Det är i den varma sommarnatten han saknar henne mest

 
På väg hem efter Pride och fotboll passerar jag Hasses balkong. Han sitter ute i den tilltagande skymningen, halvt dold bakom ett berg av blomster. Eftersom han bor på markplan har han, eller nån annan, byggt en rejäl uteplats av det hela, komplett med ett staket och grind. Grinden är vind. jag har lovat honom flera gånger att rikta upp den, men det blir ju aldrig av.
  Varför vet jag inte, men idag stannar jag till och pratar med honom. Och han tar sig upp ur sin stol med möda - jag ser rullatorn innanför balkongdörren - och hasar fram. Tar i hand. Ett stadigt gammelmansgrepp, från den tiden när ett handslag var ett handslag.
  Trots värmen har han en cardigan på sig. Men han ser pigg och glad ut. Vi pratar inte så mycket längre, det var bättre förr - när han hade världens lataste norwichterrier och jag hade en vit terrier som for omkring som en ovanligt energisk studsboll. Vi hade samma rutt för kvällspromenaden - då blir det så att man slår följe.
  Jag frågar inte men han måste ju vara drygt åttio nu. Ögonen är vattniga, och håret vitt.

  - Ja, Majvor fick ju gå hem i våras, säger han i förbifarten, på det där sättet som människor har ibland, när de tror att alla vet allt. Och jag beklagar sorgen. Men Hasse är rätt cool, berättar att hon bodde på hemmet sista två åren. Kände knappt igen honom eller döttrarna. Och små stråk av klarsyn när hon tog honom i handen, klappade hans kind. Och sen slutade hon bara andas - de hade ringt från boendet och berättat att det var nära, men när Hasse kom dit var det över.
  De här jävla benen, säger han. Bara för ett par år sen hade jag satt mig på cykeln och trampat dit.

  Jag hör syrsorna ikväll. Det gör inte Hasse. Det var länge sen. Men han och Majvor brukade sitta ute såna här kvällar, och vänta in mörkret. Det är såna här kvällar jag saknar henne mest, förstår du. Säger han, och följer upp med ett häpnadsväckande: "så ta vara på de dina medan du är ung"
  Livet? Tja, född i Sollefte, underofficersfamilj. Nedflyttad till Stockholm på sextiotalet. Televerkare hela sitt liv. Statens kaka, du vet. Majvor var värmländska. Tre flickor, tripp, trapp, trull. Alla födda här.

  Vi fick några bra år ihop, säger Hasse. Och man vänjer sig vid tanken. Men just sommarkvällarna... Majvor älskade det här.

  Vi pratar lite fotboll. Hasse har spelat själv, på sextiotalet.  I ett sånt där lag där de som var minst bakfulla fick vara med i startelvan, och de andra fick komma in efter pausen. Hehe. Pride känner han till, men det angår inte honom. Folk borde vara snälla mot varandra, är hans korta omdöme.

  Sen säger vi godnatt, sådär snabbt som bara vuxna män kan göra. Jag går hem i skymningsljuset och hör fortfarande syrsorna, känner blomdoft. Möter nya hundägare som vallar motvilliga djur runt samma slinga där jag och Hasse gick.

  Sommar. Semester.

 

1 kommentarer:

Sånt slöseri att du fortfarande spikar. Det har jag sagt förr till dig

hälsar Ove A