Glappet mellan de som vet och de som inte vet

  Emellanåt försöker jag debattera med folk på högerkanten. Det går sådär. Och nu menar jag inte muf-are eller kristdemokrater; de har aldrig hotat mörda mig och familjen, eller kallat mig bögfitta eller landsförrädare. Jag pratar om de där som är arga hela tiden, som man finner under hashtaggen #mendetfårmanvälintesägaidethärjävlalandet...

  Det kan vara som att stånga sig blodig mot en mur. Sakargument hjälper liksom inte. De kan, till exempel, hävda att brottsligheten ökar (populärt). När jag då, med stöd av all tänkbar statistik, säger att nähä, brottsligheten minskar. Det är lugnare på gatorna än på länge. Risken att bli nedslagen eller rånad i en storstad är mindre än den var när jag var ung.
  Tror ni det hjälper? All statistik? All forskning?

  Icke. Då kommer genast konspirationsteorierna. Att "det är en komplott". Att "staten ljuger". Att nån osynlig hand manipulerar saker, för att hålla en fårskocksliknande massa på mattan. För "det vet man ju" - man behöver bara titta på Efterlys, för övrigt en ständig källa till information om nationella mönster och samhällsutveckling för den här gruppen.

  Jag har sagt det förr, säger det igen. Det är en ganska liten klick oerhört övertygade och energiska skribenter som driver det här. Under mängder av olika pseudonymer skriver de enorma mängder inlägg på nätet, med en nästintill missionärsliknande aggressivitet.

  Det borde vara enkelt att bemöta det här, men det är här nästa problem kommer. Ointresset från de som faktiskt vet att bemöta det här. Professorer, journalister, politiker, tjänstemän - alla verkar de tycka att de står över den här debatten. Ända tills särskilt upprörande saker händer - som att ett gäng nazister fick tillåtelse att demonstrera på årsdagen av Kristallnatten. Då blir det minsann fart på de som vet. Då skriver de på twitter, och bloggar, och blir intervjuade i radio och TV.

  Problemet är att alla dessa kloka människor inte pratar där de som behöver höra det finns. De väljer att yttra sig där det är säkert. Där man inte behöver bemöta dårfinkar, höra hotfullheter, eller hamna i en välregisserad - tro mig - storm av motargument.

  Det räcker inte att bli intervjuad i Agenda eller skriva en oerhört initierad artikel på Aftonbladet Kultur. För de som behöver höra det ser inte det. De är upptagna med annat, och när de väl sätter sig i TV-soffan tittar de inte på Agenda, eller läser en ledare. Tyvärr.

  Just nu ser jag många som på Twitter - snacka om elitkanal - vädjar till "vanligt" folk att bemöta rasisterna, nazisterna, förnekarna. Att ta debatten i fikarum, säga emot. ta reda på fakta. Eller så skriver man en förödande drapa på sin blogg - som jag. Något som ett par hundra människor kommer att läsa.

Jag är medveten om att vad vi kan kalla den politiska och intellektuella eliten inte kommer läsa det här. Det blir bara mitt sätt att skrika ut min frustration över att man lämnar debattarenan vidöppen för de som försvarar nassarnas "rätt" att demonstrera, eller att hata flyktingbarn, säga galna saker om halalslaktad kyckling i Skåne eller kalla Veronika Palm och andra kvinnor för fullständigt vidriga saker.

  De är inte många. De för inte "den stora massans talan". De agerar bara som marginalrörelser gjort i alla tider, men effektivare och smartare. Och förblir de emotsagda av de som faktiskt vet, kommer de att öka i styrka. Under tiden ägnar sig smarta människor åt att debattera småsaker - jag tänker inte skriva vad jag tycker är petitesser, men det mesta är faktiskt oviktigt jämfört med att bemöta partier och rörelser som har som mål att i bästa fall stänga gränser, i värsta fall avskaffa demokrati.

  Under tiden pysslar goda socialdemokrater med att skälla varandra för "höger" och "vänster". Som ett exempel. Under tiden ägnar sig landets regering åt att debattera oppositionens eventuella regeringsduglighet. De politiska kommentatorerna ägnar sig åt gissningslekar om valet 2014. Och i skuggan av allt detta ökar ljudet av stöveltrampet.

   Jag debatterar gärna både islam och invandring. Nån gång i tidernas begynnelse fanns det en och annan djupt konservativ människa som faktiskt också var saklig, och stod för sina åsikter med sitt namn. Vi hade artiga debatter, trots avgrundsdjupa åsiktsskillnader. De hotade inte mig och mina kära, de stödde inte odemokratiska tendenser. Så icke idag. Vilket också fått mig att bli alltmer trött på tillvaron i denna debattens mörka källare - där jag dagligen får höra att "ungarna inte får sjunga Nationalsången i skolan" eller att "de måste äta halalmat i plugget för att visa hänsyn" eller "feministerna vill hugga ballen av alla män..."

  Det kan inte bara handla om att vi, de med en ickeposition, ska ta debatten. Vi behöver de kunniga och insatta. Ni måste också finnas där. Inte för att göda trollen - men för att berätta för de som inte ser på Agenda, de som inte läser kultursidor hur saker faktiskt är. Eller så säger ni att ni inte vill debattera med trollen, inte vill ge dem uppmärksamhet. Men då måste man hitta ett annat sätt att tala med de som behöver det.