Jag och Strindberg

För ett par år sen - ganska många år sen får jag nog rätta mig själv - sålde Expressen med billighetsupplagor av klassiska böcker. En av de få verkligt kulturfränjande insatser som kvällstidningarna gjort. Här kunde man få Dostojevskij, Dickens och Golding för en struntsumma, och förhoppningsvis var det en eller annan som lade ner Stäppvargen eller Spionen som kom in från kylan i varukorgen. Hur det lönade sig har jag inte en aning om -. antagligen gick det åt skogen, och nån på kulturredaktionen, detta röda skynke för Göran Hägglund, fick skämmas och inte åka på den Årliga Sup-och-ligga-runt-tillställningen i Göteborg, dvs Bokmässan.
Här kunde man också få Hemsöborna, och den köpte jag. Inte för att jag var obekant med Strindberg - jag är gudskelov uppvuxen i bokslukande hem - men det var det första av Strindberg jag köpte alldeles själv.
Fortfarande idag är jag fascinerad av hur han beskrev människor och platser. Hans Stockholm är ju identiskt med det Stockholm som till exempel Eugene Jansson målade, och hans eländesskildringar av rucklen på Söder - slummen! - är en vass påminnelse om den fullständigt extrema misär som fanns kvar långt in på fyrtiotalet. Vid Årstabrons södra fäste låg en tyfoidsmittad kåkstad likt favelhas i Latinamerika, där nio personer bodde under bråte och gamla mattor. Likaså i Stadshagen och Lilljansskogen. Barnadödligheten var ohygglig, liksom supandet och våldet. Historier vi ofta glömmer bort - om vi inte läser Strindberg.

I år är det 100 år sen Strindberg dog, och firandet kan väl bäst beskrivas som tveksamt. Visst, det har varit en del trista program i radio och TV, och oläslig panegyrik i morgontidningarna, men man funderar ju lite på varför det inte skett mer. Beror det månne på att Strindberg fortfarande, hundra år senare, lyckas reta gallfeber på etablissemanget?
För det var ju det han gjorde - alltifrån de tidiga verken till hans obarmhärtiga påhopp på högern under sina sista år. Kom ihåg att det här var på den tiden när de verkligen blev förbannade på varandra, och friskt skulle utmana på duell, vilket sällan blev verklighet, eller ta ära och heder av varandra i tidningarna.
Jag saknar texter om hur Strindberg fortfarande är aktuell, vilket jag tycker han är. Lite kan han jämföras med Zlatan - världens kanske bäste fotbollsspelare enligt omvärlden, men som ständigt ska skrivas ner hemma i Sverige. För världsartist är han, August (Ågust ska det tydligen uttalas).

Man ska veta att även om världen förändrats en del sen hans storhetstid så är hans böcker fortfarande oerhört läsvärda, och jag blir en smula bedrövad när de där som tror att Sagan om Ringen är den bästa romansvit som nånsin skrivits, inte ens har läst Röda Rummet. För övrigt såg jag nån med tretusen poäng i litteraturhistoria i TV som tyckte att man inte skulle börja med Röda Rummet eller Hemsöborna. Vilket också bevisar min återkommande tes att hög utbildning inte alltid är kopplat till hur smart man är.
Det finns drivor med uppslag kring Strindberg, allt från hans underklasskildringar, till hans längtan efter franska och tyska, till hans påstådda kvinnohat, till vad han har betytt för de som kommit efteråt. Lite förenklat kan man säga att utan Strindberg hade vi inte haft alla dessa kvinnor som skriver dåliga deckare...
Dessutom var han rolig - i Det Nya Riket gör han ett infernaliskt elakt porträtt av Akademins dåvarande ständige sekreterare Carl David af Wirsén, en uppblåst självutnämnd överdomare över smak och snille, men han kallar honom W.C.D, och CDaW hämtade sig nog aldrig riktigt från det. Deras fejd var en högtidsstund för karikatyrtecknarna, liksom boken själv - en obarmhärtig skrift om ett korrumperat Sverige, kanske den mest förargelseväckande bok som nånsin utgetts i landet. Kom ihåg att det här var på den tiden när skandaltidningen Fäderneslandet existerade, en tidning som får News of The World att se ut som Kamratposten. Om Fäderneslandet har jag skrivit här
Han ger sig på De Nyadlige, Entreprenörerna och Idealisterna med friskt humör, om de Storsvenska skrävlarna skriver han: "...de aldra mest patriotiska framröto sin kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden," Och han skaffade sig fiender som skulle hata honom innerligt långt efter hans död.
Hans betydelse för svenska språket, för svenska författare, är nästintill oöverskådlig. Och han är en världskändis - utomlands står hans böcker sida vid sida med Shakespeare, med Tolstoy, med Dickens. Och Selma Lagerlöf, som är en annan författare som tammefasen behöver en revival. Hon skrev långt mer än Nils Holgersson, och hon fick också ett Nobelpris, trots att Akademin var tvungen att avsätta den alldeles vilt protesterande Carl David af Wirsén först.
Istället tjatas det mest om Strindbergs privatliv - och visst, han var en av de första som använde sitt eget liv och sina relationer som material till sina böcker. Men han var inte bara otrogen och elak och psykotisk och neurotisk. Även i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta.
Det är därför 100 år med Strindberg borde vara mer än gamla serier, trista bordssamtal mellan folk som visar för mycket tandkött, och analyser av "den" och "detta". Det är därför alla skolor i Sverige borde ha en Strindbergsvecka eller -månad. Det är därför det skulle tryckas extrembilliga upplagor av hans verk, det är därför alla biblioteksbesökare skulle få en sån. Så det blev lite liv i hundraårsfirandet, för just nu är det rätt dött.

Å andra sidan kanske det beror just på att han var den han var, han August.