En förlorad värld - den brittiska överklassen...

Jag fick en stund i TV-soffan framför Goodbye, Mr Chips, en film från 1969 som handlar om den rätt strame läraren Mr Chippings, förtjänstfullt spelad av Peter O'Toole och hur hans inrutade akademikerliv vid en mindre internatskola vänds fullkomligt upp och ner av hans kärlek till "subretten" Katherine, spelad av Petula Clarke. Förutom att vara en rätt udda film - i jämförelse med det ordinära TV-skvalet - kom den att genom sin miljö och ämne, förutom att de i enlighet med dåtidens filmidé behöll sextiotalsfrisyrerna, få mig att fundera en smula över den kvarlevande, och sedan länge som företeelse utdöende betraktad, engelska överklassen. Vi har alla genom både TV-serier, filmer och böcker förmodligen en rätt schabloniserad bild av den, och inte minst också alla en aning om att den är på tillbakagång, om inte försvunnen.
Nå, det är den inte men till detta ska jag återkomma.

Jag är mycket medveten om att det finns gott om anglofiler som har både mer och bättre insikt om den här världen, men för mig startade det med böckerna om Singleton av Louis de Geer, sju idag egentligen oläsliga böcker om hur en svensk grabb tar sig genom en fiktiv engelsk internatskola, som innehåller både en förskönad och med dagens mått mätt en inte ringa dos av accepterad pennalism och förtryck. Vi lånade dem - jag minns inte om det var på mammas eller pappas förslag (förmodligen pappas) - på ett gotländskt folkbibliotek en regnig sommar i början av sjuttiotalet. Det hörde till sommarens nöjen och fasor att leta upp det lokala biblioteket, skaffa ett sommargästlånekort och därefter hitta de mest underliga titlar. Jag slukade dem hur som helst.
Förmodligen hade jag redan innan dess kommit i kontakt med gossarna med slips, löjlig mössa och kortbyxor oavsett väderlek, men mest tagit det som utslag av nån sorts galenskap. Och alla hade vi sett de löjliga hattarna som deras lärare hade. Lördagsnöjet kunde ju emellanåt bestå av brittiska humorserier där just såna gubbar förekom.
Men sen kom En förlorad värld.... Jag både såg serien och läste boken av Evelyn Waugh, men begrep kanske inte så mycket av den underliggande stillsamma desperationen, eller kunde sätta mig in i begrepp som "ofantligt rik farbror" eller "låg i Verona en sommar". Inte heller insåg jag hur den engelska överklass som Sebastian tillhörde hellre lät honom förgås av sinnessjukdom och förödande livsstil än att öppet erkänna att han var just sjuk och se till att han kom under vård.
Bokens huvudperson är den konstnärlige Oxfordstudenten Charles Ryder, som till sin moraliska kusin Jaspers förfäran börjar umgås med universitetets mest suspekta individer. Bland dessa finns Sebastian Flyte; en förtjusande aristokrat som charmar alla i sin omgivning genom sina excentriska påhitt och sin klassiska skönhet. Charles drabbas av något som för läsaren ganska tydligt framstår som en förälskelse, även om Waugh bara antyder det i förbigående. Den förekommer också som ett underliggande tema i ett par kapitel.

Under sommarlovet bjuder Sebastian in Charles till Brideshead - det magnifika slott som tillhört hans förfäder i flera århundraden. Det är under vistelsen i slottet som Charles börjar märka att Sebastians glättiga yta döljer ett tomrum som ingen utomstående förmår att fylla med mening. Charles lär så småningom känna de övriga medlemmarna av familjen och blir djupt fascinerad av Sebastians syster Julia. Men han upptäcker också att familjen har en del dystra hemligheter.

