny arbetsplats, transporterar verktyg eller material eller sig själv, eller när han räknar på jobb. I bästa fall kan han få kostnadstäckning när han så småningom fakturerar.
Om han nu får betalt i tid. Lasse är snickare och jobbar mest mot privatkunder. Ni skulle bara veta hur svårt det är att få dessa ofta rätt välbeställda villaägare att betala. Det är många gånger Lasse fått ringa och ringa, skicka påminnelser och nästan hota med Kronofogden för att få betalt.
Just för att "flödet in" i företaget är så osäkert vågar Lasse inte anställa. Hur ska han kunna betala en lön + avgifter när han inte kan lita på att kunden betalar? Man har ett ansvar mot den man har anställd anser Lasse. För han har varit anställd i skuttfirmor (skutt=liten firma) själv och vet hur det kan vara. Det var också orsaken till att han en gång på världen startade eget.
Lasse råkar vara duktig på det han gör. Han hade tidigare en del jobb pt ett av de större byggföretagen - en av de fyra stora - men de har 2007 krävt att Lasse anpassar sig till en "nationell" prisbild. Det betyder att Lasse ska sänka sina priser för att kunna konkurrera med andra firmor, som kan ha lägre priser av olika orsaker. Nog för att Lasse försöker sänka sina kostnader men det är svårt i Stockholm.
Istället jobbar Lasse ihop med andra småföretagare, som också kan vara opålitliga med pengar. Och Lasses skyddsnät är inte särskilt finmaskigt - får inte han betalt har han ingen större buffert. Som byggföretagare måste han ha en väldig massa dyra verktyg, bil, arbetskläder etc - föga i närheten av den ideala egna-företagare/entreprenör som idealiseras idag. Textproducent, konsult, revisor eller vad det nu är. Som behöver en laptop för fyratusen spänn och sen kan de köra.
Lasse har verktyg för en halv miljon, som han dessutom inte skulle få om de blev stulna. De är nämligen nedskrivna av försäkringsbolaget vartefter.
Så om Lasse skulle få bud om att bli anställd igen skulle han nog ta det. Om någon skulle vilja köpa hans firma skulle han säkert fundera på det. För även om det är skönt att vara sin egen kan det vara värt några kronor att hinna leva också...

2 kommentarer:

Jag känner delvis igen frustrationen i att ha kontakt med kunder som går under jorden, struntar i att betala eller låtsas som att det regnar. Nu är det mycket mindre summor vi pratar om, överlag mycket mer sammarbetsvilliga kunder.
Men problemet kvarstår. När man själv får betala på grund av någon annans oförmåga att hålla ett avtal.

Men någonstans hoppas jag ändå att Lasse en vacker dag ska kunna bedriva sin verksamhet framgångsrikt. Den dag samhället har en större allmän respekt för småföretagare. Samt den dag Lasses målgrupp har blivit mer välbärgade.
Och det kanske de blir just för att deras egna affärer går bra.

...förhoppningsvis.

 

Eftersom jag också kört eget kan jag nog säga att respekten för pengarna inte direkt växer med att folk har mer pengar eller egna företag. Det var ett rent elände att få betalt av rika egenföretagare - och i hantverkssvängen kan nog alla berätta om rika knösar som ger fan i sista-datumet, om revisorer och advokater som är de värsta kunderna. Och de flesta av dem har egna företag, så nån slags kollegial respekt finns det definitivt inte. Det är inte så det funkar.
Och Lasse kommer klara sig - kan man spika finns det alltid jobb. Men Lassarna kommer inte att vara de som löser landets framtid. Till skillnad från vad som sägs i debatten