De oanständiga kraven från Sveriges Byggindustrier

Det här när motparten i avtalsrörelsen tappar byxorna - Sveriges Byggindustrier hävdar att var femte företag förlorar uppdrag för att kollektivgavtalet inte är "tillräckligt flexibelt". Det betyder att folk har fritid, anständig lön och slipper buga med mössan i handen, och det är naturligtvis inte bra, tycker BI.

Vän av ordning frågar sig då - fyra av fem företag tappar inte jobb uppenbarligen. Och om BIs medlemsföretag ansträngde sig för att se till att deras underleverantörer i sin tur tecknade kollektivavtal med vettiga villkor skulle problemet minska: man tar bort markaden helt enkelt.

Vi vet att BI är ute efter arbetstiderna - att de ska kunna förlägga arbetet när som helst i stort sett. För att kunna spola in stora mängder migrantarbetare. För att kunna tjäna ännu mer pengar.

Bygindustrin pratar ofta om moral och etik - men inte när det gäller migrantarbetarna; de ska vare sig ha bra villkor eller lön - de ska BARA jobba. Och i valet mellan fattigdom och exploatering väljer migrantarbetarna att exploateras - ingen skugga faller på dem. Det osmakliga är att Sveriges Byggindustrier utan att rodna låter exploateringen fortgå - för det finns ju stålar att tjäna.

Vad är en utsliten polsk bergarbetare värd mot en aktieutdelning liksom? Och varför skulle en anständigt liv för en migrantarbetare vara mindre värdefullt än det för en svensk arbetare? Det finns ett illa dolt förakt för människor med annan etnisk bakgrund här från arbetsgivarnas sida.

Visst, jag har hört motargumentet, att det skulle vara deras eget fria val. Men - och det här är ett stort men - jag har hittills aldrig träffat några migrantarbetare som inte hellre skulle ha vettiga villkor och lika hög lön som infödda svenskar, eller ännu hellre få arbeta i sina hemländer, som numera tydligen bara existerar som fabriker för arbetskraft som ska göda svenska aktieägare.
Öppnar man den dörren på vid gavel får man fortare än kvickt en ohållbar situation, det går som bekant inte att åka nerför Niagarafallen i en tunna bara lite grann.. Kåkstäder och baracker för arbetare som ska göra skitjobb växer blixtsnabbt upp där man släpper på mänskligheten och bara ser vinster. För det är ju inte så att svenska storföretag i byggbranschen gått dåligt senaste åren (understatement)

Jag har sagt det förr och säger det igen - bygg- och anläggningsbranschen är där frontlinjen går mellan anständiga villkor och exploatering. Det är fortfarande så.

Därför måste vi hålla ihop, värva medlemmar på de här företagen som vill börja slita sönder anständigheten, sätta tryck på arbetsgivarna att hålla rent på sin sida mot oseriösa aktörer, sätta tryck på stora beställare att inte bara se lägsta kostnad som viktigaste villkor i en upphandling.

Vad Sveriges Byggindustrier tycker...

Vad SEKO tycker

Vad Byggnads tycker

Bilden

Nej, man kan inte skydda sig mot ensamma galningar

  Gårdagens terrorattack släppte givetvis upp de vanliga arga, hatiska och okunniga i ljuset. Att de bruna skulle ha en festivalkväll var ganska givet, märkligare var att kristdemokrater, moderater och somliga liberaler visade sin sämsta sida och började svamla om att detta inte hänt minsann om Alliansen hade haft makten, för då hade det funnits fler poliser.

