Den stackars mannen

   Kan vi vara överens om att arbetarkvinnor betalar sitt arbetsliv med sin hälsa? De kommer få ont, dålig pension - för att de ofta varit i förhållanden där det är kvinnan som stannar hemma, VAB-ar eller jobbar deltid - och dö tidigare än kvinnor med bättre utbildning.
  Så vad betalar män med?
  Just nu skulle jag vilja säga att de betalar med att bli konservativa, om övergången tillåts. Och de blir konservativa i samma takt som kvinnor tar plats. Jag skulle vilja säga att kvinnors ökade deltagande i det offentliga samtalet inte bara beror på att de knör sig fram, utan på att män i lite för stor utsträckning slutar ta del, blir passiva, eller i värsta fall reaktionära. För många män är lagspelare - man vill inte vara ensam, eller nästan ensam kvar; då slutar man helt istället. På jobbet, i föreningen, inom facket, i politiken.
  Och ingen annanstans är detta större än i den rätt formlösa grupp vi brukar kalla arbetare. Detta alldeles oavsett att Mattias Svensson precis nyss skrev en artikel om att socialdemokratin måste gå högerut för att kunna attrahera dessa tidigare trognaste. Jag skriver oavsett för vi är rätt många ändå som både diskuterat och beskrivit detta.
  Jag ser det ju själv - män vid fikabord som ivrigt propagerar för partier som i slutänden kommer sparka dem på pungen, med stålhätta, men som driver frågor som just män tycks ha särskild fäbless för. Det vill säga att skylla på nån annan. Slippa problematisera.

  Alltsomoftast möts jag ju av arga karlar, med sin älskade bil som bild på sociala medier, istället för barn eller barnbarn, som säger att de inte känner igen socialdemokratin, att de saknar Sträng och Palme, eller Erlander. Detta utan att egentligen ha en aning om vad dessa tre egentligen tyckte och tänkte. Det blir som när högern vill utmåla Palme som kommunistisk spion (han hatade Sovjet) och vänstern skulle ha honom till USA:s dräng (han hatade USA-imperialismen) - det blir ingen ordning alls. Det blir bara tyckande.

 Den svenske fackföreningsmannen, förr iförd träskor, rutig skjorta och skinnväst, har ersatts av kompetenta kvinnor, utan uniform klädsel, och på avstånd ser jag ju företrädare med annan etnisk bakgrund komma så smått. Kvar står myten om Den Svenske Fackföreningsmannen (och för säkerhets skull ska jag tillägga att nästan alla män som idag jobbar fackligt inte uppfyller myten, tvärtom). Fyrkantig, långsint och tondöv.
  Om detta kan man raljera, eller bara säga att "japp, så är det", och sen låter vi kompetensen avgöra.
 
  Jag har inget mot det, jag är fullständigt övertygad om att kompetensen i fackföreningarna, och socialdemokratiska partiet, höjts avsevärt vartefter kvinnorna och invandrarna fått ta plats.

  Men.
  Vad gör vi åt alla dessa män som nu inte känner sig hemma i organisationer med jämställdhetsplaner, genustänkande, där kollegor är föräldralediga, går i Pridetåg? För de är inte så få - om detta har Mattias Svensson rätt. Om vi struntar i dem blir de lätta offer för populismen - vi vet redan idag att vid varje företagsnedläggelse eller uppsägningar, ökar stödet för Sverigedemokraterna. Och som röstboskap kommer de vara en formidabel tillgång för Jimmie och Mattias. Vill vi det?

  Jag menar inte att socialdemokratin ska gå åt höger för att locka dem kvar, och jag tänker inte nappa på olika knäppa förslag om att kvotera in män där det behövs. Det jag vet är att många av dem saknar företrädare de kan identifiera sig med, de känner sig utpekade - som en sa, jag kan inte dra ett skämt idag utan att bli anmäld till personalavdelningen...

  Inte heller funkar det att säga - "japp, så här är det - rätta in sig i ledet nu, lille gubben". Eller att säga att "men tänk vad många män som bestämt allting förr..."  Det funkar inte så, jag kan lova er det.
  Inte heller har det med etnicitet att göra - här är invandrade män, som ser sina kvinnliga familjemedlemmar sekulariseras, lika förvirrade. För de vill ju gärna ha de här framstegen som en jämställd politik innebär. Deras problem är bara att de tycker att de skulle vara med fler män.

