Den frågan har jag ställt förr. Svaren har alltid varit, lite veliga, att det är för hårt, för manligt, för jobbigt, för kallt, för tungt. Svar som alltid präglats av de räddas attityder.
Nu tror inte jag på det, eftersom jag vet att det finns bögar som jobbar som elektriker eller målare, som plåtslagare och skogsarbetare, som yrkesmilitärer med stridsuppgifter eller som piketsnutar. Ingen kan tveka om "tuffheten" eller hårdheten där inte.
Men inte hos oss.
Det är märkligt.
Visst, jag har hört så mycket homofoba bodsamtal att öronen borde ha trillat av, sett så mycket äckligt klotter och så mycket osmakliga skämt att det räcker med råge. Och just därför kan jag säga att det blivit bättre. Unga byggnadsarbetare idag är inte rädda för bögar, de reagerar inte nämnvärt när två män kysser varandra. Och vad bättre är - de fattar att två människor av samma kön som gifter sig och skaffar barn faktiskt blir precis lika bra eller dåliga föräldrar som två människor av olika kön som gör det. Och den toleransen har att göra med ett långsiktigt gott arbete ända från förskolan.
Den äldsta generationen bryr jag mig inte om. De är bortom all räddning. Tyvärr.
-Men bli bög durå, är en vanlig kommentar från nån besvärad kollega. Vilket säger en del om hur de uppfattar homosexualitet, Man blir inte bög. Det är inget val. Och egentligen tycker jag att det borde räcka med att hylla tolerans, utan att behöva peka ut särskilda grupper.
För i länder där man förföljer homosexuella kommer man förr eller senare att förfölja andra också. Religiösa grupper kommer att förföljas. Politiska åsikter kommer att förtryckas. Fackföreningar kommer att kuvas.
Det är därför det är viktigt att stödja bögarna. För att bekämpa de reaktionära.
Sen att HBTQ inte alltid följer de gängse spåren för kamp är en annan sak - i slutänden handlar det om att ett tolerant samhälle är bättre för oss alla. Man kan vara gayaktivist utan att gå i parader, på samma vis som man kan vara en god medlem i facket utan att ha uppdrag eller springa på möten. Jag tycker att mitt eget fackförbund Byggnads har en bra attityd, men den går naturligtvis inte att jämföra med andra förbund. Hälsa gärna på hos facket i Pride Park.
Jag kommer att få se öppet homosexuella poliser, sjuksköterskor, läkare, brandmän, militärer och en massa andra yrkesgrupper under veckans Pride i Stockholm. Var är de homosexuella byggnadsarbetarna?
Givetvis borde jag också undra var de lesbiska byggnadsarbetarna är - och de kanske finns. Men i en yrkeskår som är nästan larvigt mansdominerad är det ju till och med svårt att hitta tjejer överhuvudtaget.
3 kommentarer:
Naturligtvis har du helt rätt, Calle. I Iran påstår man att det inte finns bögar, och än mindre några lesbiska. Men jag har då här i Sverige mött fler bögar och en lesbisk tjej som varit tvungna att fly från sitt land Iran just på grund av förtrycket. Skillnaden till Byggnads är naturligtvis att man där månar om demokrati och yttrandefrihet och solidariserar sig mot förtryck. Själv mötte jag för något år sedan på en hel avdelning som i sina hjälmar tågade i Regnbågsfestivalen i Malmö mot vardagsförtryck och för solidaritet.
Visst kommer det att finnas byggnadsarbetare i Pridetåget 2013. Jag och flera har gått där i många år, men det är ju en solidaritetsgärning - och det är svårt att driva en sak när objektet inte kommer ut.
Om man är tonåring och bög så måste man hantera det där med att man är och känner sig annorlunda.
Det är lätt hänt att man får en lite skakig självkänsla.
Man kan då drömma om att bli något speciellt, något som "alla andra" respekterar, eller man kan reagera tvärtom och identifiera sig med bilden av en annorlunda särling.
Att bygga betongformar, bli grävmaskinist eller köra lyftkran uppfyller inte några av de där kriterierna.
Skicka en kommentar