Jag har blivit allt kräsnare med vad jag läser ju äldre jag blir, och ju mer jag läser. Tyvärr betyder det att det är allt färre som verkligen får mig glad eller upprymd, eller förbannad. Emellanåt kan jag, med nån slags von oben-fnysning, lägga ifrån mig den senaste topplistedeckaren därför att den som skrev faktiskt skriver så rysligt illa. Språket stör mig.
Som liten drogs jag emellanåt av min farmor med på kaffekalas hos märkvärdiga människor, som talade med varandra om saker ointressanta för en nioåring, och efter ett tag återstod bara att fly fältet och ge sig på upptäcktsfärd i huset. Alldeles för ofta var jag ensam unge där, och tur var väl det, för lillgammal och beskäftig hade jag, som det heter, svårt att interagera med främmande ungar, som oftast ville spela boll eller prata om saker jag inte hade en aning om, som fotbollsspelare eller popidoler.
Men det fanns nästan alltid en bokhylla, eller hela rum med böcker, ty det här hände på den tiden då tecknad film var något som avnjöts på julafton eller bio, och de enda tecknade serier som gick att uppbringa i de här husen var nån sorts blodfattigt och präktigt i Lyckoslanten.
Alltså slog jag mig ned bland böckerna, en upptäcktsresande bland Baptistförbundets årsskrifter, väl tummade moraliska skrifter och annan uppbyggelig litteratur. Vilket var en fasa, för trots att jag var lillgammal var jag inte särskilt välartad, fast jag dolde det väl.
Emellanåt sprang man ändå på guldkorn. Så kom jag över Röde Orm, Martin Eden av Jack London, Hjortdödaren av Fenimore Cooper och Gula Brigadens Hjältar (en idag fullkomligt oläslig pojkbok från sekelskiftet, där frejdiga svenskar bankar skiten ur tyskar under trettioåriga kriget). Allt detta hemma hos en pastor i Baptistförbundet, som dessutom lånade ut alltihop. Tillsammans med Slipsen i Krakow, av Jan Olof Olsson, oftast kallad Jolo.
Jolo har därefter varit en återkommande följeslagare, och det är hans fel att jag läser som jag gör och skriver som jag gör. Han lyckades vara intressant både för nioåriga vanartiga gossar och för pastorer i Baptistförbundet.
Nu är det ju inte bara jag som tycker det - jag kommer från en läsande familj, lindrigt uttryckt, och det visade sig att han även fanns i hemmets boksamlingar. Och som jag läste.
Jolo har nämligen stil, fast det begrep jag ju inte då. En slags lätt ton i ordval och meningsbyggnad, som gör att det låter som han skriver som han talar. Visst, han var också journalist, som jag skrivit om tidigare, men han hade också en helt sanslös bildning. Han skrev populärvetenskapligt om krig och elände, om operatenorer, om utsikten från Sjöbjörnsbacken i Gröndal och om skånska gästgifverier.
Nånstans tror jag att just det där med bildningen - och då menar jag inte vad man läser sig till på högskola, utan den sorts bildning man får när man fortsätter vara nyfiken hela livet - är gemensamt för många av de jag gillar. De kan så mycket, sa byggnadsarbetaren avundsjukt.
Det mesta av Jolos texter kom ju först i tidningen, på den lätta sidan, men det är i samlingarna där guldkornen finns. Det är där jag hittar Cyrus Wallén, marmorarbetare och kassör i Stockholms stenhuggarfackförening.
Denne man, född 1885, icke alls obetydlig, men föga känd, tog sig på ålderns höst tid att skriva ner sina minnen i en bok, "En Södergrabb växer upp" där han för sina närmaste ger en närmast exakt beskrivning av allt som fanns i hans fattiga barndomshem. Slasktratten, fyllbultarna, polisen med sin kask på huvudet, gasljusen - och han gör det med stil, en helt ofattbar elegans.
Det är det Jolo fastnar för - att autodidakten (googla!) vågar sig på att skriva, och dessutom gör det bra. Sånt är också stil, och det älskade Jolo. Privat var han en snobb, en anglofil med förkärlek för tweed, engelska regementsslipsar och pipor, men inte alls provocerande. Här kommer istället Jolos nyfikenhet fram - man känner mellan raderna hur han egentligen vill veta mer om denna karga arbetarmiljö som var så nära men ändå så långt borta för honom, medelklassbarnet från Norrmalm.
