När morgonen gick sönder.

- Du ser, du ser, säger han belåtet till mig. Det här är vad som händer när man inte röstar som folket.

  Vi har sett varandra rätt många år nu. Han jobbar med tillverkning nånstans, jag vet inte var. Har matlåda och förståndiga kläder. Han tar samma tåg, knegartåget som vi kallar första turen. Så småningom har vi börjat småprata. Om matchen, om semester. Han är skild har jag begripit. Vuxna barn.

  Och nej, jag förstår inte. Fast jag förstår ju vad han menar. Plötsligt förstår jag små gliringar om Byggnadsmärket på väskan, eller nån förflugen kommentar om högavlönade politiker och fackpampar. Som jag alltid låtit gå förbi, knegartåget är ingen plats att debattera på. Hittills.

  - Så tretton procent är folket? svarar jag, överraskad av min vassa ton. Han blir lika överraskad, och defensiv. Och lite osäker. Givetvis.

 
Tusen tankar far genom mitt huvud. Jag har ju hört allt förr - kriminalitet, islam, halshuggningar, pedofili, gängkrig, fattiga pensionärer, och det återkommande: om vi stoppade invandringen skulle vi ha råd med precis allt vi vill ha.

   - Nä, såklart inte. Men vi är många som tycker så.

   Jag funderar på hur jag ska gå in. Fortsätta tjata om fackföreningshat, förakt mot de svaga. Inte dra upp gamla synder eller järnrör eller att de aldrig vill prata bostadsförsörjningprogram eller investeringsstöd till industrin, eller bristen på personal inom vården. Det fungerar inte.

  När han säger:
  - Fast jag röstade på moderaterna.

  Vilket på knegartåget får en och annan att lyfta på ögonbrynet.
 
- Men vi kan ju inte ta emot fler innan vi tar hand om våra egna.

Jag vill inte vara elak. Vis av år i byggbodar vet jag att byggnadsarbetare inte är rasister mer än andra, de är förbannade på låglönekonkurrens från öst. Likadant med andra yrkesgrupper. Det hjälper inte att vara sarkastisk eller fördömande. Misstron mot överheten sitter djupt hos vissa. Liksom avskyn när man blir betraktad som obildad. Eller obildbar.

Han pratar på. De kommer hit och får bidrag. Jobbar inte. Får bostad hur lätt som helst - där kom den - och "politikerna" gör inget.

  Men så blir han tyst. Plötsligt upptäcker han att han nog bara är 13%. På sätet bredvid sitter en man med ursprung i, säg, Mellanöstern. Arbetsklädd. Som tittar tomt framför sig. Här sitter många, många som inte är ljusa och blåögda. Så kan det vara i Stockholm. En kvinna med sjal pratar tyst i sin mobil, kanske ringer en sömnig tonåring.

  För mig handlar det inte om vilken hudfärg man har, eller vilken gud man tillber. Definitivt inte om nån sorts kultur. Det handlar om jobb och bostäder, om att lära sig saker. Nånstans vill jag berätta att om byggföretagen anställde arbetslösa i miljonprogrammen istället för att slita ut ryssar med estniska pass så skulle väldigt mycket bli lättare att lösa. Att människor som klarar sig själva är lyckligare människor. Att vi inte alls riskerar nåt inbördeskrig - en av de mer fantasifulla teorierna hos de här människorna. Att de flesta som kommer hit faktiskt flyr från just de som de påstås vilja stödja.

  Men hjälper det att säga det? Han är ju snäll, håller plats åt en, har en tidning. Smårolig. Läskunnig är han. Hejar på Leksand.

  Jag säger:
 - Så för att du är missnöjd med facket och politiken så röstar du på partier - för jag är nog rätt övertygad om "hans röst på moderaterna" är osant - som vill försämra för facket och ge politiken mindre makt?

  Frågor är bra. Så mycket har jag lärt mig.

  Han är defensiv nu. Tittar på mannen från Mellanöstern, som inte rör en min. På oss andra som sitter med matlådeväskorna i knät. Nån läser för koncentrerat Metro.

  - Nä. Men. Något måste ju göras. Vi kan ju inte ha det så här. De andra måste ju skärpa sig.

  Precis.

  Nåt gick sönder här. Min respekt. Hans morgon. Att vara en av tretton procent.

  Vi får se om han sitter med oss i fortsättningen. Jag hoppas det.