Varför städar man på semestern? Om stökiga bokhyllor

 
Jodå, jag känner några stycken som tycker det är kul att städa. I synnerhet de där som alltid ska stryka med fingret uppe på en dörrkarm, och syrligt påpeka att "du är ungkarl, va?". Som om det hade med saken att göra. Eller som kommer ut från toaletten så svettiga att man undrar vad de egentligen gjort därinne, men innan man hinner fråga berättar de glatt att "de passade på att städa lite grann när de ändå var där." Och mycket riktigt, gamla tomma toalettrullar är bortplockade, några halvfulla flaskor med innehåll som finns kvar sen Arvtagerskan flyttade är nu sammanförda i en flaska, någon har torkat bort nåt tandkrämsstänk från spegeln.
  Värre än så brukar det inte vara, men de får det att låta som om de just sanerat en soptipp fylld av radioaktivt bränsle. En kompis berättade att han en gång hittade sin egen morsa uppe på köksbordet, i färd med att dammtorka taklampan - vilket inte var till nytta för relationen mellan henne och hennes unga svärdotter. Vad är det med folk?
  Nu ska jag för säkerhets skull påpeka att det här antagligen inte har med kvinnligt och manligt att göra. Jag känner rätt många kvinnor som långt hellre slänger sig i TV-soffan med en pralinask och ett glas vin än rycker fram dammsugaren. Som har odiskat över hela köket och en diskmaskin som borde plockas ur. Där gamla ostar och resten av förrgårdagens middag inte är snyggt nedpackat i eleganta burkar (mer därom senare) utan bara inslängt i kylskåpet.
  Och jag känner män som lever i ett dockskåp, som irriterat tar fram sopborsten om man vågar ta ett steg längre in än hallmattan tillåter. Där man hör ett andetag som närmar sig infarkt när man ställer ett glas på ett - givetvis - väldigt dyrt och opraktiskt vardagsrumsbord. Män som sorterat sina rökiga whiskys efter år, med korsreferenser till skotska orter. Män som kan tillbringa en eftermiddag med att med små svindyra verktyg göra rent sina golfklubbor.

  Fast de flesta är nog rätt lika. Man städar när det ser för jävligt ut, och sen lovar man att hålla efter för att slippa saneringsutryckningar om en månad. För om vi städar lite varje dag, blir det ju inte så mycket varje gång. Och en månad senare är det dags för saneringsutryckning igen. De där som ska städa lite varje gång städar ju mycket istället. Hela tiden. de är förmodligen besläktade med de där som tvättar hela tiden och som också hela tiden har ett berg med osorterade rena strumpor och tröjor i en av fåtöljerna i vardagsrummet. Där hemmavarande barn förgäves letar efter den matchande strumpan...

Istället städar vi på semestern. I varje fall i mitt umgänge. Ingen kommer givetvis att erkänna detta - alla är så måna om att slå sig lösa och lediga och dricka minst en halvpanna rötjut varje kväll att man blir misstänksam. Jag tror inte alls på att ni sover ut i ljusa sovrum med sommarvindsfladdrande gardiner, där havet ligger som en spegel utanför.
  I själva verket väcks ni av hysteriska måsar, eller av sopbåten. Eller av att grannens unge ramlar och slår sig och illvrålar som en mistlur. Är ni hemma i radhusområdet vaknar ni av sopbilen, av två hundar som ryker ihop, eller av att nåns billarm drar igång. I lägenhet väcks man av barnaskrik i trapphuset, eller för att sommarjobbarna drar igång lövblåsar, gräsklippare och röjsågar samtidigt. Eller av att de egna barnen välter ut akvariet.

  Så ni går upp och städar. Påstå inget annat. Jag ser er nog. Även om ni kikar runt hörnet för att inte bli påkomna vet jag att ni dragit fram dammsugaren. Tvättat fönster. Beordrat sämre delar av familjen ut i garage och förråd för att slänga saker, nu igen. För ett par påsar till Återvinningscentralen eller Myrorna borde man ju kunna få ihop.

  Ha inte dåligt samvete för det. Det är mänskligt, med en liten övervikt för kvinnligt. Huvudsakligen beroende på att kvinnor inte kan se lika slöa ut som män. Nästan alla män kan inom tre sekunder förfalla likt en trött boxer, somna på golvet eller sittandes rakt upp och ner under ett samtal. Nästan inga kvinnor kan det, ni får skärpa er...
  Själv städar jag bokhyllor. Det är jag bra på. Det är också det som är min lilla hämnd på de som toalettstädar hemma hos mig. När jag kommer hem till dem brukar jag börja sortera deras bokhyllor. Jag avskyr när Wambaugh står till höger om Waugh, eller när jag mitt en Isfolket-svit hittar Årets Sport, julklappsboken 1979. Och jag markerar mitt missnöje med små muttranden.
  Jag har inte riktigt kommit till Hr Ehrenmarks stadie, där han rev ut en hel bokhylla, och satt i finkostymen och sorterade om alltihop, medan hans hustru skämdes så hon höll på att dö. Men jag har sympati för tanken...
  Därför sitter jag nu belåtet i ett tilltagande kaos av böcker som sakta sprider sig över sorteringsytan på golvet. Hittar sånt jag letat länge efter, hittar dubletter (med min bokköpartakt händer det alltsomoftast att jag redan har böcker jag får i present), fast bäst är när jag hittar oläst. Det händer nämligen. Dessutom hittar jag sånt som jag rimligen har snott av snälla människor, och lovar att snarast lämna tillbaka det. Tills nästa semester.
  För då måste jag städa bokhyllorna igen, sanna mina ord...