Jakten på svenskheten

Jakten på svenskheten, eller den bildade medelklassens stora misslyckande 



Länge har jag funderat över vad som kan anses vara svenskt. För nånstans behöver vi ju prata om det. Är det solidaritet, skogen, musiken, tystnaden? Eller är det jantelag, misstänksamhet och en desperat önskan om att hitta något stabilt i tillvaron? Är det, som en kollega med rötter i Serbien sa: Ni har ju inte varit i krig på tvåhundra år? Vad ska ni samlas kring? Eurovision?

  Läser man böcker om saken återkommer skogen. Tystnaden. Viljan till samförstånd. Själv funderar jag på om inte klimatet gjort sitt till - folk i nordliga trakter har en tendens att spara varandra, inte bedriva vendettor, eftersom landet är glest befolkat. Arvingarna har dött av kyla och svält, och under kungars äventyrliga krig, utan att man dessutom skulle behöva förklara egna krig mot grannbyn.
Kanske.

Sommaren 1914, efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, när det oundvikliga kriget började bli alltmer uppenbart, turades europeiska intellektuella om att tala mot just kriget. Aldrig har pacifismen varit så stark, aldrig har solidariteten mellan de arbetande folken varit så påtaglig. Här skulle icke arbetare stå mot arbetare, här skulle de intellektuella i Tyskland och Frankrike och i hela Europa göra gemensam sak mot militarismen och nationalismen och stoppa kriget. Så även i Sverige.

  Sen bröt kriget ut, och de europeiska intellektuella ställde sig genast allesammans under respektive lands fana, lärde sig att gå i takt, befälsgrader och att ladda vapen och gick efter tio dagar ut i leran i skyttegravarna och hade ihjäl varandra. Under kriget var det inte lätt att vara intellektuell i Paris, där dadaismens skapare Apollinaire var frivillig, blev officer i franska armén, och vägrade hälsa på konstnärskollegor som ville fortsätta ha kontakt med tyska kollegor.

Vilket inte är särskilt förvånande egentligen. I Sverige, tyskvänligt som få, fanns det grupper som genast ville rycka ut till kejsarens bistånd, men omsorgen om folket, vetskapen om vad som händer i glest befolkade länder i norr under krig, fick klokare människor att stoppa det hela. Men hade det behövts hade givetvis drivor med arbetare, som knappt hört talas om vare sig Ungern eller Belgien, radat upp sig på led för att gå i krig.
  Medan liberalerna suckat och stönat och våndats. Innan de själva också skjutits i bitar vid något av alla dessa slag.  

Det är märkligt att det alltid är den kulturella, bildade, kultiverade medelklassen som sist av alla begriper vad som händer i samhället. Om vi inget annat kan lära av historien så är det just det. Och innan vi hade en medelklass att tala om var det bildningen som avgjorde - men ändå begrep de härskande vare sig i Frankrike 1789 eller i Ryssland 1917 vad som hände.Eller på andra ställen där det blir ett glapp mellan samhällsklasserna.
  Jag talar givetvis om framväxten av ett främlingsfientligt, populistiskt parti i Sverige, och hur den etablerade DagensNyheter-läsande klassen inte kan hantera det.

  Egentligen borde jag här göra en exposé över just såna exempel, med det nazistiska övertagandet i Tyskland 1933 som ett skriande toppnummer, men frågan är om det hjälper. Något jag lärt mig under alla dessa år i idéburna organisationer är att det är svårt att få människor att erkänna att de har fel, gör fel och har gjort fel. Eller att ändra sig.
  Anledningen till att jag skriver det här är att Dagens Arena, en hyvens tidning i övrigt, ska skriva om SD. Och jag fylls av nån sorts vanmakt - en tidning till, en artikel till som ska visa Svenska Folket vilka SD egentligen är. Istället för att ta itu med den grannlaga uppgiften att tala om vad de inte är - för det är ju det som är den stora attraktionen hos ett populistiskt parti. De är inte som andra.

  Men det här ska inte handla om Dagens Arena, eller om Dagens Nyheter. Det handlar inte ens om att alltid försvara demokratin, vilket rabblas som ett mantra. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilka det ska handla om, därför att det blir så lätt att hamna i stereotyper vare sig man ska beskriva den potentielle SD-väljaren, eller den på Södermalm boende kulturbäraren.