  De är inte få - de är en rejäl skock, många nog att ge de riktiga kvinnohatarna makten, ungefär som med de arbetarmän som hyllar Trump eller vilken reaktionär ledare ni vill. Och då blir det vådliga problem för oss alla.

  Så vad gör vi? Visst, vi borde prata med dem, men vem ska göra det? Det borde ha gjorts för länge sen naturligtvis - att komma nu med "samtal vid fikabordet" är som att köra ångradio. De vill ha sin bil, sin jakt, sitt kött, sin hockey, sina osmakliga skämt i fred - och skulle de få som de vill (även om det för de flesta av dem mest är en känsla, inte en uttalad politisk tanke) kommer vi få ett otrevligare samhälle än ni kan föreställa er.
  Eftersom det här nu är Facebook, där människor är känsliga som kattens morrhår. måste jag ju naturligtvis lägga till "inte alla män, inte alla bilägare, inte alla jägare, inte alla köttätare...." ja, ni fattar.
  Men något måste vi göra.

  Vad tycker ni?

Farbrödernas ganska gulliga självbild och deras ursinne över att alla inte delar den, eller, när Margot Wallström INTE läste vad skrivit

  Det var ju så här: en farbror, och jag skriver farbror emedan han var åtskilligt äldre än jag, skrev till mig och hade synpunkter på det mesta, men mest handlade det om hur jag hanterade det svenskaste av språk, för det tyckte han att jag gjorde illa. Till grund för det låg förmodligen hans studentuppsats från typ 1954, och därefter högläsning från Understreckare i Svenska Dagbladet (eller riksdagsprotokoll, jag vet inte), blandat med hyllningstal till Karl XII och argsinthet i största allmänhet över att ungdomen inte hade hatt och slips längre.
  Jo, det var faktiskt så.
  Det här var i bloggens barndom, och jag lyfte både ett och två ögonbryn åt det hela. Han formulerade sig mycket sirligt, med semikolon och grejor, och avstavning med bindestreck (han måste ju ha blivit rätt sur när han upptäckte att nätet liksom avstavade själv, vilket gjorde att hans bindestreck hamnade mitt i en annan fullt läsbar mening), och sedan avslutade han allt ytterst hövligt med namn och adress.
  Jag gillar såna farbröder i små doser. Det är något lite sött och rart över deras självuppfattning. Nu senast är det en äldre tomte som på nätet ofta återkommer till "...min kritik av Anders Tegnell", som om han, i egenskap av fd KTH-ingenjör, verkligen har en position att bedöma och kritisera statsepidemiologen. Men han gör det språkmässigt korrekt, vilket han ska ha heder av.

  Att debattera med honom, eller hans gelikar, är däremot rätt torftigt. De har en uppfattning om sig själva som nån sorts alfahanar i den debattmiljö där de så gärna vill vara. Men de är oftast artiga, sällan anonyma, och är säkert utmärkta som mor- och farföräldrar. Att de råkar ut för tankemässiga dikeskörningar är lätt att förstå, de är nästan alla fostrade i en tradition som på nån sorts märkligt vis innebar att högskolestudier, i vilket ämne som helst, automatiskt gav rätt att yttra sig i just vilket ämne som helst.
  Det där har man ju träffat på i kommunalpolitiken, där det inte var ovanligt att få debattera bemanning i hemtjänsten med nån från andra sidan som var jurist, och som hela tiden var tvungen att flika in "vi som har studerat" - ungefär som att de utbildningar som fackföreningsrörelsen ordnat i hundra år mest var grabbsnack bakom flickornas omklädningsrum.

  Vilket då aldrig har hindrat den här alfahannen att yttra sig i alla ämnen han finner intressanta, om än inte så sirligt och i överensstämmelse med svensk grammatik och skrivregler. På det viset är vi rätt lika.

  Men jag har aldrig strävat efter att makthavare ska läsa vad jag skriver. En smått paranoid fd partikamrat, oförtrutet produktiv på sin sida, med att kommentera det mesta han inte har kompetens för, var (och är) övertygad om att Margot Wallström, Stefan Löfven, Magdalena Andersson - ni fattar - lusläser allt han skriver, och det är den enda orsaken till att han inte fick bli statsråd en gång i världen (eller i varje fall statssekreterare). Och jag förstod liksom aldrig värdet i att bli läst av just den sortens människor - eller av partiledare på den högrare (nu skar det i nån farbrors maskineri) sidan.