Att våga leka med grammatiken, pröva gränserna för vad språket tål, är också stil. Men bara om det lyckas skyndar jag mig att säga. Det finns ju risker med det vågspelet - att skriva låååånga meningar med mängder av semikolon och inskjutna satsförkortningar, och lyckas med det är få förunnat. Läs Vilhelm Moberg så förstår ni vad jag menar. Sen kan ni läsa valfri drapa av Jan Guillou. Vilket torde bevisa tesen att alla journalister inte nödvändigtvis blir författare som skriver med stil....
Man måste också arbeta med sin text, skriva om den många gånger. Smaka på orden, byta ut, skriva om. Framförallt måste man ha en idé om vad man vill skriva om - och gärna också ha en aning om vad man skriver om. Det är därför jag har svårt för Mankell - alltför många av hans "polisromaner" är schablonistiska, alltför många av hans intriger är krystade - och när de är det faller stilen som röda byxor på medelålders man.
När författaren däremot vet vad han talar om, då kan han eller hon emellanåt vara oerhört underhållande trots sin stil, eller avsaknad av stil. Som Leif GW Persson, som jag begick lustmord på här. Och precis som Jolo är Leif GW Persson bildad - se där kopplingen igen. Samma koppling kan göras till Frans G Bengtsson - som alltså skrev Röde Orm - som hade en nära nog encyklopedisk kunskap.
Visst, det finns andra också - som ger sig på promenadjournalistiken, som den här sortens nedsläpp i verkligheten kallas. Vill ni läsa mer om det, eller om Jolos stil, kan ni göra det här
Emellanåt sprang man ändå på guldkorn. Så kom jag över Röde Orm, Martin Eden av Jack London, Hjortdödaren av Fenimore Cooper och Gula Brigadens Hjältar (en idag fullkomligt oläslig pojkbok från sekelskiftet, där frejdiga svenskar bankar skiten ur tyskar under trettioåriga kriget). Allt detta hemma hos en pastor i Baptistförbundet, som dessutom lånade ut alltihop. Tillsammans med Slipsen i Krakow, av Jan Olof Olsson, oftast kallad Jolo.
Jolo har därefter varit en återkommande följeslagare, och det är hans fel att jag läser som jag gör och skriver som jag gör. Han lyckades vara intressant både för nioåriga vanartiga gossar och för pastorer i Baptistförbundet.
Nu är det ju inte bara jag som tycker det - jag kommer från en läsande familj, lindrigt uttryckt, och det visade sig att han även fanns i hemmets boksamlingar. Och som jag läste.
Jolo har nämligen stil, fast det begrep jag ju inte då. En slags lätt ton i ordval och meningsbyggnad, som gör att det låter som han skriver som han talar. Visst, han var också journalist, som jag skrivit om tidigare, men han hade också en helt sanslös bildning. Han skrev populärvetenskapligt om krig och elände, om operatenorer, om utsikten från Sjöbjörnsbacken i Gröndal och om skånska gästgifverier.
Nånstans tror jag att just det där med bildningen - och då menar jag inte vad man läser sig till på högskola, utan den sorts bildning man får när man fortsätter vara nyfiken hela livet - är gemensamt för många av de jag gillar. De kan så mycket, sa byggnadsarbetaren avundsjukt.
Det mesta av Jolos texter kom ju först i tidningen, på den lätta sidan, men det är i samlingarna där guldkornen finns. Det är där jag hittar Cyrus Wallén, marmorarbetare och kassör i Stockholms stenhuggarfackförening.
Denne man, född 1885, icke alls obetydlig, men föga känd, tog sig på ålderns höst tid att skriva ner sina minnen i en bok, "En Södergrabb växer upp" där han för sina närmaste ger en närmast exakt beskrivning av allt som fanns i hans fattiga barndomshem. Slasktratten, fyllbultarna, polisen med sin kask på huvudet, gasljusen - och han gör det med stil, en helt ofattbar elegans.
Det är det Jolo fastnar för - att autodidakten (googla!) vågar sig på att skriva, och dessutom gör det bra. Sånt är också stil, och det älskade Jolo. Privat var han en snobb, en anglofil med förkärlek för tweed, engelska regementsslipsar och pipor, men inte alls provocerande. Här kommer istället Jolos nyfikenhet fram - man känner mellan raderna hur han egentligen vill veta mer om denna karga arbetarmiljö som var så nära men ändå så långt borta för honom, medelklassbarnet från Norrmalm.
