När aktivismen åkte till sommarstugan

  Egentligen gillar jag valrörelser. Ja, inte fördumningen eller förenklingen, men att det pågår ett politiskt arbete som inte slutar klockan fem.
  För er som inte minns så var det så förr i världen. Vi gjorde inte skillnad på politik och familjeliv, ungarna var med redan i barnvagn, vi hade fest ihop, tränade eller lirade rock'n'roll ihop. Med samma människor som vi sedan gick på möten med, affischerade tillsammans med, knackade dörr med.

  Man kunde leva ett helt liv i samma rörelse. Inskriven i Unga Örnar, död i Fonus, och alla andra organisationer däremellan. Livslång vänskap skapades. Familjer påbörjades och avslutades.

  Det är inte så idag i arbetarrörelsen. Man skiljer på partiaktiviteter och privatliv, man umgås med fler än med grabbarna i Byggnads. Så även jag. Inget fel i det.

 Därmed inte sagt att den sortens politiska aktivism är död. Den finns kvar, men numera hos extremrörelser. Som samlas en lördag eftermiddag, laddar med väl valda drycker och hämtmat, har med sig sina bärbara datorer, och sen är det bara att påbörja ett evigt agiterande på nätet. Man söker stöd och argument hos varandra, lär sig debatteknik, lär sig att anonymisera sina inlägg.
  Man är drivna av en idé. Ibland religiös, ofta politisk. Ofta en smula avvikande.

  I varje sån här gruppering finns det en hård kärna, ofta omgiven av nån sorts mystik. De har nästan alltid känt varandra mycket länge, delar minnen och åsikter, och de har kommit att bli duktiga debattörer, snabba i repliken. De funkar som en sorts förebilder, en del av dem kan vara mycket pedagogiska.
 De är alltid snabba att ta till sig nya grepp och ny teknik. Så var det redan på romartiden - dåtidens grafitti är ofta skoningslös, riktad mot politiska motståndare. Inte sällan har de varit så framgångsrika att de faktiskt lyckats - vare sig rösträtt eller avskaffandet av slaveri eller koloniala frigörelser från stormakter hade lyckats utan den här här sortens undergroundarbete. Eller om de aktiva tackat för sig klockan fyra en eftermiddag för att de skulle åka till landet och äta kräftor.

I de här grupperna pågår den politiska kampen dygnet om. Alla dagar på året. De verkar outtröttliga, kan jag tänka, och sen minns jag min egen ungdom, där grabbarna visste att ett enda vänligt ord om Gösta Bohman räckte för att få igång mig. Och även andra, givetvis. När varje dag kunde vara en demonstration, tammefan. Ett klistermärke på varenda hjälm.

  Jag saknar det ibland. Funderar på om det är nån sorts ofrånkomlig baksida av politiska framgångar, av bekvämlighet eller nåt annat.

  Valrörelsen är för kort. Den skulle behöva pågå året om. Men nackdelen är att saker måste uträttas också, och det är väldigt ofta samma människor som sitter i byggnadsnämnden som också är de som är entusiasterna, de övertygade. Tiden, denna förbannade fiende, räcker inte till om man samtidigt vill vara farsa, partner, barn.

  Hos extremisterna kryllar det av de unga och ogifta. Det säger jag utan att egentligen veta, eftersom nåt annat är omöjligt. Några är det för att de har gjort valet - de väljer idén framför allt det där andra. Några kommer att lämna. Några kommer att - i takt med framgångar - försvinna in i en dimma av remissvar och möteskalendrar. Några kommer att förskjutas för att de är ideologiskt ifrågasatta. Några kommer att välja arvoden. Några kommer att byta åsikt helt och hållet.

  Men i takt med att politiken förskjuts till en jävla Idolomröstning kommer de här grupperna att kunna växa. När en slipsfärg blir viktigare än arbetslöshet, eller när arbetsmiljö drunknar i personangrepp. När den där sommarstugan blir viktigare än att ta en debatt med en politisk motståndare. När vi blir allt färre som vill arbeta politiskt.

  Somliga säger - triumferande - att det här är en komplott. Oftast från överheten. Jag är inte så säker på det. Fortfarande är det många tusen människor - enligt uppgift nånstans mellan 35000-40000 som väljer kvällsmöten utan vare sig vin eller sång för att diskutera cykelbanor, förskoleplatser eller snöröjning; till ersättningar som ofta får icke-politiska människor att skaka förundrat på huvudet.

  För aktivismen finns ju där, nånstans. Det är ytterligt få personer som idag i Sverige kan välja politik för att bli rika, vad än kvällstidningarna påstår.

 Ingenstans blir det tydligare än i valrörelser. Det finns ett politiskt intresse. Synd bara att det kommer att åka till fritidshuset efter söndagen.