  För mig är det viktigare att bli läst av kollegor, grannar, folk jag tränar med. Som kommer fram och lite eftertänksamt frågar om nåt jag skrev (eller skäller om att jag skriver för långa meningar, och vad fan är ett semikolon?).
  Jag tror också det blir allt viktigare att skriva, för nu - 2020 - känns det som det blivit viktigare att dela vad andra skriver än att skriva och tycka själv.

  Det finns nån sorts mekanik i oss som gör att vi tänker lite extra, lite mer, lite smartare, när vi måste skriva själva. Man tittar ju lite mer på bokstäverna liksom, och ser att nä, nu blev det alldeles galet, och så får man skriva om. Och tänka lite mer på vad den andre, de andra, sagt och tyckt. Man ser saker på fler sätt. Det tror jag inte man gör om man bara delar vidare saker - det blir som att läsa sammanfattningen av romanens innehåll, och sen hystar man över den till kompisen, med orden "den är bra"...
  Kan man leka lite med orden, hitta nån sorts egen rytm, är det alldeles underbart, oavsett vem som läser det.
  Så fortsätt skriva själva.

Samhällets misslyckande skylls på invandringen

Ögonblicksbild:
Gammal kollega, numera hemflyttad till landsorten, berättar att hans son och sonhustru med ett litet barn på väg, inte kan få hjälp av kommunen med boende, eftersom bostäderna ska gå till flyktingar.
Kollegans ursinne är hörbart, kan man säga. Svaret på hans ursinne har just nu nån sorts partidagar i Småland.
Vid kontroll visar det sig att de - givetvis - fattat fel, och att sonen med sonhustru nog kan få hjälp till bostad, för lägenheter finns och utflyttningskommunen vill förtvivlat gärna behålla småbarnsfamiljer, i synnerhet om de har jobb. Och riktigt varför det bolagiserade bostadsbolaget svarade uppåt väggarna kan ingen svara på, nån i "svarstjänst kanske var lite oklar"...
  Nå, skadan är skedd. Deras fjäder är nu en höna på bygden, raskt upplockad av olika lokala grupper på nätet, och kommentarsfälten fylls av "nämen, vafan" som raskt övergår till "ut med svartskallarna" och "det går åt helvete med Sverige".
  Svårare än så är inte storyn om SDs framgångar - att samhällets misslyckande skylls på invandringen. Och det behöver man inte vara rasist för att tro på. Men mest handlar det, som jag redan gått in på i en krönika i Aktuellt i Politiken, om raserandet av samhällets institutioner. Något som mest drabbar de som inte bor ett kvarter från kommunhuset eller är vana att söka information via nätet.
  Som min bekant - hade han duktig på Google, och en smula källkritisk, hade han kanske själv ganska snabbt kunnat få rätt svar, men istället blev han förbannad som fan. Och hellre än att erkänna att han nog var lite för snabb, fortsätter han vara förbannad, nu för att man "måste vara en jäkla hacker för att få reda på vad som verkligen gäller..."
  Och där kan man ju hålla med honom.
  Sen fortsätter han med posten, som inte finns längre. Apoteket, som inte finns längre. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, högstadieskolan, som inte heller finns längre. Hemtjänsten som blir allt sämre, pensionen, bensinpriset...ja, ni fattar.

  Nå, har han fel?
  Ja, när han skyller allt på oreglerad invandring är han naturligtvis ute och cyklar, men han landar ändå rätt i att Sverige inte ser ut som förr. Alla de byråkrater som han en gång svor över - varav hans fru var en, märkligt nog, som handläggare på kommunen - finns inte längre, och då blev det då här.

  Jag håller med, hans logiska kullerbyttor är rätt roande. Gärna mindre skatt men inte sämre samhällsservice - en ekvation jag hört till leda i byggbodar genom åren. Gärna privata alternativ men det får ju inte bli sämre. Etc.

 Ni vet.

  Och så dyker det upp ett parti som nu lovar att återställa Sverige som vi minns det. Nu minns jag nog inte samma sak som mobbarna i SD, men jag saknar också ett samhälle och samhällsservice att lita på. I synnerhet när så oerhört mycket är privatiserat idag - till och med den allra innersta säkerheten kring regeringen ligger på ett privat företag idag, något som är otänkbart till och med i USA - och den som ramlat mellan de allt grövre maskorna i skyddsnätet råkar faktiskt illa ut idag. Vilket vi är många som vet, och är rädda för. Att byggnadsarbetare röstar SD idag har att göra med att vi blir arbetslösa mer eller mindre regelbundet, och a-kassan skrämmer mer än ni kan tro. Att ersättas av låglönejobbare från gudvetvart skrämmer minst lika mycket.