Att våga leka med grammatiken, pröva gränserna för vad språket tål, är också stil. Men bara om det lyckas skyndar jag mig att säga. Det finns ju risker med det vågspelet - att skriva låååånga meningar med mängder av semikolon och inskjutna satsförkortningar, och lyckas med det är få förunnat. Läs Vilhelm Moberg så förstår ni vad jag menar. Sen kan ni läsa valfri drapa av Jan Guillou. Vilket torde bevisa tesen att alla journalister inte nödvändigtvis blir författare som skriver med stil....
Man måste också arbeta med sin text, skriva om den många gånger. Smaka på orden, byta ut, skriva om. Framförallt måste man ha en idé om vad man vill skriva om - och gärna också ha en aning om vad man skriver om. Det är därför jag har svårt för Mankell - alltför många av hans "polisromaner" är schablonistiska, alltför många av hans intriger är krystade - och när de är det faller stilen som röda byxor på medelålders man.
När författaren däremot vet vad han talar om, då kan han eller hon emellanåt vara oerhört underhållande trots sin stil, eller avsaknad av stil. Som Leif GW Persson, som jag begick lustmord på här. Och precis som Jolo är Leif GW Persson bildad - se där kopplingen igen. Samma koppling kan göras till Frans G Bengtsson - som alltså skrev Röde Orm - som hade en nära nog encyklopedisk kunskap.
Visst, det finns andra också - som ger sig på promenadjournalistiken, som den här sortens nedsläpp i verkligheten kallas. Vill ni läsa mer om det, eller om Jolos stil, kan ni göra det här
Om jag bara en enda gång når upp till Jolos höjder vore jag stolt. Annars är jag fullt nöjd med att nå upp till Cyrus Walléns...
Visst, det finns en del som luktar antikt och gubbigt i Jolos texter - men man måste minnas tiden. Det var en annan tid - när Stockholm var en svartvit film, med vänstertrafik, pilsner och folkskola. Få, om någon, har skildrat framväxten av Stockholm och Sverige idag så exakt som Jolo. Få har varit så besatta av att lätt och smeksamt berätta saker - för det var det han var besatt av, och han gjorde det med en sån elegans. Smaka på det här:
"I julis sista tomhet uppsteg jag ur tunnelbanans station vid Skanstull, norra ändan, gick några steg på Götgatan, vek om hörnet till Blekingegatan, riktning Allhelgonakullen, tittade in i det lilla antikvariatets fönster, sedan i antikvitetsboden, och baxade upp porten till den tomma fastigheten Blekingegatan 32.
Rivningsfärdigt, förödmjukat, nedspillt, prisgivet; en dyster trappuppgång, gamla skjul på gården, svindlande piskbalkonger"
Jag tänker att hade jag kunnat, vågat, skriva så hade min svensklärare tagit av sig glasögonen, putsat dem med den äggfläckiga slipsen, och sagt - det duger inte. Gör om, gör rätt. Vem tror du att du är, Albert Camus - börja en mening med fyra adjektiv?
Jolo vågade. Det är det som är stil.
För det var en annan tid, när stil inte kunde köpas för pengar. Å andra sidan kan man nog, när jag tänker efter, inte göra det nu heller....
Bilden? Grabbar som kan bära hatt med stil. Både Paul Newman och Lee Marvin var, trots sina machoroller, radikala i sina åsikter. Newman var ända till sin död övertygad fredsvän och miljöförkämpe. Men förvånande är att Lee Marvin, mannen som gav grymheten ett ansikte i mängder av actionfilmer, också var fredsvän, trots att han, precis som Newman, slagits mot japanerna i Stilla havet (och blivit skjuten i ändan). Han var dessutom en av de första kända amerikaner som helhjärtat stödde gayrörelsen.
Och de hade stil. Till och med Marvins bakvända slips har stil. När den bärs av honom.
Och de hade stil. Till och med Marvins bakvända slips har stil. När den bärs av honom.
Blekingegatan 32? Garbo växte upp där....
1 kommentarer:
Vet du om att du skriver fantastiskt bra?
Det är en fröjd att läsa dina ord.
Skicka en kommentar