  Förutom att det är lögn - alliansen skar ner polisens budget sett över 2006-2014 - visar det på en djup okunskap om hur Det Moderna Kolonialkriget fungerar. Fienden sänder inte bombplan eller artilleri längre, för det har de inte råd med, istället kommer det enstaka mänskliga missiler, nästan alltid ensamma, eller med ett mycket litet nätverk bakom sig.
  Oftast har de varit i landet mycket länge, ofta har de en småkriminell karriär bakom sig eller i varje fall ett liv i segregation och fattigdom. Att gårdagens terrorist (för jag säger det redan nu) tillgrep en lastbil på gatan tyder på att han saknade resurser. Han ska enligt uppgifter haft sprängmedel i bilen, vilket verkar märkligt - om hans mål var att skapa största skada hade det ju i såna fall varit mer logiskt att kliva in i fullpackad tunnelbanevagn och spränga sig själv och andra. men det får tiden utvisa - för det kan ju vara så att, om storyn med sprängmedel är sann, han fick kalla fötter och tog en lastbil istället.

  Vi är ju sedan femton år tillbaka inblandade i krig mot militant islam. Hur gärna vi än vill kan vi inte strunta i det - vi är en krigförande part, idag i Afrika men fortfarande mot islam. Och kolonialkrig förs inte längre av tappra styrkor långt, långt bort där det emellanåt kom hem resebrev med fasansfulla skildringar av infödingarnas grymheter. Idag är det ett par timmar bort - både vägen dit och vägen därifrån.

  Attacken i Stockholm hör ihop med detta. Vi måste vara medvetna om det.

  Men att påstå att fler poliser eller strängare gränskontroller skulle ha stoppat terroristen i Stockholm är bara trams. Det är som att påstå att fler poliser skulle stoppa rån eller fylleslagsmål på stan. Vi har nämligen fler poliser än någonsin och ändå har folk ihjäl varandra.

  Ensamvargen som terrorforskarna kallar det är varje underrättelsetjänsts mardröm. De kan vara totalt okända (fast oftast har de funnits i något register men för andra brott) för polisen, de kan till och med ligga lågt inför sin egen familj. De har naturligtvis en massa gemensamma drag, som kommer analyseras sönder framöver, men mest är det väl att de känner att de vill bidra till kriget, i nån form. Det är ohyggligt svårt att gardera sig mot.

  I takt med att de här militanta rörelserna försvagats tar de till fattigmansvapen - de kommer inte kunna genomföra 11/9 en gång till, det finns inga resurser och västvärlden är för vaksam och för tekniskt överlägsen. Så de kommer sända den här sortens mänskliga missiler igen och igen, i en fåfäng förhoppning om att skrämma demokratiska samhällen såpass att det tillkommer en repression som får de muslimska massorna att vakna, ta till vapen och inleda lokala konflikter. Ungefär som tokvänsterterroristerna i Europa på sjuttiotalet, fast där var det ju arbetarklassen som skulle bli så förtryckt av den repressiva staten att de reste sig.

  De är inte organiserade, som ETA eller IRA på den tiden det begav sig, det finns inget folkligt stöd, de är kort sagt ensamma galningar som triggas av en ideologisk eller religiös förväntan, precis som Breivik eller Trollhätteterroristen. Att tro eller påstå att de skulle kunna stoppas med en mur eller av en miljon poliser är bara dumt och resursslöseri. Sluta med det.

  Vi vet ännu inte vad som låg bakom. Jag har ju gubevars ingen akademisk bakgrund i frågan men det verkar ju inte hindra tyckare numera, så jag säger att det är en terrorist. Ingen jävla massmördare utan en terrorist - precis som Breivik eller mördaren i Nice eller han i London eller i Trollhättan. Det är småskalig, futtig terror det handlar om.

  Vi kommer naturligtvis inte ändra oss. Våra institutioner är för starka och välfungerande och jag ser med häpnad hur oansvariga medier påstår att det var kaos i Stockholm och ingen information fanns det och var fan är ersättningsbussarna?

  Tvärtom - det var en extremt samtränad och fullfungerande organisation som satte igång. Alla dessa övningar, alla dessa planeringar funkade - polis, räddningstjänst, kommunala tjänstemän, väktare, informatörer, kollektivtrafikbolag gjorde ett fantastiskt jobb. Man tömde en storstad blixtsnabbt, satte människor i säkerhet, tog hand om de skadade. Kaos? Möjligtvis på TV4 (och hos den hysteriska reporter som skulle avbryta Löfvén när man höll en tyst minut på plats, skäms så inihelvete människa), och hos tidningshyenorna som raskt bröt mot alla samhällsansvariga överenskommelser och rapporterade om skottlossning och kaos enbart på hörsägen (och som klickbaits).