  Vi behöver inte knäcka nån SD-kod. Det är här den ligger. Att inte kunna lita på samhället - då blir svaret valfläsk från extremhögern.

  I fascismen ligger en enorm satsning på trygghet för "vanligt folk", så har de alltid gjort. Vräkt ut barnbidrag och bostadsbidrag och ersättningar. Tokbeskattat företag. Den fascistiska makten bygger på en oerhört centraliserad stat, där all - och då menar jag all - makt - samlas under ett riksparaply. Det betyder att om en kommun skulle vara lite uppkäftig mot Åkesson, och inte vilja vräka alla utrikes födda, skulle de dra in alla statsbidrag dit.

  Tror ni mig inte? Tja, ett parti som seriöst anser att man ska förstatliga Advokatsamfundet, en privat organisation, för att det inte gör som SD tycker kan man nog förvänta sig det mesta av. Likaså att de inte vill att fackliga organisationer ska bedriva politik - vara opolitiska.

  Tror ni mig inte? Följ med ut till fikaborden - lyssna på vad folk säger. De saknar tryggheten. De flesta av de som idag röstar SD vill nog inte deportera muslimer, men handlar det om deras egna ungar kontra flyktingarna blir det som min fd kollega sa: Ett "fett vad-i-helvete..."

  TCOs tankesmedja (detta vidriga ord) Futurion har visat att uppsägningar genast ökar SDs stöd på orten. Nedskärningar på kommunal service ger samma resultat. Utan att veta exakt kan jag säga att andelen SD-väljare som upplever klassklyftor och orättvisor hårdare än de flesta är större än hos de partier som traditionellt samlat dem. Det är också en potatis att ta i, för fack och partier. Vi borde ju rimligen vara de som kan ge dem svaret, genom att inte sälja ut vård och omsorg. För det är bara att konstatera att de som förlorade på den borgerliga politiken idag är många nog att ändra den politiska spelplanen.

  Att de sedan inte kommer kunna genomföra allt är en annan sak - tänk er Kristersson eller BuschThor säga ja till enorma välfärdssatsningar för den inhemska befolkningen (som i Ungern eller Polen) - nä, det kommer naturligtvis inte hända. Däremot kan säkert både Moderater och Kristdemokrater tänka sig moraliska råd för kultur och bildning. Lite Handmaids Tale sådär.
 
  Det är det lutande planet vi är på. Svaret på vad vi ska göra finns där, redan. Nu är bara frågan om vem som vågar göra det.
 
 
 















Den fria rörlighetens fula baksida

Jag skriver inte så mycket på bloggen längre, jag har andra arenor, och dessutom ett fungerande familjeliv som distraherar mig (till min stora lycka) men emellanåt behöver jag häva ur mig saker, som nu, om förslaget om att återinföra arbetskraftsprövningen, dvs att inte i onödan plocka hit folk från länder utanför EU för att utföra uppgifter som kan utföras av arbetslösa människor som redan finns här.

  Här har somliga med hög svansföring tagit till de vanliga brösttonerna om att fackföreningsrörelsen minsann kommer ställa klass mot klass, och herregud vad vi borde tänka på de stackars fattiga människorna från Indien och Peru som kommer hit för att plocka skräp eller diska på restaurang.

  Skitsnack. Kort sagt. Det här handlar om omoraliska företagare, nästintill kriminella, som exploaterar fattigt folk på samma sätt som fattigt folk exploaterats genom alla tider, och det löser vi inte genom att låta dem bli fortsatt exploaterade i Sverige. Tror man det är man oerhört långt från den smutsiga, tragiska, jävliga värld där jag framlevt alldeles för många år av mitt yrkesliv.

  1. Det här handlar också om att de här jobben är alldeles utmärkta redskap för att få in nyanlända i systemet. Ett jobb, en lön, rutiner, arbetskamrater, språk - eftersom samma människor som nu ylar om att det här minsann är socialism (med Tyko Jonssons röstläge)  också i nästa andetag vill sänka löner, men mest för de som redan har lägst, för att få in samma nyanlända i arbetslivet. Förstå det den som kan.

2. Det här kommer inte alls stoppa exklusiva yrken från att komma till Sverige. Behöver man en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern och denne inte kan uppbringas i landet så är den som fyller mallen välkommen. Men finns det redan en enbent programmerare som pratar flytande tutsi i trettioårsåldern, som också är arbetslös, så vill man ju vet varför den som kommer betala skatt i Sverige inte kan ta jobbet.

