Bohman är död och begraven - om De Nya Moderaterna

Okey, så nu är det verklighet. Moderaterna är så stora nu i opinionsundersökningarna att de nosar på socialdemokraterna, eller till och med är större i nån undersökning. Vilket då givetvis ger till följd att en massa folk på vänstra planhalvan häver upp sina röster och vill att vi ännu mer ska berätta vad Reinfeldt egentligen vill.

Han vill: skapa ett klassamhälle med dramatiska klyftor, där omsorgen och solidariteten med varandra är avskaffad, där landsbygden dör och där varenda jävel ska vara egenföretagare. Och lite annat.

Det kanske är så. Jag vet inte. Men vad jag vet är att det uppenbarligen inte räcker med att tala om konsekvenserna av moderaternas politik för att få folk att sluta rösta på dem. Eller så måste man berätta det på ett annat sätt.
En s-riksdagsledamot jag känner besökte en barnstuga för ett par veckor sen och ägnade en stor del av sin tid åt att morra åt moderaterna. Det imponerade föga på personalen där, kan jag berätta. För Fredrik hade varit där veckan innan och sagt helt andra saker.
Det känns som vi kanske ska sluta lägga ord i munnen på moderaterna. Det sänker oss. Idag har jag väldigt svårt att tro att det finns så många människor i Riket som inte hört talas om försämringarna i sjukförsäkringen, i a-kassan, eller att pensionärerna fått det sämre. Och ändå kopplar man uppenbarligen inte ihop det med att regeringen faktiskt gör vad alliansen lovade att göra.

Jag kan som sagt inte säga vad man ska göra. Däremot känns det alltmer fel att utmåla Reinfeldt som en dubbelspelande demon, som egentligen vill lägga ner all gemensamt driven verksamhet och ersätta den med de ondaste av multinationella koncerner.
Det kanske är så att de traditionella moderata frågorna idag drivs av de tre slavpartierna, med växlande framgång. Centern är tokhöger, folkpartiet har blivit bestraffningspartiet och Kd är de som hyllar familjevärderingarna. Men jag kan faktiskt på fullt allvar fortfarande höra kamrater som inbillar sig att centern skulle kunna vara en samarbetspartner. Eeeeh, hur tänkte ni där??

I den lilla, lilla värld av blommor där jag bor är det rätt många som säger så. De ser inte längre moderaterna som det stora otäcka hotet, och då har ju Freddan och Borg lyckats. Idag är SvD förbannade på Borg för att han inte vill förändra arbetsrätten. Han kör alltså över sina allianskollegor med besked, vilket de naturligtvis kommer svälja utan större protester. De talar idag om en typ av allmän och generell a-kassa, som visserligen ligger långt från den a-kassa som fackföreningsrörelsen skapade - den som skulle se till att vi slapp sälja oss billigare vid arbetsbrist - men som nog är ändå längre från vad bunkerhögern ville ha.
Visst, det finns säkert enstaka exemplar av den traditionella sorten kvar, men frågan är hur framträdande de är. Och om det verkligen är de som vi ska inrikta oss på?
Jag vet att Moderaterna inte är det Nya Arbetarpartiet, och jag har ohyggligt svårt att se dem utföra mer beständiga gärningar tillsammans med vänstern. Men vi kan inte fortsätta titta på dem med glasögon från 70-talet. Faktum är att det skett en medelklassförvridning av det politiska spektrat, och Moderaterna har varit bättre på att att anpassa sig.
För givetvis handlar det om anpassning. Men jag hoppas ju innerligt att mitt eget parti också har ändrat sig, utan att det betraktas som nån slags politisk fint.
Jag vet att väljarna inte skräms av att enstaka högermegafoner kallar oss statssocialister och försöker koppla ihop oss med Sovjetunionen; det är ett av de larvigaste tricks som finns, men det är precis lika larvigt att påstå att Moderaterna bara väntar på att kasta oss ner i ett rent chilenskt helvete av Milton Friedman-politik. För det är inte så - det räcker så bra med att beskriva de konsekvenser vi ser, men det är uppenbarligen inte tillräckligt för att få väljarna att välja bort Reinfeldt.
Det handlar också om respekten för väljaren. Som jag skrev ovan - de allra flesta vet precis vad de röstar på, och varför. Det enda som kan få dem att byta sida är att de ser att det finns en bättre politik. Faran är att vi i vår iver istället får folk att sätta sig på tvären - vi kan ju vara ett väldigt tjurigt och HELT ologiskt folk ibland, för så där jävla roligt är det ju inte att krypa till korset och skamset erkänna att man röstade fel, friade fel, byggde fel, körde fel (man KAN visst köra den här vägen, älskling....)


För mig har ju skillnaderna inte varit så här tydliga på länge, men det räcker uppenbarligen inte. Vi kan inte titta ut över valet 2010 och se 1982. Så vi kanske ska börja tala med folk istället för till folk.


Bilden? Exakt som vänstern vill framställa moderaterna. Men är det rätt sätt att göra det på?