Samhället fungerade - människor hjälpte varandra, körde varandra, tröstade varandra, bjöd på pizza och övernattning. Inget av det som var terroristens mål kan ha uppfyllts. Och det är nog hans värsta straff - han lyckades inte.

Varför ska alltid nån annan göra allt det där som bara ska funka?

  I årsmötestider funderar jag återigen på hur mycket av vår svenska modell som bygger på att somliga engagerar sig frivilligt. Jag sitter i en valberedning, och har det föga lustiga jobbet med att leta fram kandidater till en styrelse. Det är ingen viktig styrelse i det stora hela men på lokalplanet gör den ett viktigt arbete.

  Ja, det tar tid. Nej, man tjänar inga större pengar på det. Nej, man kommer inte få beröm i större omfattning. Ja, det kommer höra av sig förbannade och upprörda människor om allt mellan rabatt och taknock, och gärna när man precis satt sig för att äta. Ja, det är alltid på det du kallar din fritid. Nej, det finns ingen makt att lystet hovera sig med.

  Så är det nästan överallt. Fackföreningar, idrottsklubbar, scoutkårer, bostadsrättsföreningar, religiösa samfund; överallt där det finns saker som borde göras finns det också människor som är villiga att ta itu med det, utan att tjäna pengar på det. Och det verkar vara svårt att förstå för allt fler.

  Det är dessutom inte första gången jag skriver om det här. Jag är orolig för att människors engagemang - den lilla människans engagemang framförallt - både urholkas och devalveras av både ökad professionalism i föreningslivet, och av människor som strängt taget aldrig sett nyttan med att man gör saker tillsammans, för varandra, utan att ta betalt.

  Det är inte ovanligt att jag får frågan "vad har du för det då?" när jag varit på ett fackmöte till. Och då menar inte den som frågar att jag känner att jag bidragit till samhällets utveckling i det stora, eller uppmärksamhet kring faran med motorkapar i det lilla - nähädå, frågan rör hur mycket stålar jag tjänat på det.
  Svaret är ju ingenting, varpå den som frågar alltför ofta numera häpet undrar "varför gör du det då?"  Eller som en yngre högerman sa. "vilket slöseri"...

  Det kan man fråga sig - det är ju inte nån hjältestatus på att kila iväg två tre kvällar i veckan periodvis, för att delta på möten som i sig medför att man måste läsa handlingar minst en kväll, gärna två. Å andra sidan är det ingen som funderar över hur kul det egentligen är att gå linjeman vid pojklagsmatchen, i snöblandat regn, eller gemensamt rensar bostadsområdets rabatter en gång om året (och då dyker max 10% av de boende upp).

  Oerhört mycket av saker som förväntas fungera i Sverige bygger på människors idealitet, men det har blivit sämre med det på senare tid. Dessutom har det blivit nån slags förtroendeklyfta mellan de som engagerar sig och de_som_inte_gör_det. För skocken med folk som sitter på arslet och missnöjt förväntar sig att nån annan ska fixa saker har vuxit.

  Det finns de som säger att det beror på att folk blivit bortskämda och de borde få det mycket sämre för att det ska bli bättre igen (eh?), en slutsats som verkar kunna appliceras på de flesta problem (skola, sjukvård, polis samt kollektivtrafik ungefär). Själv tror jag mer på att det blivit allt vanligare att man kan köpa sig fri från sitt samhällsengagemang - i mastodontverket "Djursholm - Sveriges ledarsamhälle" berättar Mikael Holmqvist om välbesuttna som skickar nån anställd att gå linjedomare eller vara med på barnens brödförsäljning. Att det skulle finnas nån sorts social träning i att umgås med sina barn eller grannar frivilligt verkar vara satt på undantag, och inte bara där, utan lite överallt.