3. Processen kommer bli byråkratisk, tydligen. Varför det? Redan idag lämnar fackförbund uppgifter om yrket till Migrationsverket; att lägga till att yrket ifråga inte är ett bristyrke i Sverige är ingen jätteuppgift. Huvudsaken är att företaget lämnar tillräcklig information.

4. Det finns de som tjoar om att det är promille av arbetslösheten, och därför är det larvigt att ta upp det här,  och de har fel av två skäl. Det här är inte jobb som kommer vara aktuella för trespråkiga akademiker med exklusiv inriktning, det här är jobb för de som har allra sämst förutsättningar och svårast att komma in i samhället, och då pratar vi en oerhört mycket mindre del arbetslösa där de här jobben skulle göra skillnad.
  Det här är jobb som gör skillnad för den som får det. Men för att begripa det ska man nog ha varit därnere, stått där med mössan i hand och svettigt hoppats på att få ett "ja, du kan börja på måndag". Man ska ha varit i den världen, man ska ha haft returflaskorna som matpengar. Då begriper man skillnaden. Klasskillnaden.
  Det här ger ringar på vattnet - barn kommer ha föräldrar som går till jobbet, har en lön, semester försäkringar, arbetskamrater, matlådor och saker att berätta. Växer man upp med föräldrar som bara är hemma kommer man själv att få svårt att ge sig ut och söka jobb - man permanentas i arbetslösheten (och bidragsberoendet).
  Det är snudd på hånfullt att hävda att det skulle vara mängden arbetstillfällen som kan frigöras som ska avgöra om det här är rätt eller fel - för den som får jobbet kommer vara stolt över det. Men gillar man att sparka på lågutbildade så lär man väl fortsätta med det.

5. Kopplingen till olagligheter. Nästintill överallt där vi hittar illegal arbetskraft, dvs folk som är här utan arbetstillstånd, är det på företag som har arbetskraft som är föranmäld som migrerad. Och det säger sig själv - tio uzbekiska städare som är här olagligt söker sig naturligtvis till andra uzbeker. De kommer jobba på företag som redan har migrerad arbetskraft. Eller lankeser. Eller indier. Eller burundier. Jag har mött dem alla. De söker sig till varandra. I alla branscher,
Vi kan inte göra mycket, de befogenheterna har vi inte (och inte tiden heller, herregud). Men vi ser ju saker och anmäler och därefter kan en underbemannad utlänningspolis knappt göra någonting. Enstaka tillslag. Några åker dit. De andra springer mot utgången och försvinner ett tag.
  Genom att få arbetskraftspröva kan vi faktiskt stoppa en del av de här företagen - vilket andra företag skulle jubla åt.
  Varje vecka ringer företag till mig och ber mig kolla upp arbetsplatser där de misstänker egentligheter. Inte av altruistiska skäl naturligtvis, utan för att de blir utkonkurrerade.

  En kille sa: "Jag har en liten firma, två gubbar anställda, den ene är min son, den andre är min måg. Det är jävligt magstarkt av stora arbetsgivarorganisationer (han sa namnet...) att säga att jag ska fimpa mina gubbar och plocka in folk som inte kan ett ord svenska."

  För så är det. När nu somliga borgare, och miljöpartister, med en mer än lovligt ljusblå bild av företagsamhet ylar om det_orättvisa_och_hemska i att pröva behovet av arbetskraft ska man vara medveten om att de själva nästan aldrig haft företag, eller anställda. De har aldrig stått i lorten, aldrig behövt bry sig, aldrig träffat de arbetslösa.

De ger kort och gott uttryck för en rätt vidrig människosyn, för de har aldrig förr brytt sig om de stackare som utnyttjas i arbetskraftsinvandringen, och de har ännu mindre brytt sig om de arbetslösa, och minst av allt om arbetslösa nyanlända.

  Att bli beskylld för att vara rasist när man vill återinföra arbetskraftsprövningen för att kunna integrera nyanlända, arbetslösa muslimer är så tramsigt att man bara skäms.

  Det här är ett bra förslag. Punkt.


