Han var lite i affekt - han som jag börjar vi inse, att hur gärna vi än vill så sorteras vi in i facket etniskt svensk man i medelåldern. Och då slås en massa dörrar igen. I varje fall när det handlar om möjlighet att synas eller påverka.
Johan är en frenetiskt frekvent bloggare - läs honom här - och sprids långt in på redaktioner och partiexpeditioner. Kloka viktiga synpunkter, från ett liv utanför politiken. Och nu slår han i ett nytt glastak - det som finns när man inte har hundra år inom partiet, är släkt med partikoryféer och dessutom har för vana att säga vad man tycker. Då finns det en massa människor som känner sig hotade, och istället väljer nån som är som de själva.
Som firar midsommar på Bommersvik, som har gått Brunnsvik, som har en pappa eller mamma som ledde ett numera nerlagt fackförbund. Och som har betald vecka på Almedalen, hehe...
Byter man ut lite namn och platser så är det som Lundsberg och Wallenebergsfären.
Själv har jag slutat söka de här jobben. även om snälla vänner tipsar och pushar. Man lessnar till sist. I synnerhet när man ser vilka som fick jobben istället. Jag tror nämligen bara på föryngring om det verkligen är yngre människor som kommer fram. När det är medelålders män och kvinnor i tjugoårsåldern blir jag misstänksam.
De varken låter som, eller ser ut som Arvtagarna. De låter som landstingsråd eller generaldirektörer. Så vari låg föryngringen?
Jag tänker inte gå ut med namn. Jag har sagt det direkt till dem istället. Det är möjligt att man inte får några supporters på det viset, men så fungerar det utanför politiken.
Jag själv läser oerhört lite politiska bloggar. De suger. Däremot läser jag massor av ickepolitiska bloggar. Det är ofta inte mer än offentliga dagboksanteckningar, om hur det är att ha barn som börjar första klass, om en lyckad fest, om en resa till Ullared (jodå!) och mängder med foton på små feta barn och miljarder bilder av sol, blommor, träd och sjö.
Sånt ger mig mer. Säger mig mer om tillståndet i riket än valfri-skälla-på-regeringen-blogg. För borgarna är ju nästan borta från blogg-banan.
I synnerhet som jag känner mig allt längre från den skruvade, intriganta värld som är politiken. Och jag behöver inte vara där. Jag kan något, jag har ett yrke. För att vara intresserad av politik, är inte samma sak som att vara duktig på det. Jag vet knappt hur man marknadsför en blogg, och jag skriver vad jag vill här - det är min ventil. Vilket också retat upp en och annan - att jag tramsar på bloggen.
Samtidigt är det synd att de räddhågsna får regera. Politiken behöver verkligen en Johan Westerholm. Eller en Alexandra Einerstam. Istället kommer vi få se fler avhopp från politiken under hösten, var så säkra. Människor som inte vill offra massor med vardagskvällar och helger, bara för att se strebrarna skena förbi. Då kan man lika gärna göra något annat.
Nåt roligare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar