När människor slår sig själva i huvudet

  På väg hem fick jag sällskap med Janne. Han är i sextioårsåldern, lite böjd. Alltid glad och lite finurlig. han hade besökt sin morsa på äldreboendet. Han var missnöjd. Och jag, min vana trogen, kunde naturligtvis inte låta bli att påminna honom om att varenda öre som skatten sänks med, kommer nånstans ifrån, måste sparas nånstans.

  Han tittade lite roat på mig och sa: Jo, jag vet vart du vill komma. Men det ska du veta - jag kommer aldrig aldrig ALDRIG att rösta på de jävla sossarna igen!!!!

  Och med det lämnade han mig, stående mållös.

  Jag förstår inte och samtidigt förstår jag. Jag har träffat på det förut. Ofta är det människor som känner sig kränkta av olika samhällssystem, vilket de ger sossarna skulden för. Ofta är det människor som drabbats av olika pålagor, som de ger sossarna skulden för. Från skatter, parkeringsböter (jodå), kollektivavtal (inte ovanligt) och bygglovsregler, till ursinne över delningen mellan stat och kyrka, för att inte tala om förbudet mot skolaga eller allemansrätten.

  De är inte så få, de här. De är förbannade på präktiga, grötmyndiga socialdemokrater som alltid ska veta bäst, och som rätt ofta är så politiskt tondöva att de inte begriper att de minerar marken där de går.

  Låginkomsttagare som röstar blått. Byggnadsmedlemmar som röstar på centern. Invandrare som röstar på SD. Människor som saknar egen bostad som fortfarande röstar borgerligt.

  Jag har svårt att förstå det. Och inte bara jag - just den här diskussionen har hela vänstern och fackföreningsrörelsen jävligt svårt att hantera. Det blir liksom lättare när rika, välutbildade människor röstar rött, fast det är minst lika paradoxalt i borgerliga ögon.

  Nånstans har jag kommit att tro att människans personliga val styrs allt mindre av rationalitet, och mer av hur vi mår och känner inför de som för fram politiken. Att budbärarens roll blivit allt viktigare, på gott och på ont. Det är lättare att tro på en sosseordförande som pratar om jobbare istället för arbetare. Det är svårt att ta en moderatledare på allvar när han står framför en skylt med budskapet "Alla behövs".
  Men det reder liksom inte ut varför Janne aldrig aldrig ALDRIG kommer rösta på sossarna. Jag vet inte, jag vet inte ens om jag kommer fråga honom. Han kan vara rättshaverist, vad vet jag. En sån där som hakat upp sig på att Olof Palme skulle ha ljugit om bordellaffären. Eller om Bofors kanoner till Indien - såna människor går bara inte att prata med.

  Men de andra - de som uppenbarligen röstar mot det som är till gagn för dem själva; hur hanterar man sånt? Hur får man ens tag på dem? Det är ju allt från undersköterskor som gnäller över hög skatt, trots att det är just skatten som avlönar dem, till byggnadsarbetare som röstar på Sverigedemokraterna, trots att just SD och regeringen gjort det svårare att kontrollera att utländska byggföretag inte tar jobb från svenska bolag, på ett oschyst sätt.

 För att inte tala om småföretagare som fortfarande reflexmässigt röstar borgerligt, trots att nuvarande regering gjort i stort sett noll för att förbättra villkoren eller finansieringsmöjligheterna för just småföretag. Och när man påpekar det, i all vänlighet, blir de lite generat röda i ansiktet, och stammar nåt om att den där jäveln från facket som var här och skrämde personalen....

  Jag vet inte hur man ska tackla det här. Förstå det här. Att kvinnosyn eller homofobi kan få människor att välja knäppa partier känner jag till. Eller att religiös tillhörighet emellanåt kan få människor att stödja idéer som gör dem själva skada. Men hur vänder man det?

Och hur farao ska man få den genompräktiga sossetanten och den självgode sossegubben att begripa att ibland gör de mer skada än nytta när de pratar med folk?