  Föreningslivet i alla dess former har i hundra år (ungefär, men det finns säkert nån petimäter som kan ge mer exakt info) varit en förträfflig skola för demokrati och mötesformer, och det har vi alla haft nytta av. Alldeles oerhört många av de som varit med och skapat Sverige har sin bakgrund i ideellt föreningsarbete i nån form. Men de har varit dåliga på att berätta det. Istället drar man alla politiker över en kam - de beskrivs som illasinnade parasiter som bara är ute efter att sko sig på det arbetande folkets slitna nävar och tomma plånböcker. Det vore väldigt intressant för övrigt om nån kunde reda ut när politiker gick från att vara nåt fint - folkvald! - till ett skällsord, och vad det betytt för beredvilligheten att vilja ta ansvar istället för att sitta bakom ett tangentbord och kräva blixtsnabba åtgärder och insatser (fast utan att tulla på vare sig budget eller annan verksamhet givetvis). För ansvar handlar det om.

  Om vi inte klarar av att få fler som engagerar sig kommer saker att sluta funka. Så enkelt är det. När scoutkåren lägger ner står folk som fån och undrar "varför" - ja, varför? När öppettiderna blir sämre på biblioteket - kunde man tänka sig frivillig bemanning? Måste man verkligen betala ledare och tränare i knattefotbollslag - bara för att föräldrar hellre betalar än engagerar sig?  Kommer samman och pratar, live, med andra - är det nåt farligt i det?

  Mycket av den nedåtgående spiralen i samhällsdebatten beror säkert på att föreningslivet sakta men säkert dör. Det är ju så ohyggligt mycket enklare att sitta och vara oförskämd bakom ett tangentbord istället för att vara tvungen att se sin motdebattör i ögonen. Det blir en avpersonifiering som bäddar för verbala övergrepp, som i sin tur uppenbarligen bereder vägen för fysiska övergrepp.

  Jag har träffat en del internethårdingar, killar (bara killar, kan ni tänka er...) som faktiskt var helt chanslösa när de inte kunde googla fram svaren i en diskussion öga mot öga. Vilket i och för sig gjorde dem ännu mer frustrerade och arga - vilket de inte hade behövt bli om de haft lite föreningsvana. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Läs det igen. Och lärt sig att förlora en debatt utan att bli så paralyserad av ilska att de lämnar de politiska fårorna.

  Man kan inte alltid få ha rätt, vilket är nån slags megalomaniskt vansinne som drabbat debatten under de senaste tio åren - att man alltid ska ha rätt, och att man bara kan vara med i förening om den drivs exakt som man själv vill. Att lära sig att jämka och kompromissa, dessa för människans överlevnad så viktiga mekanismer, verkar vara passé idag. För att inte tala om att träffa och umgås med andra människor, kanske träffa sin livskamrat (nåja) och få ett livslångt intresse.

  Föreningslivet är viktigt för demokratin, och det är väl därför det där brunare partiet gärna vill både minska bidragen till föreningslivet och kontrollera och styra samma bidrag hårdare. Det är kort sagt bra för odemokratiska krafter om föreningar dör ut, om allting ska kosta pengar, om man ska kunna köpa sig fri från frivilligheten, om ni förstår vad jag menar.

Men frågan är om det är bra. Jag tror inte det.



Några av mina främsta "fans" ondgör sig över att jag inte tillåter anonyma kommentarer på bloggen, och kallar det censur. Det är så larvigt att man bara kan skratta åt det - stå för dina åsikter med ditt riktiga namn så kommer jag publicera det. Vad är censur med det? Jag debatterar inte med maskerade människor IRL, jag gör det inte på nätet heller...

 

Varför vill inte MSB utreda fascister och nazister?

