Idag skulle mamma ha fyllt sjuttiofyra

 Och jag saknar henne.

 Inte bara för att hon var min morsa. Ibland undrar jag vad hon skulle tycka om samhället. Om världen.

 Mamma var arbetarflicka, född på Söder. Mormor var ensamstående, och slet som en bäver för att det skulle gå bra för barnen. Hade flera jobb samtidigt, och dog ändå som en "fattig gammal kärring" som hon själv sa. Men aldrig att hon klagade. Hon bodde i sin lilla, lilla lägenhet på Högbergsgatan, på den tiden Söder var ett ganska ruffigt ställe, med bilverkstäder, småbutiker, ölsjapp och spruckna fasader. När Södra Station var ett levande område och inte bara ett exempel på den hemska SimCity-arkitekturen som numer flödar.

 Min mamma gjorde klassresan. Från gratis-skor från barnavårdsnämnden till radhus i den förort jag kallar hemort.
Hon var hemmafru när jag var liten, men klev ut i ett långt mer spännande arbetsliv på 70-talet. Och hon var efterlängtad där. Gjorde karriär. En del berodde givetvis på att farsan var en klok karl, som nog gjorde mer än vad samtiden förväntade sig, eftersom han och hon var produkter av ett engagerat politiskt uppvaknande, 68-rörelsen och Vietnamfrågan. De, faktiskt som många andra ur samma generation, levde som de lärde. Försökte vara jämlika, visa respekt, visa solidaritet, på ett sätt som var nytt då. Uppmuntra varandra.

  Gudarna ska veta att det inte var så i alla hushåll på radhusgatan, och det fanns en och annan beskänkt manlig granne som på den återkommande kräftskivan, bittert fick ångra att han började prata politik eller kvinnoroll med mamma.

  Hon var besatt av att förbättra. Precis som alla andra som växte upp i vad vi idag skulle kalla armod. Aldrig! att hennes barn skulle få det så - med gratis skor från barnavårdsnämnden, eller växa upp hos alkoholister, eller inte kunna bli något för att familjens pengar inte räckte till. Aldrig. Vi skulle ha ett tryggt samhälle där alla fick plats.

  Idag kan vi nog inte förstå ilskan. Eller den benhårda övertygelsen om att ett annat samhälle var möjligt. Hon behöll den ilskan hela livet - ett kallt förakt för nyrikedom, en avsky för cynisk kapitalism. En önskan om en vänligare och ljusare värld, med plats för alla. Och hennes mantra var "egenintresset ljuger aldrig" - vilket både gällde politik och ekonomi. För det var en del strebrar i den egna rörelsen som också fick sina fiskar varma.

  Därför fylldes hennes dagar av arbete, och kvällar och helger av politik. Samt hemarbete - pappa jobbade borta periodvis - och läxläsning, barnuppfostran och hund och musik och trädgård. Där hon och mormor petade och påtade och pratade. Och så småningom som älskad farmor och mormor.

  Hon hade inte tid att dö, sa hon, vilket hon ändå gjorde 1998. Jag minns att hon satt uppallad mot kuddar i sängen, avtärd av den förbannade cancern, och skrev och rättade i promemorior och avtalstexter. Snygg sjalett om det lilla hår som var kvar. För om inte hon gjorde jobbet, vem skulle då göra det? Och hon tillät oss inte att sörja. Ta det när jag är borta.

  Nån av de sista gångerna var jag lite larvig och tyckte att hon skulle ta det lugnt istället för att irritera sig på dum byråkratsvenska. Och hon bara garvade och sa att "den dagen man slutar bry sig om saker kommer det att gå åt skogen. Gör aldrig det!"


  Idag skulle hon ha fyllt sjuttiofyra.


  Grattis mamma!







Bilden? Löjtnantshjärtan, som var en hennes favoriter.