När extremhögern tog över folkbildningen

Nåt man måste berömma avgrundshögern för är hur de nått sina framgångar. Det är ingen tillfällighet nämligen. I själva verket är det en kombination av målsättningar, planering, genomförande och tålamod. I nån framtid skulle jag tro att vi kommer få se åtminstone en ganska klarsynt analys av hur det gått till, men tills dess får vi väl nöja oss med Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna, som trots en del brister faktiskt är rätt läsvärd (vilket jag givetvis skrivit om tidigare).

  Redan för sju år sen började jag böla om vänsterns frånvaro på nätet, och sen dess har jag bölat vidare, som en ensam elefant. Under tiden har jag sett hur vänstern ägnat sig åt att bygga upp nätverk, bygga hemsidor, starta bloggar samt skrika om att rasisterna dominerar i tidningarnas kommentarsfält. Men vara där själva? Nä.

  Det är ju så att extremhögern helt enkelt använde de medel som stod till buds. Precis på samma vis som vänster- och anarkiströrelser gjort i alla tider. Man ser efter vilka resurser man har, och sen anpassar man sin agitation efter det.
  Det kräver dock att man har övertygade och väl skolade anhängare. Är de inte övertygade, så övertygas de. Är de inte skolade, så ser man till att de skolas. Det är inte särskilt dyrt. Det kostar tid och energi, vilket också gör att frontfigurerna i såna här rörelser nästan alltid är ensamstående, bor i armod eller ihop, och alltid hänger med varandra. Det blir en inre cirkel, där man känner varandra utan och innan, där man är medveten om sina olika brister och förtjänster. precis som vilken som helst valfri vänstergrupp på ytterkanten på sextio- eller sjuttiotalet.

  Sen börjar man agitera.

  Förr i världen var det stenciler, affischer, väggklotter. I helt obegriplig mängd. En professor i journalistik sa en gång att om man bara skulle ha bedömt yttersta vänsterns storlek i Sverige efter hur mycket de lät eller sågs, så borde ha haft 25% i valen.
  Samma sak gäller extremhögern idag. De ligger i som bävrar. Inga lediga kvällar eller dagar där inte. Det finns alltid dekaler att smeta fast på bussen, eller ytterligare en Facebooksida att kapa. Är de bara ett par hundra kan de med lätthet låta som flera tusen - som en tystad, allt argare majoritet. Det handlar bara om vilja, och skolning.
  De bedriver studiecirklar - både i rent klassisk folkbildningsform, men också via nåt som närmast kan betraktas som öppna universitet på nätet. De har utbildning i debatteknik, och skapar lättillgängliga "faktabanker" på nätet. De arbetar med sökmotoroptimering, och de känner till begrepp som "ringar-på-vattnet".

  Framförallt har de identifierat olika begrepp som appellerar till potentiella sympatisörer. Det handlar om att banka in en känsla av att vara-de-enda-som-sett-ljuset, och om vulgärpropaganda. För att kunna göra detta skapar man flera olika plattformar. Dels legitima, snygga, klappa-små-barn-på-huvudet. Dels otäcka, exponerande, i många fall hatiska.

  Man identifierar sina mål. Man måste ha reella fiender, men också tänkbara framtida partners. Dessutom skadar det inte om man känner till begreppet entrism, för att kunna påverka inom befintliga, och ofta långt mer rumsrena nätverk. Sen måste man också kunna beskriva faktorer som skapar det egna mervärdet, i ytterhögerns fall tankar om nationalism, symboler. Här har man lyckats när det gäller till exempel det påstådda förbudet mot Nationalsången (vilket jag skrev om här, och som föranledde en väldig massa otryckbara, och därför opublicerade kommentarer), eller att det skulle vara fult att hissa svenska flaggan, vilket också är en modern myt. 

  Man är också snar att hitta bra ställen att manifestera på. Facebook och andra sociala medier är idealiska. Dels för att de i så stor utsträckning bygger på att människor är snälla, att de ofta blir så stora att det blir svårt att ha kontroll över, och emellanåt också en naiv tro på att anonymitet och yttrandefrihet hör ihop. Dessutom når de med lätthet stora grupper människor, och rätt vad det är är det nån stackars norrman som känner att "ÄNTLIGEN är det några som förstår mig".
  Just anonymiteten har gynnat extremhögern. Vilket jag skrev om här, när Svenskan gick i rasisternas fälla. Försvaret för anonymiteten har också gynnat extremhögern. Trots att det är något som de själva raskt skulle slå ner på, om de bara fick chansen.
  I takt med att ytterkantsrörelser växer kommer de också behöva hitta partners. Gärna internationellt, där de har starkare systerorganisationer. Gärna i länder som har mindre transparens, eller där man har stora, eller i varje fall större partier. Det betyder att man emellanåt kan få märkliga sängkamrater, men man måste minnas att saken alltid är större än medlen. Det är exempelvis därför nazistiska grupperingar kan söka samarbete med islamiska extremister, där bägge sidor förenas i sitt hat mot judar.
  Det betyder också att de blir experter på att nyttja "nyttiga idioter", människor som i egenskap av sin samhällsposition eller kändisskap lyfts fram som sanningssägare, trots att de knappt är medvetna om det.
  Men framförallt ser man till att bilda sina medlemmar. Man lär dem att sortera bort nyckelord, undvika att läsa sammanhängande analyser - sån skit ska du inte läsa, skrev en SD-man på ett närforum, det är bara PK-tjafs. Man lär dem entrismens grundläggande verktyg, man lär dem att vara trevliga och artiga, och omhändertagande. Det är inte konstigt att extremhögern ville arrangera medborgargarden under stenkastningen i våras - inte för att de en sekund verkligen tänkte skydda invandrare från andra invandrare; signalen var istället till upprörda bilägare i grannförorter. Om inte PK-Sverige vill skydda era bilar så kan vi göra det. Taktik.

  Det enda man saknar för att bli rejält stora är ett stöd av stor gammelmedia, vilket de har i Norge och Danmark och Storbritannien, eller i andra hand, en repressiv stat.

  Man måste vara klar över att deras framgångar bara sekundärt beror på arbetslöshet eller den borgerliga regeringens nedskärningar. I större utsträckning beror det på passivitet och bekvämlighet från de etablerade partierna, men allra mest beror det på att de är välorganiserade och målmedvetna. Dessutom menar jag att de bemöts kontraproduktivt. Jag tror inte vi vinner tillbaka väljare -för en icke föraktlig del av deras väljare har tidigare sympatiserat med andra partier - av någon sort genom att påstå att de är lurade eller korkade. Moderaternas framgångar började när de slutade påstå att en röst på socialdemokraterna var en röst på ett framtida kommunistiskt maktövertagande. Den typen av vulgärpropaganda har också försvunnit från Sverigedemokraternas officiella sidor. Givetvis medvetet.

  Vi kan inte tiga ihjäl dem, det är en taktik som var döfödd från början, därför att de har den moderna tekniken att lita till. Inte heller kan vi skrämma dem. Inte heller ska vi ställa upp på deras beskrivningar av världen. Men vi måste lyfta på arslet och börja göra vad de gör - nämligen prata med folk, istället för att bara prata med varandra.

 

Om hur man skulle kunna bemöta det här tänker jag skriva om i del två. Snart på en Utsikt nära dig.


Kommentarer mottages givetvis varmt. Även från meningsmotståndare. Däremot inte anonyma eller fejkade. Vill du kommentera och vara anonym går det givetvis bra, men skicka då med ett mess om vem du är och hur du kan identifieras. Thomas Karlsson, Uppsala, räcker inte.