Ettan eller Fyran. Om makten över medierna

Förmodligen är jag för gammal för att ens kunna lära mig att jag lever i ett reklamsamhälle. Jag har en "Reklam Nej Tack" på dörren och stackars den utdelare som missar detta, kan jag säga.
Jag är inte heller ensam om det - i min trapp har varannan en dekal eller handskriven lapp om att slippa reklam.

Jag kan få smärre utbrott vid reklamavbrotten och är också numer en mästare på att med fjärrkontrollen domptera Tv;n, de få tillfällen jag hinner se på den, och har en fingertoppskänsla för när reklamblocket tar slut. En egenskap jag tydligen delar med större delen av mänskligheten, efter vad jag kunnat utröna. Känner ni nån fullt frisk människa som frivilligt utsätter sig för sånt?
Det är ungefär lika illa med reklam-radio. Den är så pinsamt dålig att man skäms å deras vägnar. Vad är poängen med exakt samma morgonkoncept i alla reklamkanaler? Varför måste Metronyheter alltid innehålla mord och sex? Vad händer med de som kanske bara lyssnar på detta? Spontant säger jag att resultatet måste bli att man blir dum i huvudet.
En gång i världen startades medier för att det var någon som ville berätta någonting eller förändra världen. Idag startar man medier för att man vill tjäna pengar. Är det märkligt att den helt sanslöst dåliga .SE gick omkull? Jag tycker inte det. Den var, för att citera en arbetskamrat, en ny version av en Dingdingdingvärld, enbart skapad för att hugga för sig av de suktande annonsmiljoner som flyter omkring. Och det kanske kunde ha fungerat, om man gjort en riktig tidning istället för en skoltidning på valfritt mediagymnasial linje.
För visst skulle vi behöva fler tidningar och fler aktörer på mediebanan. Framförallt måste vi se till att skydda de icke-kommersiella ytor som fortfarande finns kvar. Om detta skriver Lena Andersson klokt i Svd, efter att under uppenbar plåga ha följt Tv4:as veckotablå. Och visst är det så - istället för att ha blivit en pigg uppstickare med kraftfulla egna produktioner och en genomarbetad nyhetssyn, har vi fått en slags bedrövlig hybrid, som dessutom - tack vare en viss borgerlig regering - alltså ska vara likaren för hur framgång ska se ut.
Det enda som ska räknas är hur många som glor. Inte vad de glor på eller det eventuella värdet i att tillfredsställa kanske bara ett par hundratusen intresserade.
Redan tidigare i år förlorade TV4 rättigheterna till Nobelfesten efter att ha böjt sig framåt för kinesiska påtryckningar. Det finns fler exempel. Än så länge är de övriga svenska reklamkanalerna inget annat än en förstärkt form av Annonsbladet som vi känenr det från olik landsändar, och de är vida från att skapa vare sig egen kvalitets-TV eller än mindre kontroversiell eller provokativa program, och just därför kommer det säkert dröja länge innan vi får höra att TV3 böjt sig för en mäktig annonsör.
Men det vet vi inte. Vi har bara insyn i hur verksamheten drivs i just Ettan, Tvåan och Fyran - det stadsbarnen med fasa i rösten kallar skogs-TV vid den årliga deportationen till sommarstället. Strängt taget skulle det redan ha kunnat förekomma annonsrelaterad programstyrning utan att vi vet om det. Känns det bra?
Den bildade borgerligheten har naturligtvis lessnat på den skriande dumheten i de "stora" reklamkanalerna, och därför finns nu också ett flertal mer verserade, mindre skräniga kanaler, som så småningom kommer kunna ge legitimitet åt att spara ännu mer pengar på SVT. Det skulle vara en välgärning om fackföreningsrörelsen kunde starta något liknande, ihop med sina tidningar kanske. Vi behöver så innerligt en bevakning av arbetslivet, nyheter om lönebildning, skyddsarbete, uppmärksamhet kring låglönebranscher. Och det lär knappast reklamkanalerna skapa åt oss.
Inom kooperationen finns det långt gående planerpå TV-sändningar. Man kunde ju önska att facket i såna fall kunde starta en radiokanal. jag har ju vsårt att tro att det skulle bli en oöverstigelig uppgift att överglänsa de mest frekventa reklamkanalerna
I bruset kring OS kan det ändå vara värt att fundera på vad SvD:s avgående kulturredaktör Carl-Otto Werkelid tyckte om ett alltmer kommersialiserat medieklimat: Vi är farligt nära en utveckling där allt reduceras till förströelsearenor, service och underhållning. Vi har ett ansvar att förvalta den publicistiska traditionen.
Den inställningen verkar ju tyvärr bli alltmer sällsynt hos de nya, yngre journalister som med friskt mod kastar sig in i både mord och våldtäkter. Och sex.
Nej, jag känner mig inte bitter eller gammal. Förvånad är ett bättre ord. Själv närde jag en dröm om att kanske, kanske, kanske bli journalist en gång (och det fanns andra i familjen som skrev), men det var då inte för att få frottera mig med kändisar, eller få skriva kolumner. Till vilket vi ska återkomma, tro mig - det finns en massa att säga om krönikörer i svensk media...