Och den som nu tror att jag hoppar på en redan rullande vagn är välkommen att snoka på bloggen. Här till exempel: http://utsiktfranetttak.blogspot.se/2015/10/varfor-inte-ta-in-flyktingarna-pa.html
 

Kvinnoföraktet finns kvar så länge männen tiger

Hon hette Lena och var snickare. Jag jobbade med henne på ett större bygge för länge sen. Duktig, snäll, lite smårolig. Jag jobbade bredvid henne och såg henne aldrig göra nåt fel. Ändå var det alltid nån kollega som tittade lite extra på dörrkarmarna hon satt, eller på väggarna hon rest.
På den tiden var jag tämligen omedveten om hur situationen var för tjejer på bygge. Dels för att jag var just omedveten, dels för att det var, och är så sällsynt, med kvinnliga byggnadsarbetare, och när man aldrig träffar på dem behöver man inte reflektera över hur de har det. Det man inte ser finns liksom inte.
Sen sprang jag på henne igen, på ett annat bygge flera år senare. Nu som arbetsledare. Jag mindes henne, hon mindes knappt mig. Däremot mindes hon andra saker. Saker som fått henne att till sist lägga ner hammaren och gå över till tjänstemannasidan. Hon hade tröttnat. På sura gubbar som alltid skulle kolla henne, på attityden från kaxiga unga grabbar, på andra arbetsledare som lite överseende gav henne skitjobb. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.

Hon är inte ensam, och det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som en kvarlevande grabbig jargong som liksom följer med, på arbetsplats efter arbetsplats. Ständigt detta klotter på toaletterna, i hissar, könsskämt och förakt. Inte bara från överlevande neandertalare, som helst skulle vilja ha det som på ett sextiotal de aldrig upplevt men drömmer om, utan också från helt vanliga farsor i trettioårsåldern, som på sin fritid förmodligen är ganska jämställda, VABar och älskar sina döttrar lika mycket som sina söner.
Men inne på bygget är det som om spärrarna släpper. Det är ju som att göra lumpen igen, som en rätt påfrestande kollega en gång sa, med ett flin. Man får snacka kön, fylla och fotboll och inte ett fruntimmer i sikte. Ungefär så.
Man måste fundera kring det. Och då menar jag prata ordentligt om det. Inte sitta genom ett sömnframkallande möte om företagets värdegrund, där en inhyrd konsult mässar om allas lika värde och visar bilder på storskärm. Längst bak sitter en grovis och sover, längre fram sitter de piggare med armarna i kors, försvarsställning, och nån mitt emellan sneglar på smartphonen för att se resultatet från lunchtravet.
Mycket har blivit bättre, och skam vore det annars. Vi har ett inflöde av människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning, annat kön, som gör mig glad, men det går sååå långsamt. Därför att attityderna biter ifrån. Fortfarande hyllas saker som råstyrka och jävlaranamma och högt tempo, och den som inte orkar lyfta lika mycket är inte lika mycket värd. När man lite fint försöker påpeka att det kanske handlar om att jobba smartare istället för hårdare finns det alltid nån som ska berätta om nån namnlös norrlänning, som minsann kunde lyfta tre skivor hur lätt som helst, eller slå i fyrtum med näven, och det klarar inte dagens sillmjölkar av.
Så tog de slut i kroppen också. Utslitna vid femtiotre. Ont i trettio år till. Istället för att jobba smartare.
Byggjobb handlar inte om styrka. Det handlar inte ens om en förlegad kvinnosyn, fast gudarna ska veta att den finns där. Det handlar om pengar. Om att företag inte vill spendera pengar på bra hjälpmedel, som skulle göra det lättare att jobba smart. För behöver man inte lyfta tjugofem, femtio, hundra kilo så spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det handlar om att företag ska ha nolltolerans mot intolerans. Nedsättande klotter ska tas bort omedelbart, det ska inte vara nakenbilder på väggarna. Man ska vara oerhört vaksam mot attityder och tendenser. Därför att det är omodernt och dumt.

Dumma och omoderna arbetsplatser fungerar sämre. Förlegad kvinnosyn är precis lika dumt.
Men sen har vi karlar ett stort ansvar själva. Det handlar om att säga ifrån, och det alldeles oavsett om det ens finns tjejer på jobbet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara en idealisk pappa och make hemma och en chauvinistisk gris på jobbet. Eller hur man kan vara så rädd för tjejer på jobbet, för det är också rädsla med i spelet. Men frågan är vad man är rädd för? Att någon jobbar smartare?

