Bli inte som en politiker Stefan Löfvén

  Jag är inte så förtjust i debatter. Jag är mer av en resonerande sort, och den sortens verbala gatlopp som en partiledardebatt är roar mig föga. Dessutom känns just partiledardebatter som en sak som tar politiken allt längre från väljarna. I den lilla värld där jag finns var det två av trettio som sett söndagens palaver, och bägge hade samma uppfattning:
 
- Ett jävla tjafsande.

 Givetvis har de rätt. Jag har nu sett delar av debatten i efterhand, häpnat över debattledarnas valhänthet, men också stönat och stängt av. Orkade inte mer.

  När blev det debatt av att ena sidan skjuter en bredsida av frågor in i motståndarna, som duckar och skickar en likadan bredsida tillbaka? Jag hade en tanke om att räkna antalet frågor. Första halvtimmen ställdes 84 frågor. Hur många tror ni besvarades?

  Det är det här som är tjafset. När man fokuserar på att skjuta hål i motståndarens bräckliga linje, istället för att prata om vad man själv vill.

84 frågor. Sug på den. Sen orkade jag inte längre, det blev larvigt. Parodiskt.

  Och jag minns min egen SSU-tid, när jag ovan och ivrig skulle debattera med ett blivande kommunalråd från Moderaterna. Jag som kom från den fackliga sidan blev noggrant överkörd. Och han var nöjd och glad ända tills han förstod att en sån som jag inte accepterade att bli utskrattad offentligt, så han fick smita bakvägen medan jag letade efter honom. För sån blev jag när nån hånade mig. Jag brukar påminna honom om det när vi ses, vilket alltid får honom att börja se sig om efter en flyktväg. Numera är jag dock tämligen foglig...
  Såna är de flesta av oss. Skulle nån sitta på andra sidan och hånle under en facklig förhandling skulle vi resa och lämna rummet. Varför ska vi tolerera att bli förolämpade?

  För de flesta av oss handlar politik om att skapa nånting. Vad vill man? Vart går man?

  Stefan Löfvén var en vitamininjektion för många av oss. När han pratar känner man lysrörsljuset i omklädningsrummet. Lukten av matlådor. Puttrandet från en illa skött kaffebryggare. Prasslet av medhavd morgontidning, rasslet från en kortlek. Skitsnacket. Missnöjet. Knegarstoltheten.
  Han vet.

  Men istället för att gå in i partiledardebatten som om det vore en MBL-förhandling, gick han in som politiker. Stylad av gudvetvem. Sådär anpassad att Lena Mellin - fortfarande utan konkurrens som Sveriges sämsta politiska kommentator, fast i synranden ser vi Niklas Svensson - kan jämföra honom med Reinfeldt.

  Detta får ju inte ske. Jag behöver inte en politiker till. Som pratar skolad Bommersvikska. Som omger sig med andra politiker och politiska faghags.

  Jag vill ha en vanlig människa. Det vill de flesta. En som sätter myror i huvudet på de politiska kommentatorerna. Som inte är förutsägbar. Som vet hur det känns att dricka kaffe ur en mugg man diskade för tre veckor sen.

  Valet handlar om att få några hundratusen personer att välja endera sidan. De är inte fler. Typ 5% av valmanskåren. Ett normalstort Vänsterparti, om man så vill. Skulle lite fler bestämma sig att byta sida är det bara trevligt, men de senaste valen har det handlat om de som byter block. Inom respektive block byter man däremot parti rent lösaktigt; det finns de som far omkring som flipperkulor.

  Men de där som avgör - det är de man måste tala till. Och de nåddes knappast av Partiledardebatten. Idag är Partiledardebatten till för att klia de redan frälsta under hakan - och det är där man måste våga sticka ut.

  Så snälla Löfvén, stå emot stylisterna och politrukerna, ombudsmännen och de övervintrande SSU-arna. Fortsätt bara vara den där som inte är politiker. Då blir jag bara glad om Expressen basunerar ut att Borgarna vann. Som om det vore en fotbollsmatch. För de flesta av oss vill inte se nån vinnare, vi vill se nån som vill annat än att bara tvåla till motståndaren.