Ibland, när jag är i butiken där Arvtagerskan jobbar, gömmer jag mig litegrann en stund och tjuvtittar på henne, när hon filéar fisk, skär upp smakbitar åt kunder. Hur hon tipsar nån som inte är så nöjd om nån annan ost, hur hon visar upp de perfekt skurna fiskarna på pappret. Samtidigt som hon svarar nån kund, käftar kamratligt med en kollega, och spanar över skocken med nummerlappar.
Precis som det ska vara.
Och ändå inte.
Just idag, när Arvtagaren fortfarande sover som bergatrollet efter att ha mosat utomjordingar halva natten, är det ganska tomt. Ingen som vacklar upp med täcket, dråsar ned i TV-soffan, håret som en ovanligt vildvuxen rhododendron, och kräver att få åtminstone kaffe. Och därefter frukost. Sen gärna frukost igen, för vi är förtjusta i att äta frukost i familjen. Kanske läsa morgontidningen, kolla av mobilen, för att så småningom försvinna in i badrummet i en evighet.
Och Arvtagaren bara sover.
Ibland tycker jag livet går för fort. I synnerhet under långa sommarkvällar, när grannarna gått och lagt sig och jag ger mig på att sortera gamla foton. Det är den enda syssla som jag vet sammanfattar Sisyfos trälande med sin sten i modern tappning. Det tar aldrig slut...
Inte blev det bättre med datorerna och digitalkamerorna.
För er som inte minns det, barn, så var det så att en gång i världen, på typ yngre stenåldern som de vanvördiga barnen brukar säga, hade vi andra kameror, med pappersbilder. Innan dess fanns det andra sorters bilder, hällristningar (barnen igen), men se det minns inte jag. Däremot minns jag mina egna föräldrar sittandes i bränningar av osorterade bilder och negativ, ivrigt klistrande in i album. Ibland var de konstnärliga, och beskar bilderna, och sen skrev de med kulspetspenna små notationer.
Vissa var så konstnärliga att de smyckade sina album, med bokmärken, biljetter och annat (Barnen: Scrapbooking!!!), men i vårt residens räckte det med att man skulle försöka komma ihåg när olika bilder var tagna. För saker skulle hamna i rätt ordning i albumet.
Ibland var det så rörigt med när och var att det krävdes samtal till andra släktingar, om när och var, och de där samtalen drog alltid ut på tiden, vilket kunde leda till att Stamfadern vid ett tillfälle var tvungen att ringa upp sin syster, min faster, igen för att fråga om just detta en gång till, när och var. Informationen hade väl försvunnit i tidvattenvågen av annan nödvändig information...
Hos andra familjer gick man tydligen över till plastfickor, där man tryckte in bilderna, men det tyckte jag var fusk. Dels för att det gick snabbt, och inte alls var så trivsamt, dels för att de borde, men nästan aldrig gjorde, ha skrivit på baksidan av Instamaticbilden, om vem och var. Och sen satt man där med nån kompis och glodde på bilder från en oerhört ointressant Ölandsresa med husvagn, där det enda nöjet låg i att folk inte såg kloka ut.
För med papperskopiorna kunde man inte sortera bort bilder där man såg galen ut. Eller om det nu var så man såg ut. I våra egna album finnes det rader med bilder av mig själv där jag ser ut som antingen en seriemördare, eller som nån som mor och far uppbar omsorgsbidrag för. Märkligt nog ser min mamma alltid ut som en dröm, vilket kan ha att göra med att det alltid var hon som hämtade ut bilderna från fotoaffären.
En gång följde jag med en tjejkompis som skulle hämta semesterbilder, och redan i affären ryckte hon raskt bort de på henne själv som inte föll henne i smaken. Och dessutom nån ovanligt snygg bild på lillsyrran. Syskon...
I dagens bildvärld får det ju inte finnas misslyckade bilder. Tar man en bild ska objektet genast recensera den, och sen får man ta om och om och om. Tills det finns en makalöst bra bild av nån ovanligt snygg och vältränad person, som inte alls liknar honom. Då är han nöjd. Jag har själv råkat ut för att ha lagt upp en bild nånstans på ett sällskap, och en kvinna i mogen ålder messade direkt: "INTE OK!"