Jo, det går framåt. Men för långsamt. Och det kommer att fortsätta lika långsamt, så länge kloka människor sitter tysta när grabbsnacket kommer igång, när bysnillena börjar hoa om styrka och hårt väder och biologi. Man kan ju hoppas att de inte sitter tysta för all framtid.



Tidigare publicerat på Byggindustribloggen 19 november, 2015

Jag blir så trött på pratet om enkla arbeten



  Det är ju på tapeten igen – att prata om vissa jobb som ”enkla”. De är inte komplicerade, de verkar vara sånt som tränade apor kan göra. Jag menar, städa litegrann, springa med post, banka i några spikar, kontrollera saker – är tydligen ”enkla” jobb. Behövs ingen utbildning, som en ovanligt kaxig borgare sa till mig för inte så länge sen.

  Och då har man nog inte fullt ut fattat vad som är ett arbete. Vad som faktiskt får oss att varje dag ge oss iväg till ett ställe där vi ska utföra sysslor som andra tydligen tycker är oviktiga, okomplicerade, okvalificerade. Inte sällan till usla löner och usla förhållanden – de går ju ofta hand i hand dessutom.

  För ett jobb är ju också just detta – att varje dag ge sig iväg till jobbet. Packa matlåda, dra på sig arbetskläder, hålla tider, utföra uppgiften på ett bra sätt. Dag efter dag efter dag. Tror ni det är enkelt, vill man säga till de där som tjatar om ”enkla” jobb? Om ni tror det kan ni kanske förklara varför så många inte klarar av just detta? För så är det ju – alla klarar inte av ”enkla” jobb.

  Några för att de inte har tålamodet, några för att det faktiskt inte alls var så jäkla enkelt – hålla reda på sjuttioelva nycklar, koder, belopp, hållplatser, zongränser, centimetrar eller kubiker – några för att de inte tyckte det var kul, några för att tiderna var hopplösa. Det finns en massa orsaker till varför enkla jobb inte alls är så enkla egentligen.

  De flesta av alla dessa ”enkla” jobb är nämligen långt viktigare för att samhället ska fungera än andra, på pappret mer avancerade jobb. Tänk själva – om en advokat kommer en halvtimme för sent till en förhandling så är det faktiskt ingen katastrof, nån kommer mumla lite irriterat men det är snart glömt. Om en busschaufför kommer halvtimme för sent till sin körning i rusningstrafiken – så är det nog inte bara irriterat mummel. När sedan förskolan inte kan öppna i tid för att busschauffören inte kom i tid och personalen blev försenad – så är det inte heller bara irriterat mummel. När operationen på sjukhuset inte kunde genomföras för att städaren kom försent för att busschauffören var sen – så var det plötsligt inget ”enkelt” jobb. Då är det inte bara mummel – då är folk förbannade.

  Jag kan bli vansinnig på att många så ofta beskriver livsviktiga arbeten som ”enkla” bara för att de inte kräver högskola. Alla dessa jobb som håller teknik och kommunikation och omsorg igång – det är inte mycket glamour i det, skyddsskor och arbetskläder, men testa att ta bort de här jobben. Ge dem till de som inte kommer stanna, som kommer söka sig nån annanstans – så får ni se hur det går.

    Jag har jobbat i ”enkla” jobb hela mitt liv, som en liten kugge varit med och byggt i hela Stockholm. Mörka morgnar och ösregn, vidriga arbetsförhållanden – ändå har man gått dit. Till sitt ”enkla” arbete. Och man har varit stolt över det, haft roligt med arbetskamrater, blivit säker på sina arbetsuppgifter, vetat att man bidrar till att samhället fungerar. Jag tror jag delar den känslan med så många andra – vi är faktiskt stolta över våra jobb, och då blir man bara förbannad när nån kallar det ett ”enkelt” jobb”. I synnerhet när den som säger det själv har ett jobb som knappast gör nån skillnad i den direkta vardagen för de flesta av oss.
  Eller som en kille i tågtrafiken sa: Åka till ett kontor, läsa lite, ta långlunch och knappa på en dator? Vad är svårt med det?

  Precis så. För om man envisas med att kalla vissa jobb ”enkla” måste man nog vara beredd på att berätta vilka jobb som då är ”svåra”. Okey, hjärnkirurg, raketforskare, advokat (kanske) – ni vet hur man brukar säga.  Men sen då?  Är en kontorsassistent ett ”svårt” jobb? Är elektronikmontör svårare än att lasta lastbilar? Är städa tunnelbanevagnar mindre svårt än att byta packningar?