Som tidsdokument är En förlorad värld rent lysande; det finns en längtan tillbaka till bättre tider, när en överklassynglings rätta sysslor var att rida räv, jaga, gå på visiter och uppehålla sig på klubben. Emellanåt handlade det också om slumming, dvs göra studiebesök bland de sämre lottade. Serien är också korad till Storbrittaniens bästa någonsin

Trots sina ansträngningar kommer Charles aldrig att bli annat än en uppkomling i den etablerade överklassens ögon; har man inte sitt namn i Doomsday Book kommer man aldrig att bli annat än en streber, vars framgång man trött noterar, och vars motgångar man stillsamt gillar. Bättre en bankrutt lord än en nyrik affärsman.
Den smått incestuösa kännedomen om vilka som ÄR av rätt sort, och vilka som inte är det återkommer i många böcker och filmer, även i modern tid. Rotar man lite bland de mest framgångsrika männen - tyvärr är kvinnorna oerhört få - finner man raskt att de alla har sin bakgrund i det engelska internatskolesystemet, eller att de i varje fall har nån sorts anknytning dit. Man kan kallt räkna med att alla är "old boy" med varandra, och att de har perfekt koll på vem som är släkt med vem och vem som senast fått öppna sitt medeltida slott för besökande turister.
Ur denna krets har man i Storbrittanien alltid hämtat sina styrande. För en svensk kan det verka märkligt att i stort sett hela den brittiska underrättelsetjänsten under fyrtio-, femtio- och sextiotalet hämtades ur samma internatskolegäng. För engelsmännen var det inte ett dugg märkligt, inte heller att man inte gjorde ens rudimentära säkerhetskonmtroller (som direkt hade avslöjat några av de mest flagranta spioner vi hört talas om).
Men de anställdes av sina likar, de hade gemensamma bekanta, bakgrund, och var myckety ofta dessutom släkt. När Kim Philby enrollerades till MI6 var det någon som dristade sig att påpeka att han hade haft kommunistiska kontakter undert sin studietid.
Tvivlaren tillrättavisades omedelbart med att Philby minsann legat vid samma elevhem i Cambridge som en av cheferna, vilket med automatik godkände honom. I samband med Philbys avhopp 1963 uppenbarades den bristande personkontrollen av de förtvivlade amerikanerna, men den åtgärdades naturligtvis inte.
De var så ohyggligt väluppfostrade; ett begrepp som Jan-Olof Olsson (Jolo) kommer nära i två av historierna i samlingen Slipsen i Krakow. Dels i titelnovellen där han tas för tidigare engelsk internatskolestudent av en jämnårig britt, dels när han tillsammans med en brittisk ädling letar efter en toalett på Harrods. Denna kombination av kallblodighet och avsaknad av temperament brukar sammanfattas som spleen, en egenskap som den brittiska överklassen visar upp i överdåd.
I Den Vassa Eggen av Somerset Maugham förekommer spleen rikligt. I den filmade versionen ges en rimligare förklaring till detta, eftersom inledningen är slaget vid Paschendale. När man sett hur britterna med vad vi egentligen skulle kalla galghumor försvarar sig mot de anfallande tyskarna begriper man kanske mer vad spleen kommer från. Huvudpersonen Larry söker annat än pengar och rikedom, vilket både förvirrar och förfärar omgivningen.
Överhuvudtaget spelade de båda världskrigen stor roll för omstöpningen av den brittiska överklassen. Inte bara för att man förlorade kolonierna, eller för att samhällsklimatet krävde en omdaning och demokratisering, utan lika mycket för att ädlingarna dog. Som flugor.
I Den okände soldaten skriver Jolo om hur Alla de unga lejonen dog vid Neuve Chapelle. De dog, slaktade i den tyska elden, när de orädda och upprättstående rusade fram i Ingemansland. De dog tillsammans med sina kalfaktorer, sina bröder och emellanåt med sina fädrer och onklar. Det var hela årsklasser av studenter, poeter, idrottsmän och forskare som strök med, vilket egentligen kom att bidra till en uppluckring av ett cementerat system som omöjliggjorde framgång, men inte en uppluckring som så småningom skulle erodera bort systemet.
Charles Ryder är ett utmärkt exempel på det - utan kriget hade han knappast kunnat få plats på universitetet. Nu är inte Charles en rebell - han ser att systemet finns där, men ifrågasätter det inte utan flyter bara med.