Men det är inget nytt. På en fest i min ungdom kom jag på en redaktör-som vill-vara-anonym, med att riva ut bilder ur ett av mina album. Hon såg inte klok ut, tyckte hon. Jag tyckte hon var söt, för just då var hon det sötaste jag visste, men vad viktigare var att alla andra på bilden såg bra ut. Det slutade med att hon letade efter en tuschpenna för att kryssa över sitt eget ansikte, medan jag gömde albumet. Det slutade med att jag la ner det i förrådet...
Tyvärr hade jag inte skrivit vare sig namn eller plats i albumet, och idag är tre av personerna på just den bilden totalt okända för mig. Så kan det gå.
Alltså sorterar jag bilder på datorn idag. Och det är mängder. Inte har jag sorterat dem i snygga mappar heller, utan jag har 4587 objekt liggande i en mapp som fantasirikt nog heter Bilder. Det är precis som när mina föräldrar skulle sätta in bilder. Var och när och vem???
Men så fastnar man. Resor, jobb, ungarna. Det är när jag ser bilderna på di små som jag saknar dem. Det känns ju som det var igår, och det kan ju ha att göra med att bilderna är hyfsat bra. Om jag tittar på mina egna foton från Den Yngre Stenåldern är de gryniga, smått gulnade. Så är inte fallet med de där bilderna från 90-talet.
Vissa foton är så påtagliga att jag kan känna dem. Lukter och ljud kommer tillbaka. Snabba barnfötter i vardagsrummet, leksaker överallt - inklusive legobitar; det ABSOLUT mest smärtsamma att trampa på när man ska upp nån natt - kvillrande skratt. Nån som inte kan prata rent, nån som pratar hela tiden.
Det är långt från den glada bebisen som skrattade hela tiden, till den slanka blondinen i delikatessen. Hon som kan hålla tio beställningar i huvudet samtidigt, prata med fem kunder och ändå se ut som en solstråle. Eller från den bestämde gossen i barnstolen som INTE skulle äta upp, till den sjusovande monsterdödaren.
Hon flyttade hemifrån lika självklart som med allt annat. Nu får jag ett sms ibland, och vi tränar ihop, men jag vet väldigt lite om hennes liv. Hon mår bra, säger hon. Hon är vuxen, jag litar på henne. Och hon berättar ju när hon ska åka utomlands eller gå på konsert i varje fall. Så man slipper se på Facebook att hon är i Japan, vilket en kompis drabbades av.
Men det är när jag sorterar bilder som jag upptäcker att tiden går. Nån sa nån gång att när han tittade i fotoalbum "såg han hur barnen blev vackrare och vackrare, medan han själv kunde beskåda sitt tilltagande förfall ". För min generation har så svårt att hantera åldrandet - titta, nu är jag där igen, vafan är det med mig i år? Men det blir ju aldrig så påtagligt som när man sorterar bilder.
Dessutom behöver jag nog hjälp med att sortera bilderna. Jag minns aldrig när Barnens Ömma Moder hade en annan frisyr, eller när vi reste till Grekland, eller om vi såg tigrarna eller gasellerna först på Kolmården. Eller vilken jävla födelsedag det var när kusinerna i flera falska stämmor sjöng en hyllningssång till nån matriark. Eller vem av lumparkompisarna som hade mustasch, eller vad den elake fanjunkaren egentligen hette. Eller vilka de tre trötta fetknopparna i en tidsenlig hörnsoffa var? Eller vem som satt innerst vid fönstret på det där bygget på Gärdet?
Jag får nog väcka Arvtagaren så får han hjälpa mig. Sen ska jag låsa in honom, så han inte också flyttar hemifrån...
Mera:
Fyra av tio svenskar skulle kunna tänka sig att springa in i ett brinnande hus för att rädda sina foton
Fotografin historia
0 kommentarer:
Skicka en kommentar