Sanningen om de moderata mutorna....


Funderar lite stillsamt på söndagskvällen över vilka som kan tänkas veta vilka som skänker pengar till De Nya Moderaterna. Frågan är ju både brännande och aktuell, vilket då med automatik betyder att vare sig Expressen eller Dagens Nyheter kommer att ta i den. Det handlar kanske till och med om moral.
Jag tror inte att särskilt många är insatta i det. I veckan visade det sig att justitieministern, stackars Ask, faktiskt belåtet trodde att hennes parti minsann inte tagit emot bidrag av juridiska personer sen sjuttiotalet, en liten skämtsam skrevspark på det kända förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Och - hoppsan minsann! - då dök det upp information om att exakt detta händer just nu, i form av en stiftelse som öser in pengar till den Moderata Partikassan. Om detta här
Beatrice Ask är alltså inte betrodd. Eller så har hon läst Om mutor och jäv - en vägledning för offentligt anställda Den kan ni också läsa.

Vem är det som kan vara det då? I min konspiratoriska värld är förmodligen både Reinfeldt och Borg ovetande. Frivilligt, that is. För att kunna hävda att de inte visste något. Nu blir ju det en alldeles vansinnig form av förnekelse, eftersom det här har blivit en fråga där Reinfeldt faktiskt redan borde ha tagit itu med. Redovisat skiten. Lagt upp alla inbetalningar sen hedenhös och sagt ifrån - det här är inte OK, det är ett demokratiskt underskott och bäddar för både det ena och det andra.
Och sen hade ett antal rika knösar och företag fått börja skruva på sig.

Jag vet att det finns somliga som försöker bagatellisera det här, genom att just hoa om LO:s pengar till socialdemokraterna. Till er säger jag: skärp er! Här finns ingen hemlighet. Däremot finns det en politisk klumpighet hos den socialdemokratiska partiledningen just nu som får mig att tänka på Marx. Bröderna Marx. Eftersom man också i veckan sålde bort den här frågan där man var lysande, där man hade alla rätt, där Moderaterna stod som en punchig boxare mot repen, för en lösning som redan testats och inte fungerat. Tondövheten är...förlamande.

För vad skulle hända med det svenska samhället om det då visar sig att Carema kanske kastat in lite stålar till det största regeringspartiet? Om en friskolekoncern har sponsrat en regering som därefter, halleluja, delade ut friskoletillstånd? Om en arbetsgivarorganisation har bidragit till försämringar i sjukförsäkringen och a-kassan? Om det visar sig att det genom åren handlar om många, många miljioner som svenska företag gett Moderaterna? Ordet "miljarder" är under en trettioårsperiod inte helt orimligt.

Vad skulle hända?

Det är där nånstans jag tror att knuten ligger - en hel driva med prestige och ideologi hänger helt plötsligt och dinglar. Man till och med skiter i EU's rekommendation i frågan, och Sverige fortsätter vara en bananrepublik där de som bestämmer gör det bakom stängda dörrar.

För vad kan det annars vara? Och vilka i den moderata ledningen vet något? Jag tror personligen att det rör sig om en ytterst liten krets som har all info - typ fem personer, alla män, alla gammelmoderater. Alla drivna av ett hyfsat otidsenligt hat mot allt som andas jämlikhet. Män som förmodligen inte känner sig så bekväma inom De Nya Moderaterna.

Men vilka är de? Nån som har nåt tips?




Rubriken? Som den skulle sett ut om Expressen fått göra den. Länk

Lära gamla hundar sitta....


För många år sen, när jag fortfarande var en ung och uppkäftig människa (numera är jag inte ung), skickades jag på en överläggning för nya förtroendevalda socialdemokrater på en kursgård i Roslagen. Det var en rätt medioker tillställning, fylld av medelålders kvinnor med likadana sjalar och medelålders män med likadana manchesterkavajer.
Sen var det ungefär jag, en blivande chefredaktör som vill vara anonym, och ett par andra SSU-are, uppfyllda av en smula allvar. Vi var alla ombedda att säga nånting. Nåt "nytt och fräscht".

Jag började min minut med att säga att "i Brasilien är man glad om man hittar en duglig politiker. För där har man gett upp om att hitta nån som är hederlig". För det hade jag precis hört Björn Kumm säga i radion.
Det blev rätt tyst. Alla sjalar och manchesterkavajer tittade på varandra, med ett uttryck av "vad pratar han om? Brasilien????" i ansiktet.

