Semesterångest

 


Jag minns min barndoms semesterveckor i ett soligt töcken. Hur föräldrarna packade kvällen innan, stora väskor, banankartonger med cornflakes och annat ätbart (efter flera års semestrande på medeltidsön visste de att priserna var hutlösa, och att ju mer man fick med sig av blöjor och snabbmakaroner, desto mer kunde man spendera på Storstrutar på stranden), letade sommarskor och provade badbyxor (alltid urvuxna) och höll isär syskonen som givetvis använde den uppskruvade stämningen till att slåss.
  Och därefter vältes vi ur våra sängar i svinottan, packades in i den knökfulla SAAB96Kombin - vadå säkerhetsbälten eller krockkuddar? - och därefter dammade vi iväg mot ett Nynäshamn, lika avlägset som utlandet. Vi skulle vara ute i god tid, vilket vi alltid var. Typ först på en mycket ödslig parkeringsplats vid färjan där det fanns ABSOLUT inget att göra, förutom att gå för nära kajkanten. Vilket alltid oroade en medhavd mormor, glömd under kuddar och täcken, och matsäckskorgar som skulle avätas på färjan. För det var dyrt att utspisa en stor barnfamilj på båten redan på den tiden..

  I efterhand såhär inser jag hur mycket planering de här återkommande resorna över ett soligt Östersjön måste ha inneburit. Allt från att leta ledig stuga eller rum, vilket innebar att övernyttja bekanta eller köpa särskilda tidningar (ty detta var före den digitala tidsåldern, barn), boka plats på färjan, ordna med blomvattning och att nån plockade undan ankommande post. Samt matinköp, tvättstuga, och allt det där andra som man pysslar med när man ska ta det lugnt.

  Allt detta för att under två, kanske tre veckor, njuta av en på den tiden hyfsat exklusiv ö, där det fanns lanthandlar och bondgårdar och folk som pratade ett utländskt språk. Dessutom fanns det möjlighet att via portabel TV få in sändningar på ryska, mycket gryniga, vilket innebar att Stamfadern under Dag I ägnade sig åt att klättra på tak och i träd med en antenn, till stor glädje för de som hyrde ut.
  Sen badade vi, mycket, och lärde oss att om man passerade det illaluktande stråket av sleke (tång) närmast stranden, behövde man bara gå sjuhundra meter innan vattnet gick över knäna. För så var det på Gotland. När regnet kom fanns det alltid ett öppet bybibliotek där vi lånade upp vad som fanns, även en del så rasistiskt och fördomsfullt att det bara kunde finnas på landsbygden. Vi hade medhavt lego, som di små kunde leka med. Samt givetvis bollar och tennisracketar för de i familjen som gillade sånt.

  Som barn till människor med ett genuint kulturhistoriskt intresse drogs vi också runt till alla avlägsna hörn av ön, för att bese kyrkor (nästan alla), raukar och fornlämningar. Samt badstränder.
  Detta pågick tills jag blev stor nog att försvara mig, och därefter tunnade resorna till ön av. Nu åker jag dit för att besöka en därstädes boende bror, och det är inte samma sak.



  Jag tänker på detta när folk frågar vad jag ska göra på semestern. Men innan man hinner svara har de själva, lite för ivrigt, berättat att de ska hyra stuga på Västkusten, eller segla, eller bilsemestra i Europa. Och DET SKA BLI SÅ HÄRLIGT!
  Instängda på minimal yta med familjen i två veckor? Skulle inte tro det. Men lev med er semesterångest, gör det bara.

  Själv ska jag inte göra nånting på semestern. Inte vad jag vet i varje fall. Jag har bara två primära mål - att vila och läsa. För att det där med att uppleva saker har jag lessnat på. Likaså sol. Kollegan sa, sista dagen, att nu skulle han stanna inne en vecka. Dra ner persiennerna och glo på mängder med TV. Bara för att han kunde. Sen - kanske - skulle han klippa gräsmattan.
  Jag får fyra sammanhängande veckor i år. Det hör inte till vanligheterna. Annars brukar det vara minst ett jobbavbrott i rutinen, precis sådär att jag återgår till att vakna übertidigt. Dessutom är det första året när jag inte behöver blanda in nån av Arvtagarna, ty de jobbar bägge två. Den ena far dessutom runt som en skottspole till exotiska platser, så hon behöver inte mer, och den andre är så sparsam att man undrar var han ärvt det ifrån?

  Vid några tillfällen har jag charterrest. Inklämd i en trång stol, med skrikande bebisar och minst ett redan-partajande-gäng, som springer fram och tillbaka och bråkar med besättningen när de ska in på toaletten, pojke och flicka... Och det är ungefär samma sak överallt. Likadana illa byggda hotell, samma blå poolvatten, samma snikna solstolsuthyrare, samma påträngande gatumånglare, och samma tyskar-ryssar-sönderbrända engelsmän. Läskedrycker med HELT otänkbara mängder kemikalier, och maträtter med tveksamt innehåll.
  Och då pratar vi bara de kända semestermålen. Jag är gudskelov för gammal för att drivas av den där desperata jakten på "orört". Vi hade tågluffningen till det - när folk kom bort i Asien eller blev rånade i Sydamerika. Att idag fräsa omkring som en galning i Egeiska övärlden på jakt efter en orörd strand är smått patetiskt - den där perfekta stranden visar sig alltid vara tillhåll för Feta Tyska Nudisters Orgieförening. Att leta äventyr i Amazonas djungler eller vid burmesiska gränsen är bara knäppt. Och en weekend i Kabul eller Baghdad kan bli längre än man tror.

  Nä, hemma är nog bäst. Våldsgästa nån stackars kamrat med egen stuga. Om inte kamraten ringer mig, och bjuder in till ett par dar med sol och bad och lite fiske; för att avsluta med "...och sen, om du har en cirkelsåg att ta med..."
  Då vet man varför folk tycker det är så bra att ha en byggnadsarbetare i bekantskapskretsen. Men inte ens det ska jag göra i sommar. Inte byta fönster, skruva trall eller "bara" bygga en altan.

  Nä, jag ska turista i min egen stad. Det finns mängder med intressanta små ställen att besöka, restauranger att äta sig genom, antikvariat och loppisar att snoka sig fram i. Jag kanske går på Vasamuséet - där jag som alla andra infödda inte varit sen mellanstadiet - eller besöker Skansen, som kan vara trevligt utan svettiga småbarn i släptåg. Dessutom är jag barnsligt förtjust i att åka buss och tåg, och då menar jag inte de där snabba som tar en dit man ska på nån halvtimme.

  Jag vill åka glesbygdståg och landsortsbuss. Lite grann minnas de där bussarna i min barndom där man hängde cyklarna på grillen, och lade koffertar på taket. Där tanterna på bussen ivrigt turades om att berätta var busstorget i Eskilstuna var, eftersom det kanske kunde undgå ett stackars barn från storstaden.
Eller se nån del av konungariket som jag inte besökt - och det är avsevärda delar som klarat sig hitintills. Området norr om Sveg - ungefär - är en nästan okänd del av Sverige, för mig och många andra. Men så är också fallet med Skåne. Från Skåne är dessutom inte steget långt till ett Danmark, där en av De Ohyggligt Begåvade Systrarna bor.

  Men först ska vi slöa en vecka.

 Utan semesterångest.


Läs mer om semestern här