  Och visst, det är väl bäst att tillägga att jag antagligen också tillhör just den där bildade medelklassen. Bloggar, tycker, blir publicerad. Även jag har svårt för de frågor och det nästan kokande raseri som jag emellanåt möter, och jag skulle så gärna vilja hitta den förlösande texten, just det där som förklarade varför detta händer.
  Problemet är ju att nästan ingen av de som kan tänka sig att rösta på SD kommer att läsa någon av alla dessa texter, ledarsidor, se välmenande program eller ta till sig de fakta som finns. Därför att tåget har hunnit för långt från station, om ni förstår hur jag menar. Den debatten skulle vi ha tagit för fyra år sen, istället för att ställa SD i ett tänkt kylskåp utan påverkan.
  Den idén sprack, och det är givetvis direkt kopplat till att den sextiotalsstrategin inte var tillämplig på tjugohundratalet. Det hade ju nämligen dykt upp en faktor till. Internet. Vilket den bildade medelklassen var totalt oförberedd på. Om detta har jag tjatat länge - att vi hade behövt alla dessa duktiga kompetenta skribenter och debattörer ute på nätet, på debattsidor - för att stärka oss andra och ge oss argument.

  Lika mycket som det måste handla om vad SD inte är, måste det handla om hur vi ser på oss själva. Det finns risk för att vi, precis som danskarna före oss, går från att vara ett litet gemytligt land med fri sex och nationell samstämmighet kring mänskliga rättigheter, till att bli ett litet grinigt land, med storhetsvansinne och tillrättalagd historiesyn.
  Nu verkar alltså verktygslådan vara helt inriktad på att beskriva SD som våldsamma galningar med Mein Kampf i läslistan, när det egentligen handlar om vita män som mår för jävligt och känner en bitterhet över att de anses vara privilegierade. De är nästan uteslutande män, de är lågutbildade och de vet att de ligger på gränsen för att bli bortrationaliserade, utkonkurrerade, utförsäkrade.

  De är knappast rasister. De är rotlösa, och ingen pratar med dem. De kan bara prata med varandra, och likhet med sysslolösa grabbar som hänger i ett gathörn, kommer förr eller senare en gatlykta gå sönder. De är, som jag sagt förut, offer för sin socioekonomiska position i samhället, vilket man dock inte bör säga till dem.

  De är lätta offer för slipade predikanter i den bruna fåran. I synnerhet som den bildade medelklassen är upptagna med att prata med varandra.

  Det är här jakten på traditioner kommer in - aldrig förr har vi svämmats över av så mycket nostalgi. Det är rena industrin - nytillverkad retro. Människor faller nästan i tårar över bakelittelefoner, TV utan fjärrkontroll, skolbänkar med lock och secondhand-kläder. Och det här ska man inte skoja om - det är snarast ett tecken på att alldeles väldigt många människor saknar något.
  De kanske saknar fotbollsframgångar, VM-guld i ishockey. De saknar en samhörighet. Och saknar man den, tilliten, börjar man snegla på om det är nån annans fel.

  Det är den verkligheten jag träffar utanför trygga salar med likasinnade. Som jag skrev om i Traditioner, i Ett annat Sverige. När annars förståndiga människor rycker mig rockärmen och vill att jag ska skriva om den ökade kriminaliteten (den ökar för övrigt inte, Sverige blir tryggare och tryggare oavsett vad ni läser på nätet), eller om att öststatarna tar våra jobb.

  Jag kan vara självkritisk. Visst, jag har haft många fel under resans gång. Jag blir också oroad när jag träffar andragenerationens invandrare som visst kan tänka sig rösta på SD, för det räcker nu... Och jag vill inte ta den enklaste vägen, genom att välta alltihop i knät på alliansens nedskärningar och nästintill strategiska satsning på att dra landet isär. Jag kan önska att riksdagsledamöterna begrep hur oerhört mycket skada de gjorde när de vek ner sig om Lissabonfördraget, ett sår i den svenska arbetarsjälen tammefan. Som vi ser de direkta följderna av idag - när svenska byggnadsarbetare skickas hem för pissig a-kassa, medan polska byggnadsarbetare tar över. Då kan det börja brinna nånstans.

  Men mest är det ju den etablerade mediala och politiska eliten - måste jag säga - som behöver fundera på hur de ska nå den här växande gruppen av arga och besvikna människor. Med dagens SIFO som en kall örfil behöver man tänka om. Hur når man människor som attraheras av populism? Varför är det så roligt med nåt som heter Kränkta Vita Män? Visst, jag tycker det är kul men när jag visade det för några kollegor - vita, kränkta - insåg jag att de snarare stärktes i sin uppfattning om att de var de utsatta. Hur kommer man runt det?
  Var ska de här männen - det är mest män - hitta sin trygghet? Hur ska vi övertyga dem om att det inte finns en stor_mäktig_sammansvärjning_där_man_ljuger_om_allt?

  Vi når dem inte just nu. Vilket faktiskt kan sägas vara den bildade medelklassens största misslyckande.



Det här är första delen av ett par texter om hur jag ser på framväxten av ett populistiskt parti i Sverige. det kommer alltså mera...

Bilden? Silvio, mannen som trots ett sanslöst leverne lyckats få stöd av italienarna alldeles för många. Genom att vara populistisk (läs gärna om detta fenomen här)