Just då hade vi haft en av alla dessa återkommande fackliga farser, med höga vederböranden som suttit och skrivit ut feta löner och pensioner åt varandra. Allt stort uppslaget i Expressen, givetvis. Och min tanke var att få en liten debatt om vilka villkor politiker skulle ha. Redan på den tiden förekom det en sned debatt om hur mycket riksdagsmän skulle tjäna, och på den tiden var jag naturligtvis dum nog att tycka att "de minsann inte skulle tjäna bättre än en...eh...barnskötare!" Eller vad jag drog till med.
I församlingen av sjalar och kavajer satt det då några statssekreterare, en driva ombudsmän och lite andra av den sorten, och de bankade raskt ner mig med hyfsat sakliga argument. Givet att det handlade om riksdagsledamöternas löner.
Desperat pep jag tillbaka: "Men hur ska vi kunna lita på att alla som sitter på höga poster i framtiden inte kommer börja snylta på systemet?"

Då reste sig kommunens egen riksdagsledamot, tung av erfarenhet, grå av byråkrati, och med ett rent encyklopediskt minne för årtal och uppdragsinnehavare, och sa, med malm i stämman:
- DET kommer aldrig en socialdemokrat att göra!

Och sen var det slut på den diskussionen.

Jag är en smula upprörd när jag skriver det här. Just nu har den borgerliga pressen högtidsstunder om sossar som, utan att skämmas, tar ut pension fast de är i arbetsför ålder. Som utan att skämmas nyttjar systemet till bristningsgränsen.
Deras argument är, att det är helt enligt reglerna.

Oh yeah? Vad har reglerna med saken att göra?

Det finns en massa saker som är enligt reglerna, men som jag knappast tror att ens toppsossar skulle göra. Typ äga aktier i Lundin Oil, gynna vitryska staten, ha en semesterfästmö på Thailandsresan, säga neger eller arbeta som talesman för Carema. Typ olämpliga saker.

Så hur tänkte de där?

I min egen arbetarkommun - för er som inte vet det är det den högsta lokala sammanslutningen under distrikt - förekommer det arga diskussioner om etikutbildningar och regelverk. Sånt tror jag inte på. Dels för att då blir det ett jävla kattrakande om vem som ska svara för värderingarna, dels för att det uppenbarligen redan finns regelverk.
Det handlar bara om att ledande socialdemokrater ska tänka lite socialdemokratiskt. Liksom.
Kanske det är så enkelt att man ska fråga sig: Gynnar jag mig själv nu? Och om man svarar Ja på den frågan får man fundera en stund till.

Är det OK att ta ut pension medan man är i arbetsför ålder? Svaret för de allra flesta av oss är Nej. Och de flesta av oss har dessutom inte en rejält tilltagen pension ovanpå inkomsten - vi får minsann spara av den lön vi har. Och ingen ska inbilla mig att man inte kan lägga undan ett par spänn extra varje månad när man tjänar uppåt 600 000 om året.

Nu tror jag att det kan komma nåt gott ur det här. En rejäl utrensning. Ett stålbad, där gamla hundar får kliva tillbaka för nya och pigga. Fast det allra bästa vore ju om de där gamla jyckarna själva insåg att hoppsan, nu har jag gjort bort mig....

Budskapet var rätt, budbäraren var fel


Det är svårt med folk som gör allt rätt. Ser rätt ut, tycker rätt, formulerar sig rätt. Så småningom börjar småaktiga människor - såna som jag och några till - nästan hoppas att de skulle ha fel nån jävla gång. Det kan handla om eurokrisen, om fotbollslandslaget, om arbetslösheten eller om det socialdemokratiska partiets framtid. Och det ska det göra nu.
Dagens politiska situation kan inte vara en nyhet för nån annan än Lena Melin, som är - det bör upprepas ofta - Den Sämsta Politiska Reporter som nånsin fått skriva i nationell media. Varför hon får skriva där är en total gåta, vilket jag säkert kommer få svar på tal för. Men det skiter jag i för jag har ingen position att försvara.
I själva verket är den socialdemokratiska tillbakagången, både reell och formulerad, väldigt förväntad. Så förväntad att den bara till viss del har med Håkan Juholt att göra. I korthet beror det på ett toppstyrt parti, där kompis och blodsbandsrelationer haft större betydelse än kompetens, och där samhällsutvecklingen helt enkelt eroderat bort den traditionella väljarbasen. Utan arbetarklass, inget arbetareparti.

En utveckling som satte fart i början på nittiotalet, och som därefter accelererat. Kvar blir en organisation som skapades för hundra år sen, en del koryféer som vill samlas vid köttgrytorna, och en förvirrad menighet som undrar vadfan de ska ha sossarna (och facket till). Och det har fortfarande inte med Håkan Juholt att göra.

