Hur man förstör ett varumärke

Idag ska jag bara skriva några ord om Julian Assange. Inte om Wikileaks - jag tror faktiskt att jag kan hålla isär de där två. Tyvärr kan inte Julian Assange göra det. Därför ägnar han sig, och en krympande men högröstad skara ignoranter (jag har twitterdebatterat med den ena och det var som att prata med Nyheter Från Sovjetunionen) åt att rasera förtroendet för Wikileaks.

'

Därför bestämmer han sig för att med en dåres envishet vägra dyka upp i Sverige för att höras - notera det, han ska förhöras - och slänger sig istället med felaktigheter åt höger och vänster, och bildar allians med mycket tveksamma partners. Ett grekiskt drama som urartar till Stefan och Krister-buskis, där hans anhängare börjar låta som Sverigedemokrater och andra tomtar, när de beskyller alla andra för konspiration...

Allt detta snöar tillbaka på Wikileaks, solkar ner sanningen, förstör trovärdigheten. Wikileaks är större än Julian Assange, men det tycks inte han ha begripit.

Om detta har det skrivits mycket. Jag ska inte förlänga pinan. Jag konstaterar bara att den absolut övervägande delen av svenskarna anser att alla ska vara lika inför lagen, att ingen ska hålla sig undan, och att klaga på Sverige är en förmån som man bara har om man också respekterar systemet...

Claes Borgström besvarar den osakliga kritiken i DN - här - och hans avslutande ord kan vara värda att upprepas. Om inte Sverige är en rättsstat - vilken stat är det? Nämn en rättsstat!

Och fundera på om den staten hanterat Julian Assange annorlunda.