LO och framtiden. Som Rolling Stones ungefär.

Okey, så LO har valt en ny styrelse. Jag är rätt ointresserad. Man har valt ett antal rutinerade mötesrävar som efterträder andra rutinerade mötesrävar. Men nytändning? Nope. Tror fan att Kålle vill tillbaka till åttiotalet - det var då han senast jobbade i produktion?

De har en del att ta itu med, de där nygamla. Och det alldeles oavsett att de allihopa faktiskt har varit med tillräckligt länge för att kunna sägas ha varit med och skapat problemen. Just därför är jag tveksam till om de kommer orka med vad de nu förväntas göra. I synnerhet som organisationen själv hyser på tok för många människor för vilka arbetslivet är just fackföreningsrörelsen. Evighetsanställda i värsta fall, bara miljöskadade i sämsta fall.
Det kommer pratas en hel massa om jämställdhet nu - där jag fortfarande är mycket misstänksam mot allt som IF Metall gör och säger - om arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, och om varför så många väljer att lämna de fackförbund som ingår i LO.

Hittills har jag inte sett nån utredning som sticker ut, som ger en käftsmäll om orsakerna. Det kan bero på att LO hela tiden vill ha rapporter som bekräftar egenbilden. Det vill säga, inom fackförbunden tror man att man vet varför medlemmarna flyr, och sen vill man ha svar som stämmer med den teorin. Man vill inte höra att facket är gubbigt, består av inkrökta funktionärer, bara tänker på de stora arbetsgivarna eller helt enkelt inte fattar att Sverige inte ser ut som det gjorde för femton år sen.
Visst, det var ju bra att man för skams skull till sist kastade in en kvinna i LO:s ledning, men var är invandrarna, var är representanterna för tjänsteyrkena? Just de yrken som har störst genomströmning - butiker, krogar, caféer - har ingen som talar för dem. Istället är det samma fackförbund som alltid som ska leda LO. Tjenare.

Jag väntar på ett LO som säger att "Ok, vi fattar. Sverige ser inte likadant ut som för femton år sen." Det växer upp hela generationer som inte ens upplevt social trygghet, och som inte heller har den inbyggda skräcken för att bli arbetslös. I synnerhet inte i Stockholmsregionen - som mer och mer liknar en megastad, med sin egen inbyggda dynamik.
Här är inte arbetslöshet eller otrygg anställning vad unga människor oroar sig för - tryggheten är alltid bara en månads uppsägningstid bort i varje fall, och man anpassar sig. Och just för att Stockholm är en megastad - inte i antal invånare, utan som självladdande motor - är de inte heller arbetslösa så länge. De skapar egna nätverk, tipsar varandra, lever på varandra på ett sätt som jag knappt fattar själv.
En mig närstående kvinna fick sitt första fasta tjänstemannajobb strax efter hon fyllt trettio - vilket hon helt enkelt accepterade, för det är så det är. Istället är bostadsbristen ett långt större bekymmer. Och samma tjej ser ingen som helst nödvändighet i att vara med i facket, för hon har en schyst arbetsgivare, så schyst man de nu kan vara, och dessutom hade hon inte det minsta nytta av facket på de arbetsplatser hon tidigare jobbat på. Vilket är ett kvitto så gott som något åt de fackförbund som sliter med framtidens yrken inom Hotell och Restaurang, inom Handels eller Fastighets.

Arvtagerskan och hennes vänner resonerar på samma sätt - att de klarar sig ändå. Och det gör de ju, på nåt vis. Några av dem har inte ens intresse av ett fast jobb - de vill jobba stenhårt ett tag och därefter resa ett tag. Och en av dem blev precis skitförbannad när det visade sig att företagets regler inte tillät så mycket övertid som hon var villig att lägga - alltså slutade hon. Visst, medelklassbarn som kan luta sig på mamma och pappa.
Dessutom ligger ju här min egen medelålder som en våt filt över saken. En medelålder som jag delar med i stort sett alla fackliga företrädare på lite högre nivå - vi vill ju så förtvivlat vara unga. Och vi kanske inte är gamla som våra föräldrar var på sjuttiotalet - men unga idag vill vara unga på sina egna villkor, och då är nån som är femtio alldeles ruskigt gammal och mossig, sanna mina ord.
Det här är farligt - när vi gamlingar tror att det är vi som kan bestämma vilka som är nya och fräscha. När LO:s ungdomssekreterare passerat trettio börjar det bli larvigt, när vi som är födda på sextiotalet pratar om att ålder bara är en siffra är det skadligt. Vi lever inte i kidzens värld helt enkelt - så varför skulle vi kunna nå dem med klasskampssnack à la trettiotal? Sen får LO:s egenbeställda rapporter säga vad de vill.

Nä, jag har inte stora förhoppningar. I själva verket tror jag det måste bli mycket värre innan det blir bättre. Annars blir LO bara som ett gammalt rockband, som lever på gamla meriter så länge de fans de skaffade sig för trettio år sen fortfarande vill se det hela


Bilden? Ungdomar på 76 (!), 69, 69, och 71.