Tänkte skälla lite på unga kvinnor.

  Häromdagen blev jag kallad surgubbe. Av en ung politiskt engagerad kvinna. Anledningen var att jag dristade mig till att ifrågasätta varför ett uppdrag i en politisk organisation måste innehas av en kvinna. I just den församlingen är de fem kvinnor och tre män, vilket för den här unga, under tjugofem, kvinnan inte tyckte var ett problem. Det tyckte jag.
 
  Kontentan av det hela var att hon tyckte att unga kvinnor var "osynliggjorda", och i huvudsak av män i min ålder. Surgubbar.

  Det kanske är så. Men själva tonfallet gick ut på att jag, och mina gelikar, är direkta arvtagare till mansgrisar på sjuttiotalet, som gärna klappar lilla stumpan i rumpan, löser samhällsproblemet över ett glas whisky i ett slutet rum, och helst skulle vilja ha tillbaka hemmafrun.

  Mot detta vill jag inlägga en protest. För jag var med då, och jag gillade det inte då heller. Och att jag - jag - år 2013 ska behöva framlägga nån sorts vitbok om hur engagerad jag varit är nästan orsak att lägga ner politiken överhuvudtaget. Men jag råkar tycka att vi behöver fler politiskt aktiva av alla sorter, och inte minst medelålders yrkesaktiva LO-medlemmar. Som är män. Istället får vi alltfler högutbildade unga människor som skenar iväg till vad de tror är säkra jobb i intressanta nischer. De är säkert jävligt duktiga.

  Men inom politiken har åldern ingen särskild betydelse. Och när jag ser kompetenta människor som hoppar av för att de inte råkar falla in under den dagsaktuella kravspecifikationen vad gäller kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet - så blir jag smått desperat. Oavsett politisk åsikt har inte politiken råd med det.

  Inte heller ska nån tro att surgubbarna - och surtanterna också, för den delen, för de håller på att hamna där, där man sorteras bort för att man inte är tillräckligt väljarattraktiv - tänker lägga sig ner och självdö, och nöja sig med att koka kaffe till möten med den nya smarta hipstergenerationen. Inte fan.

  Vi var ju de som tog makten. När vi var unga. Jag kan berätta exempel från sextiotalet när unga sossar, som nu är pensionärer, på årsmötesdagen skrev in tre fotbollslag från kommunen, och kickade ut en oförstående generation som inte såg det nya komma. Och sen ändrade de unga sossarna, som nu är pensionärer, stadgarna för att själva undvika den sortens kupper.
  Sånt hände på min tid också.

  I själva verket hör jag mycket lite av den politiska förnyelse som egentligen borde vara det som avgjorde vem som får uppdrag. Den nya generationen både ser ut och låter som min generation. Same old, liksom. Det är bara åldern som skiljer.

  När jag hör tjugofemåringar drömma sig tillbaka till ett "solidariskt nittiotal" blir jag bekymrad. Så minns jag det inte. Det var för jävligt på den tiden, och det är nästan skämsvarning på att påstå att det var bättre förr. Det är rent sverigedemokratiskt, för att uttrycka sig riktigt brutalt. Strängt taget har det varit för jävligt i stort sett hela tiden jag varit, orkat vara politiskt aktiv. Men med pyttesteg har vi kommit en liten bit framåt.

  Att i det läget avfärda generationer av kompetent folk som "medelålders" eller, ännu värre, "medelålders män", är att göra det lätt och fel för sig.

  Jag vill inte på villkors vis att Arvtagerskan ska behöva dra samma lass som min mamma, eller som sin egen mamma, eller att någon ska bli så jävla tilltufsad som jag själv blivit av de som då var medelåders män, på den tiden jag var ung och arg. Idag är jag bara arg. Men man måste komma ihåg att de medelålders männen faktiskt var med och drog lasset.

    Minns att makt får man inte. Den tar man.