Till det kommer en vision, formulerad av dåvarande Sture Eskilsson, informationsdirektör vid Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, som handlade om hur man skulle ta makten. Detta beskrev han redan i början av 70-talet - ett långsiktigt strategiskt arbete, som däremot inte blev vad han trodde. Istället för att bli en spjutspets mot ett nyliberalt samhälle dök istället De Nya Moderaterna upp. Ett parti som - faktiskt - lagt sig nära traditionella socialdemokratiska kärnfrågor, och lämnat över högerpolitiken åt centern och KD.

Den socialdemokratiska sparka-sig-själv-i-arslet-debatten mot De Nya Moderaterna har däremot Juholt en del att göra med. Under fem år har socialdemokratisk opposition bara lett till att Moderaterna står ännu starkare. Har nån tänkt fel, måhända?

Man ska ha klart för sig att mycket av det mentala motståndet mot att se Moderaterna med glasögon från 2011 istället för från 1976 är känslomässigt. Politik är passion och kärlek, och det finns en del ledande moderater som inte ska hamna i en mörk gränd med mig nån gång - jag minns vad de sa om oss , om Palme och en del annat. Det finns några som var MUF-are på åttiotalet som har orsak att skämmas även idag, för saker de sa. Innan det blir utrett kommer nog en del blockeringar att bestå.

Jag tror inte på en konspiration, skapad av spindoktorer. Det som händer idag är bara logiskt. Det hade kunnat undvikas, med en starkare intern opposition och nytt blod. Och allra tydligast blir detta när budbärarna inte är de som är födda eller uppvuxna i rörelsen. Dels för att de kanske inte har precis alla kodord, dels för att de försöker förklara kräftgången med sannolika skäl.
Att det också finns ett medialt underläge gör liksom inte saken lättare; i Sture Eskilssons vision var det viktigt att ta makten över medierna - alltså skulle högerynglen in på journalistutbildningarna. Det har fått till följd att, lyssna nu, ekonomi- och samhällsjournalister idag har en högre borgerlig profil än befolkningen i övrigt. Ändå lever myten om Vänstermedia kvar. Märkligt. Det är ingen orsak till den socialdemokratiska kräftgången, men kan vara värd att nämnas.

Budbärarna säger alltså rätt saker, men blir attackerade för det. De kan vara för smarta, för snygga, för unga, för provokativa. Och framförallt har de ju rätt så jävla ofta. Illa va?
Jag har själv fått höra det - och jag är så mycket socialdemokratisk adel att jag fick vara med i Christer Isakssons bok om fenomenet. Alltså var det lite skoj att höra en skummande partist föreläsa om hur viktigt det var att ha varit medlem länge, innan man fick tycka något. Observera - innan man fick tycka något

Det här handlar inte om land mot stad, eller om gamla fraktioner mot varandra. Det här handlar om ett parti som måste ta sig en funderare på hur samhället ser ut. Fortfarande är arbetare det finaste man kan vara, eller ha varit, inom socialdemokratin. Trots att det per definition är ett begrepp som krymper hastigt. Det finns fortfarande hisnande orättvisor, men man gör sig själv en björntjänst om man tror att barnfattigdom är något som dykt upp under Reinfeldt; det fanns under Persson också. En smula självkritik är alltså bra.

Det är därför jag blir förbannad när jag hör och ser hur De Som Är Orsaker till dagens låga opinionssiffror högljutt försöker nackskjuta de som vågar analysera. Jag står för vad jag sagt tidigare: vi vinner inga val på att tjata om Ådalen '31. Grosshandlarhögern är död och begraven. Kvar finns en uppdaterad borgerlighet, med starka resurser och en växande belåtenhet.
Mot detta vill jag se en modern smart socialdemokrati, som låter människor välja själva, som ser möjligheter med utbildning och teknik. Annars är vi körda. Och som också låter smarta människor vara våra företrädare.

Ett parti med framtidstro klarar vilka debatter som helst. Så sluta skjut på budbärarna. Och den saken måste Juholt ta itu med.



Andra om saken Johanna Johan Alexandra Krassman

Dessutom en massa andra tyckare i media. Nå, i mitt umgänge är jag tammefan den ende som läser politiska bloggar alls, så klicka på ni....


Bilden? Går promenaden upp eller ner?

Fet, singel och femtio....