I ett flertal av dessa böcker om den brittiska överklassen finns en underliggande manlig vänskap som är inte så lite homosexuellt laddad - en analys som emellanåt blir rätt skrattretande. En cigarr är som bekant bara en cigarr ibland.
Varifrån detta kommer är onekligen intressant att spekulera i, men det är nog ingen högoddsare att tro att det kan ha att göra med den genuint manliga/grabbiga skolmiljön på internaten. I ett flertal böcker blir det helt uppenbart att Den Enda Rätta Vänskapen enbart finns mellan män, och då mellan män från ett visst skikt av samhället. Under ett antal sekler följde ju efter internatet ytterligare en form av manligt nätverk, nämligen regementet. Även där ser vi en klassificering av samhället - vissa regementen är mer värda än andra, och det fanns en sorts naturlig rekrytering till officersposterna som enbart grundade sig på - återigen - vilka skolor man gått i och vem man var släkt med.
Undantaget var om man visade särskild talang för t ex lönnmord eller sabotage; detta kunde till nöds accepteras men talades inte om.
Överhuvudtaget har det skrivits alldeles för lite om de geniala kvinnor som också drevs fram av detta system, för systemet var inte bara av ondo. Lärosätena skötte sig och spottade ut hyperstuderade ungdomar som var redo att både ta för sig av och förvalta imperiets rikedomar.
Den brittiska överklassen är inte nödvändigtvis adlig; det finns ett antal familjer som i kraft av sina förmögenheter är att betrakta som lika inflytelserika som de äldsta adelssläkterna, och deras barn går i samma skolor som adelns, vilket gör att de långsamt tvinnas ihop genom giftermål. Dessutom finns det en lågadel, som gärna och ivrigt vill få ihop sina släktband med de äldre familjerna.
Hur kan det då komma sig att denna Herrskap och Tjänstefolk- värld lever kvar? För det gör den, med sina vattentäta skott mot den vanartiga pöbeln, inom näringsliv, inom idrott och inom hela samhället i övrigt. Hur kan det komma sig att man trots det enorma tappet av överklass under bägge krigen inte kommit längre med att luckra upp de strukturer som bär systemet?
Svaret är förmodligen att man inte vill.
Politiska företrädare med även revolutionära eller radikala åsikter var själva bördiga från den härskande klassen. Det brittiska skolsystemet har heller inte utsatts för totala renoveringar av den typ man haft i t ex Sverige eller Tyskland - i Sverige av politiska jämlikhetsskäl, i Tyskland därför att det behövdes en omdaning efter världskriget. Men England vann kriget - trots sitt system kanske man kan säga.
Mycket av den politiska dagordningen i Storbrittanien sätts och diskuteras av överklassen, också för att medierna är så trogna systemet. Fortfarande har man ett auktoritativt statsskick där en degenererad kungafamilj - kanske sin egen största fiende - har rätt att adla, lägga in veto och också tillåter sig att dyrkas. Ett traditionellt engelskt talesätt innebär att man vrider gadden ur revolutionärerna genom att adla dem, vilket är en stor sak för engelsmän. Att tacka nej är i stort sett otänkbart - och genast har man om inte skaffat sig en anhängare, i vart fall eliminerat en motståndare till det bestående systemet.
Trots inslaget av utländskt blod bland överklassen - förr franskt, idag arabiskt - finns det också en nationalism som emellanåt gränsar till chauvinism. Det finns verkligen en tro på att England ÄR störst, att man bara lånar ut kronan som världsherrar till uppkomlingen USA, och att det finns en klass som är förutbestämd att härska. Storbrittanien är en kolonialmakt, det får man inte glömma bort, och brittiska soldater har stridit för Union Jack varje år efter 1945, även om Samväldet numer är en omskrivning för kolonialtänkandet.
Därför är det inte konstigt att Tony Blair delar George Bush åsikter i mycket. Det handlar inte om att göra som Bush säger; det handlar om hur den som har världsherraväldet skulle göra. Eftersom Blair inte alls ser Storbrittanien som lillebror - trogen den koloniala tanken - ser han nog snarare sig själv som lika mycket ledare som någonsin Bush.
På det viset går klasstänkandet igen även under 2000-talet - det är ingen förlorad värld.