Sen jag fastnade i latteträsket händer det rätt ofta att jag köper en kaffe, och sätter mig på ett fik. I början ville jag se intellektuell ut och släpade med mig Verlaine eller Wigforss, men kaffetittandet har ändrats sen jag var ung och hängde med svårmodiga brunetter i svarta jumprar som läste Boye.
Idag leker man med sin smartphone, eller bara fnissar med polarna. En och annan ensam kaffedrickare finns det också, men vi tycks vara ett utdött släkte, så snart måste jag kidnappa nån jämnårig så man inte framstår som ful gubbe...
Det är kul att titta på folk. En av mina hemligaste laster, förutom att åka buss i glesbygd med matsäck, är att sitta en timme eller två på ett café och bara titta. Man lär sig mycket av det. Roligast är givetvis att hitta ett centralt ställe där både kunder och förbipasserande strömmar förbi, men man kan ha rätt kul på ett öde kondis i en avkrok också.
Finast är att ha suttit på nåt av Paris klassiska caféer, och kunna nämna det i förbifarten, men jag dricker annat än kaffe när jag är i Paris. Så fick jag det sagt.
Man ska vara smart också, få drycken att räcka länge. Det är ett elände att dra i sig en kopp slätt bryggkaffe på två minuter, och sedan försöka ockupera en strategisk plats utan att köpa mer. Alltmedan ett underbetalt biträde kritiskt tittar på en. Värst är ju espresson, som inte bara tar slut fort, utan också alltför ofta sätter fart på onämnbara kroppsliga processer. Alltså väljer jag en latte, med mycket skum.
Jag är inte särskilt imponerad av de där som ska göra mönster i mjölkskummet. Ge mig muggen och låt mig glo i fred.
Att titta på folk såhär får mig att komma ihåg vad som är viktigt i livet. Fler kunde behöva göra det. Observationerna av unga kvinnor som strävar efter egen stil och ändå ser likadana ut. De stressade hänsynslösa trettioåringarna som aldrig nånsin funderat på om det är lämpligt att prata högt i mobilen. Hemmamammorna som kladdar med puréer och pratar avföring.
De ensamma pensionärerna som inte släpper en del av tidningen. Gänget med män av utrikes härkomst som sitter tysta i ett hörn och lyssnar på en kamrat som - efter vad det låter - håller en föreläsning om Arternas Uppkomst, fast det antagligen bara är vad han tycker om matchen igår.
Och en och annan förvirrad hemlös som får hela lokalen att tystna när han vacklar in, innan personalen besvärat lyckas baxa ut honom igen.
Utanför står människor och röker. På St Eriksgatan i Stockholm finns det fik där man kan se olyckor ibland. Sånt livar alltid upp - allt korkar igen, åskådare samlas, och eftersom vi är i Sverige börjar de inblandade fylla i dokument i väntan på Bärgningeskåren. Kvarterets olycksbarn är besvikna över att det inte är något blodvite, män i arbetskläder yttrar sig sakkunnigt över kostnader. Har man tur kommer polisen - gigantiska blonda män som pratar i komradio, och som ordnar med bortforsling.
Under tiden sitter jag med min kaffe. Och tänker över livet. Där jag befinner mig, i ett diffust halvtidstillstånd.
Det är sånt man kan göra, ensam med en kaffekopp på ett fik. Formulera ett blogginlägg i huvudet. Eftersom det är så jag gör.
Jag borde skriva mer. Oftare. Jag orkar inte. Det finns miljoner saker att tycka om, skriva om, men när kroppen säger ifrån blir hjärnan tom liksom. Saker kommer inte ur fingrarna.
Då är det bra att sätta sig på ett café och titta på folk. Fundera på vad de tänker på, tjuvlyssna på vad de säger.
Bilden? Café de Flore
0 kommentarer:
Skicka en kommentar