Häromdagen brast det för en av jobbarpolarna. Hans före detta, kvinnan han fortfarande inte kommit över, skulle gifta sig med den stilige, ekonomiskt oberoende affärsmannen hon bytt honom mot. Enligt honom. För en tillvaro med hus i Spanien, villa på Ekerö, två bilar och ett obekymrat liv fjärran från det Hårt Belånade Radhuset som min jobbarpolare skulle få betala resten av sitt...
- Och själv sitter man här, fet, singel och femtio.

Emellanåt har jag ju intresserat mig för fenomenet; det blir ju gärna så när man ingår i begreppet, och därför utbröt raskt en diskussion om småaktighet, internetdating, galna ex och Det Var Bättre Förr. Och det har inte tagit slut än. Diskussionen alltså. Både om hur man dejtar, vem man dejtar, varför man dejtar och om man ens får fejta.
Min mormor - salig i hågkomst - hade en rolig och lätt cynisk väninna som hette Edit. Hon var lite av en mästare på oneliners, och jag minns när hon, ensamstående, kommenterade en av deras gemensamma väninnor, som precis blivit änka för tredje gången; den här gången via kremering:
- Jaha, en annan hittar aldrig en karl men vissa har så de kan elda med dem.

För så är det. Några förblir utan partner - och visst borde vi skippa ordet ensamstående - och andra verkar ha varit relationer under största delen av sina vuxenliv, med korta avbrott. Det finns ingen rättvisa i singellivet. Inte finns det nån logik heller. "Hon är precis din typ" har jag hört några gånger, och se det var hon inte alls.

Det enda som fungerar är att träffa många. Tror jag. Så man har att välja på. Sitta hemma i soffan en helg till med hyrfilm och hämtmat kommer inte att lyfta någon ur singellivet. Knappast att ränna på Golden Hits heller (känt danshak för medelålders singlar i Stockholm, som information åt utomsocknes), även om det finns de som träffat sin partner där. För saken är ju att de där som i vuxen ålder får påbörja ytterligare ett samliv faktiskt finns.
Jag har rätt många i bekantskapskretsen (vid närmare eftertanke har det nog varit rena epidemin) som helt plötsligt kommer släpande på en karl eller kvinna. När man minst anade det liksom. Och det är jätteroligt för dem.
Alltså dejtar man. Ett fenomen som inte alls är förbehållet trettioåringarna; i själva verket är det lätt töntigt när trettioåringar bär sig åt som om det är de som är de stora sökarna på relationsmarknaden. Bah, ni ska ju ha ekonomiska referenser och anteckningar på ärftliga sjukdomar i tredje led, inför barnalstrandet, och gärna centralt placerat boende med bytesmöjligheter.
Den sortens perfektionism bör man nog lägga åt sidan om man dejtar som medelålders - skulle jag träffa en kvinna utan nån som helst bakgrund skulle jag nog backa undan..

Vi som är feta, singlar och femtio vill ha en partner att ha kul med. Och tänk om nån för tjugo år sen sagt till mig att jag en dag skulle dejta mor- och farmödrar... För det är så det är - alltihop kombinerat med en slags fåfäng jakt på en alltmer exponerad ungdomlig look. Det tragiska är att utseendet blivit alltmer väsentligt - det räcker kort sagt inte längre med ett otrevligt sätt för att bli avspisad, man måste vara ful också.

Jag dejtar alltså. Inte mer än nån annan singel i storstan antar jag. Oftast inte mer dramatiskt än att man träffas, tar ett glas ihop och snackar. Ibland gör jag det via nätet - vilket är FULT! för en del. Fortfarande. I synnerhet om man står för det. Vilket är en konstig inställning - vill man träffa någon måste man ju faktiskt tala om att man är singel. Det betyder inte alls att man är desperat och trånar efter en moderlig famn.

Sen finns det ju naturligtvis de som inte är skapta för att vara ensamma. De som mer eller mindre kastar sig från famn till famn, som upplever nyförälskelse lika ofta som svartaste hjärtesorg. De som faktiskt lika ofta är de som är grymma, som att de blir behandlade grymt. Som överger lika ofta som de blir övergivna. Och som nästan aldrig ser det själva.

Den viktigaste lärdomen är att man ska vara försiktig med människor. Det blir viktigare och viktigare ju äldre man blir. Olyckliga tjugoåringar kommer över det, olyckliga femtioåringar kan få dras med det resten av sina liv. Sen kanske det är så att vi alla måste göra samma misstag om och om igen för att så småningom lära oss.
Jag hade inget råd att ge min jobbarpolare. Han måste få göra sina klavertramp på egen hand. Det enda man kan säga med säkerhet är att han får se till att ha kul på vägen...


Bilden? Speed-dating. Ett fenomen jag prövat, och Herregud! så pinsamt det var...