Tidsjakten eller får man spela Iron Maiden på hemmet?



  Man ska tydligen ha dåligt samvete för att man är stressad nuförtiden. Människor hinner inte med jobbet, övertiden, hämtandet och lämnandet av förskolebarn, utvecklingssamtal, läxläsning, föreningsliv, mammarollen, papparollen, de åldriga föräldrarna, de försummade skolkamraterna, tennisen, klarinettspelandet, schackklubben, Vasaloppsförberedelserna, fackföreningen, trädgården, sommarstugan, husvagnen, båten, motorcykeln och städningen. Samt partnern och lite tid för sig själv. 
   Bor man dessutom i ett villahelvete eller i en kultursurdegsslum tillkommer givetvis en hel del annat, som miljö, smarta val, en polska som städar och pensionsförsäkringar. Och städdagar, biltvätt på gatan, fruktträd och den sortens smått absurda grannsnack som Berglins är så duktiga på att beskriva.
  Ständigt denna stress.

   Själv trivs jag med att vara stressad. Det betyder att jag har saker att göra. Man har slutdatum på jobbet, tvättider att passa, mat som måste tillredas innan den måste slängas. Bor man med många kvinnor och en toalett är det också stressande, liksom att hinna till jobbet med allmänna färdmedel (alltid samma ska-jag-hinna-idag-känsla).

  För stress är nåt naturligt. Det kan vara bra att påminna om det ibland, och i ett längre perspektiv är nog stressen över fallfrukt i trädgården lättare att leva med än att jagas över en savann av hungriga lejon typ. Men lejonjakten fick människor att hitta på saker för att skydda sig, och så är nog fallet med väldigt många av alla dessa nöden-är-alla-uppfinningars-moder.

  Inte heller litar jag på människor som inte stressar. Latmaskar. För inte så länge sen försökte jag klämma mig mellan två män som i strid mot all storstadslogik stod i bredd i rulltrappan. När jag klämde mig mellan - inte helt lätt för medelålders man med ryggsäck - sa den ene "men så bråttom du har. Ta det lite lugnt..."
  Eftersom det var i en sorts trappa så kom jag givetvis på en massa smarta saker att säga efteråt, men framförallt kanske han inte alls tänkte ett eller två steg längre. Att jag kanske hade väldigt bråttom till ett tåg, för att kanske hämta ett barn, för att fritidshemspersonal skulle få gå hem i tid, till sina barn. Eller att jag kanske skulle på ett möte, kanske skulle hinna handla för att kunna laga mat, kanske precis kommit på den inledande meningen till Den Stora Romanen.
  Eftersom det nu var två medelålders män i Dressmankostymer, slipsen lossad, och besökarkort till nån mässa runt halsen, ropade jag bara:
  -Nä, jag måste ju hinna in på Systemet.
   Nu var det ju inte så, men det fick liv i dem. Och den ene ropade med hög röst:
- Flytta på er däruppe, den här killen har bråttom....

  Egentligen handlar det om prioriteringar, och om jämlikhet. Det var lättare för män, förr i tiden, att hinna med blåsorkestern och fackföreningen och fotbollslaget och tälja barkbåtar och tvätta bilen, därför att de inte brydde sig om resten. De som verkligen var stressade var deras hustrur, och i synnerhet de som både yrkesarbetade och tog ansvaret för hemmet med barn. De hann inte med nånting. Sa de i varje fall. För så var det för oss som växte upp på sjuttiotalet när den typiska hemmafrun gick upp i rök och arbetsmarknaden öppnades för kvinnor på riktigt. Våra morsor var avsevärt mer stressade än våra pappor kan jag lova.
  På det viset har stressen blivit mer jämlik. Idag är det väldigt många pappor som har lite gnagande dåligt samvete när de måste vara hemma med sjuka barn. Förr var det bara kvinnor som kände så.

  I själva verket har nog stress blivit en status- och klassfråga. Det är trots allt liiite fint att ha mycket att göra, vara tvungen att slänga fram en elektronisk almanacka för att hitta en lucka för samvaro med - jag höll på att skriva familjen, men jag menar vänner. Och på samma sätt har rejäl ledighet, minst sex veckor, också blivit det. För det finns inget som är stressande som människor som gärna berättar om ansvarslösa dagar i solen, sova hur länge man vill, gå till dukat bord (hos svärföräldrar antar jag), eller makalösa äventyr på savanner eller vid hajrev...

  Man har gjort en del forskning kring det här; och det visar sig att när människor får sköta sig helt själva så jobbar de som bävrar under en period, samlar i ladorna, och sen tar de helt enkelt ledigt. En tanke som nästan är oanständig i ett konsumtionssamhälle. Utom för vissa gynnade givetvis. Men en orsak till det här är också att produtionsapparaten faktiskt kräver, och måste reglera, ledigheter.

  Vilket i sig skapar stress. Många är vi som resignerat inser att semesterveckorna är minst lika inrutade och fyllda med måsten som vilken arbetsvecka som helst. Det är resor, badstränder, bygga om huset/köket/sommarstugan, brädgården, trängas i en husvagn med arga barn när regnet vräker ner. Vilket gör att det är rätt skönt när semestern är slut och man får återgå till den mer strukturerade stressen på jobbet.
 
  Det jag märker är en tilltagande ovilja hos ett uppväxande släkte att infoga sig i det här systemet. Man vill ha mycket ledigt. Punkt. Fast man vill ha mycket pengar också, hur nu det ska gå till. Och i slutet kommer det att handla om hur livet blir efter sextiofem (eller vilken ålder det kommer bli). De som går i pension nu, uppvuxna med Rolling Stones, gympadojor, färgTV och charterresor kommer knappast bli lika fogliga som tidigare generationer. För att inte tala om min egen generation, sextiotalisterna, som fortfarande hänger på uteställen, tränar på gym och äter spännande mat. Att vi skulle sitta tysta och stilla på äldreboendet och vänta i evigheter på personalen är knappast troligt.
  Vi kommer bli ännu jobbigare.

  Och så blir vi mer stressade. Igen.

  Jag hoppas det blir så.




Bilden? Klicka här, och kolla videon