De rödgröna misslyckades med samtalet

  Det handlar inte bara om vem som säger saker. Det handlar också om var man säger det.

  Just idag - i denna minut - håller en massa hyfsat skarpa människor på och tjafsar med varandra på twitter. Eller klurar på en valanalys, att publicera på sin blogg. Eller driver sina frågor till den milda grad att världen stänger av.

  Låt mig ta det mycket rudimentärt. Om vi i Byggnads har en fråga vi tycker är jävligt viktig är det absolut viktigaste att medlemmarna får veta det. Att tjafsa med motståndarsidan är kul men sekundärt. Har vi inte medlemmarna bakom oss är vi rökta. Det är en av orsakerna till att det kan tyckas vara dåligt med facklig närvaro i debatten. Det finns naturligtvis andra orsaker också men strängt taget är det ointressant vad centern eller kristdemokraterna tycker om Byggnads, vilket givetvis driver dem till vansinne; att få tjafsa en gång till om Laval eller kollektivavtal är rena drömmen för dem.
  För oss är det ointressant.

  Det kan vara lite skillnad om det handlar om Moderaterna, men fortfarande är det samtalet med medlemmen som är bärande. Inte att bemöta fundamentalistiska nyliberaler som på allvar tror att allt skulle bli bättre om facket hade "mindre att säga till om".

  Just nu känns det som om kunskap ska spridas uppifrån och därefter liksom rinna ner i väl valda portioner till oss fåkunniga, på golvet. För dörrknackning är inte att "prata med människor". Inte opinionsundersökningar heller.

  Med den militära termen avledningsmanöver menas att man hittar på något som förvirrar fienden, får honom att koncentrera sina resurser i ett område där de när det väl smäller kommer vara ur vägen. Upptagna med att ringa, leta på kartor och undra vad fan som pågår. Ungefär så upplever jag en hel del av valrörelsen.
  Motståndaren lyckades - oavsiktligt eller inte - få på tok för många att prata struntfrågor med varandra istället för att möta väljare.

  Det beror på två saker. Motståndaren är duktig. Vi är lättledda. Därför kan jag fortfarande få höra människor som på allvar tror att Nationalsången är förbjuden i skolorna, att vi har fri invandring, eller att kriminaliteten ökar. Eller att privata vårdföretag skickar alla pengar utomlands.

  Det jag är mest rädd för när det gäller eftervalsanalyser, som av nån anledning väldigt ofta skrivs av samma människor som låg bakom samma valrörelse, är att man inte vågar vara tillräckligt självkritisk. Det kommer handla om den där jävla "berättelsen" igen. Om att vi inte fick med tillräckligt många på "resan". Som om vi var ett charterbolag.
  När det egentligen handlar om att vi inte nått fram till de som kanske mest behövde träffa oss.

  Det handlar naturligtvis även om nätet. Jag tjatar fortfarande om att duktiga kunniga skribenter skulle kunna göra underverk på alla de nätforum som finns, och där borgarna är framgångsrika. De finns överallt, emellanåt med hemska åsikter, och de är snara till att göra allt till politik. Skriv en fråga om barnvagnar på ett familjeforum - två sidor senare talas det om RUT-avdraget. Skriv en fråga om ett TV-program på ett medieforum - två sidor senare är påstådd DDR-TV från 70-talet på tapeten.

  Det ÄR så här. Därför att kunniga människor inte vet, inte kan, eller vill vara där. De tjafsar på twitter istället (där man når extremt lite människor utanför sin egna zon, faktiskt).

  Min egen blogg är inte alls oskyldig (för man måste ju vara självkritisk också i det här jävla landet) och därför kommer det bli en hel del annat under hösten också. Kloka människor har sagt mig att ju mer splittrad en blogg är desto intressantare är den. Ju mer enkelspårig den är, desto mindre läsvärd blir den. Visst, folk tittar dit, blir reggade som besökare, men de suckar, konstaterar att det är samma gamla skällande på makten som vanligt, och sen drar de nån annanstans. Det ÄR så.

  Så förbered er på historia, indianer och vita, medelåldersnoja och matlagning. Det BLIR så.