Det blir ju ett problem ganska snabbt när man börjar dela upp jobb i ”enkla” och ”svåra” – eftersom det egentligen alltid handlar om att någon tycker att ett jobb är för välbetalt, eftersom ett annat är sämre betalt. Och då vill man gärna sänka lönerna på de där som är ”enkla”. Tro inte annat, det är det saken handlar om. Det handlar ALLTID om lönen.

  Det är därför vi måste stå upp för våra ”enkla” jobb. Och ta strid om det behövs. För när vi gör det så märks det – då skakar hela samhället. När bussarna inte går, när tågen inte städas, när paketen inte kommer, när saker – de där osynliga sakerna – inte fungerar längre. Då märks det vilka jobb som faktiskt inte alls är så ”enkla”.

 Då ska vi ha betalt för det. Inte om jobbet är svårt eller enkelt.



Tidigare skrivet i SEKO Stockholms tidning Första Linjen

Bilden? Ett "enkelt" jobb?

Byggindustrier går alltid storföretagens ärenden och bäddar för fusk och kriminalitet

  I en avtalsrörelse för inte så länge sedan krigade byggfacken fram att man i branschen skulle tillämpa något som kom att kallas huvudentreprenörsansvar. Det vill säga att den som satt i toppen på beställarkedjan skulle ha ett juridiskt ansvar för att de som kom under i kedjan faktiskt skötte sig, betalade in skatt, följde regler, inte mördade sin personal (ville bara kolla om ni var med där).
  Efter att ha stretat emot som själve faen gav till sist byggarbetsgivarna med sig och det blev underskrivet. Lite urvattnat blev det allt, och efter undertecknandet har inte mycket hänt - annat än att inget har hänt. Fortfarande dyker det upp oseriösa företag i entreprenörskedjan, fortfarande smusslas det med pengar (eller stjäls, på ren svenska), fortfarande behandlas personalen som dynga.

  Därför kommer nu regeringen/arbetsmarknadsdepartementet med ett skarpare förslag och se då satte byggarbetsgivarna i halsen, spillde kaffet och började måna om den svenska modell de under de senaste tio åren varit snabba att montera ner. Ni kan ju läsa här http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/entreprenorsansvar-hotar-svensk-modell-25678



 Efter att ha tillbringat ett yrkesliv bland mer eller mindre hederliga mellanstora och små byggföretag kan jag säga att ett sånt förslag mottages med jubel. Så icke bland de som bestämmer hos Sveriges Byggindustrier. Kort och gott innebär Byggindustriers remissvar att de anser att a) ordning och reda ska branschen klara av tillsammans, utan statsmakterna, och b) det är ännu ett försök från samma statsmakter att på något obestämbart sätt begränsa svårt plågade aktieägare att tjäna_så_mycket_pengar_ de_kan. Och c)  givetvis kommer detta att fördyra byggandet ännu mer.

  Det är dumt. På flera sätt.

  A. Branschen har i många år försökt sanera sig själva. Det har misslyckats fatalt.
  B. Aktieägare i byggföretag har tjänat ohyggligt med pengar just på den här gråzonsmodellen där ingen tar ansvar. Det är dags att betala tillbaka.
  C. Vi har haft de här långa entreprenörskedjorna -spetskompetens kallar byggindustrins folk det, mohahahaha - under många år nu, som pressat löner och priser. Nån som sett billigare bostäder?


 Det som hänt är att anständiga mindre företag som måste slava åt de stora rikstäckande byggföretagen pressas så hårt av usla villkor att de inte kan ta jobben längre. Prisnivåerna är rena skämtet. Kvar blir de som kan göra 2017 års jobb för vad som är 1995 års lönenivåer (jo, jag har sett offertunderlag och det är där man ligger). Gissa vilka det är?

  De som dumpar löner, betalar svart, vägrar acceptera att polska byggnadsarbetare med trettio års erfarenhet ska ha lika mycket betalt som sina svenska kollegor, struntar i att betala in till avtalspension, och fuskar med moms och skatt.


  De som drabbas är företag som sköter sig. De som drabbas är dessa företags anställda. Man kan ju fråga sig vilka Byggindustrier månar om.. Det verkar ju inte vara sina egna medlemmar.

  Den här branschen har varit lortig länge nu. Branschen har under lika lång tid lovat att ta itu med det. Inget har hänt. Anständiga företag går omkull, oseriösa aktörer överlever. Tycker ni det är konstigt att samhället reagerar?

  Det tycker inte jag