Det är budbäraren det är fel på

   

Det finns viktiga saker jag skiter i. Därför att den som säger det oftast är dum i huvudet. Så är till exempel fallet med en del borgerliga ledarskribenter, folk som håller på Djurgården eller de där som vill bagatellisera kvinnoförtryck eller hatar bögar.
  Emellanåt kan de säga kloka saker också, men då har jag slutat lyssna.

  Så är till exempel fallet med vänstervåldet. Det finns en driva med välbildade - och skittråkiga - arbetarhatare på högersidan som skrivit kompetenta texter om fenomenet, som jag läser på fel sätt. Därför att jag minns deras andra åsikter, om fackliga organisationer, om Sydafrika, eller, för att gå riktigt långt tillbaka, vad de sa om Palme eller tyckte om bomberna över Hanoi.

  På samma sätt finns det en driva kloka vänstergökar, som emellanåt levererar smarta texter om välfärd och ofärd och samtid. När jag läser det minns jag att de var organiserade kommunister i en tid då Sovjet la en fet hand över demokrati, när afghanska barn sprängdes i luften. Jag behöver väl bara säga Myrdal, så förstår ni.

  Jag har nämligen inte råd att vara tolerant eller liberalt överseende. Det förstör en del av mitt läsande, och jag beundrar människor som lyfter sig över småaktigheten och lyfter fram en Wolodarski eller Arpi, eller för den delen Myrdal, utan att haka upp sig på sånt. Själv har jag lite svårt att läsa Svenska Dagbladets ledarsida i dagar som denna, eller människor på vänstersidan som vill debattera smala ämnen på twitter, istället för att snacka med folk.

  Men en hel del av det de skriver eller säger är viktigt. En gång under folkungatiden blev jag under en kongress ombedd av en av de mer intellektuella - nåja - SSUarna att föra fram hans förslag som mitt eget. Vad det handlade om är oväsentligt, poängen var var att jag - kroppsarbetare - kunde föra fram det utan att det reflexmässigt skulle röstas ner av den fackliga sidan. Det var förslaget som var viktigt, inte personen.
 Ibland önskar jag mer av det i debatten. För att såna som jag inte med en suck bara bläddrar förbi ett kanske genialt aktstycke, bara för att det är en fackföreningshatare som skrivit det.

  Det är säkert samma sak här. Människor som med en fnysning väljer bort mig, av olika orsaker. Vi drabbas nog av det lite till mans, vi som tycker saker lite väl ofta.

  Det jag mest är rädd för är att vi bara tar till oss saker som våra likasinnade skriver. Det kan vara viktigt att minnas det det, i dagar som dessa när pappersmedia dör ut, och människor inte lika ofta får kaffet i morgonstrupen när de slår upp tidningen. Därför är det naturligtvis bra att man fortfarande blir skitförbannad på rubriker eller artiklar eller intervjuer eller intervjuare; det är ett friskhetstecken. En hårt prövad redaktör på TV sa en gång att om både höger och vänster skällde på programmet lika mycket hade de gjort det bra. Nåt ligger det i det.

  För nästa problem är att vi lite för ofta numer bara läser vad nån annan tycker om vad som skrivits. Lite som att bara läsa recensionen men inte lyssna på skivan, se filmen, läsa boken. Andrahandsåsikter skulle man kunna kalla det. Jag har också sånt.

  Det här blir alldeles för tydligt i en valrörelse. Siffror hit och dit. Påståenden. Förment (googla!) opartiska organisationer som Villaägarna eller Ekonomifakta eller Hyresgästföreningen för den delen, som påstår saker som är mycket svåra att kontrollera för gemene man. Allra galnast blir det givetvis när vi möts av påståenden, "fakta", om invandringen. Så snart det blir sifferexercis så försvinner värderingarna, vilket trots allt är vad som håller ihop ett samhälle.

  Jag hade önskat en valrörelse med mer av värderingar och mindre av sifferhysteri. Men se er omkring för all del. Hur är skolan, finns det bostäder, plats i förskolan eller jobb för unga? Hur är det med järnvägen, med apoteken? Var tog "utanförskapet" vägen? Hur gör vi med havsutsikten från nybyggda lägenheter om vattnet börjar stiga? Var ska alla som behövs i äldrevården komma från? Vilka byggnadsarbetare ska bygga 100 000-tals nya bostäder?

  Jag vet vilka som har de bästa svaren på det här. Men jag tänker inte säga mer än så, för då slutar folk läsa.

Bilden? Från Jönköping 2013, där man inte hade nån beredskap för störtregn...