 

Myndigheten för Samhällsbredskap har bett några forskare att ta fram material om hur militanta islamister infiltrerar det svenska samhället, och vad det kan leda till. Om detta har det blivit ett jävla liv. Här kan ni läsa till exempel 1, och 2 och 3 och 4

  Visst, det finns all anledning att vara rädd för vad militant folk kan tänkas hitta på, i synnerhet de som Sverige under tio års tid fört krig mot, men vän av ordning måste ändå ställa sig frågan hur relevant detta forskningsuppdrag är. Utan att vara forskare kan jag nog säga att chanserna för att Muslimska Brödraskapet inom en eon av tid skulle kunna omstöpa detta vårt sekulära land till en muslimsk stat är.... små. Minst sagt.
  Att det finns enstaka individer som vill detta utgår jag från men seriöst, är det en enorm risk? En risk så stor att man måste skapa en separat rapport om det? Vi har en säkerhetspolis - låt dem sköta det. Om nu inte MSB har nåt annat i tankarna.

För - det finns ju redan militanta organisationer med ett rejält våldskapital som via påstått fredliga grenar redan idag har insyn och påverkansmöjlighet av vårt samhälle. Det finns tillräckligt direkta kopplingar mellan nazistiska grupper och Sverigedemokrater för att man tycker att nån tjänsteman på MSB borde bli lite misstänksam. Givetvis behöver inte detta betyda att alla Sverigedemokrater är nazister, men med MSBs logik, där alla möjliga grupper kopplas ihop med Muslimska Brödraskapet tycker väl ändå vän av ordning att man borde kika över nazisternas intåg i civilsamhället.
  De sitter i några folkvalda församlingar. En oherrans massa Sverigedemokrater har ett förflutet i militanta nazistgrupper. Visst, de flesta har gjort avbön men, seriöst, om man vill undersöka kopplingen mellan grupper med starkt våldskapital och civilsamhället skulle nog i varje fall jag lyfte på de stenarna först.

  Vi har inte särskilt många islamistiska attentat i Sverige (med tanke på att svenska soldater skjutit ihjäl en driva talibaner). Däremot har vi många högerextrema attentat - för jag, som inte är forskare, skulle nog sätta en peng på att attackerna mot flyktingförläggningar utförs av just högerextrema grupper.
  Det är möjligt att SÄPO har koll på de här grupperna men då undrar man ju varför de inte griper fler (annat än några riktiga klantskallar) eftersom de påstår sig ha stoppat ett gäng islamistiska attentat, som borde ligga under samma sorts radar.

  Hur finansieras de högerextrema grupperna? I delar av Dalarna lever de i nån slags kluster - med veritabla barnfabriker där socialen nog borde titta närmare på situationen - men det kan knappast rendera nog med intäkter för möten, resor, propaganda. Och hur var det nu med kopplingen till SD (som alltså i många kommuner sitter med i beredskaps- och krisorganisationer). Vi har ett fint litet norskt ord för såna - quisling.

  Oavsett min djupa misstänksamhet mot folk som påstår sig vara demokrater men så snart mörkret faller verkar gnola Horst Wessel och skriva hatpost till motståndare - så borde faktiskt det vara värt en utredning. Verkligen

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och varför?

När blev fyrtioårskrisen en femtioårskris? Och måste jag se fram mot en sextioårskris nu? För att jag inte sprungit naken till Sydpolen, ätit ormar i Amazonas eller fridykt med delfiner (gör inte det, för övrigt)? Kommer det en sjuttioårskris efter det? Många frågor. Anledningen till att jag frågar att vänner verkar bekymrade över detta. Att kroppen börjar se femtioårig ut, att barnen flyger ut eller stannar kvar, att åldriga föräldrar börjar bli verkligen till åren nu, med allt vad det innebär. Som vi inte hade nog av detta när vi fyllde fyrtio. Nån som kan påminna sig när vi ens började prata om födelsedagar som startpunkt på kriser? Jag minns inte några trettioåringar som levde rövare och förtvivlat försökte behålla en image som tjugonioåring (förutom i amerikanska sitcoms, där tjejerna hade ångest över att inte vara rikt gifta än, så det kanske är därifrån det kommer). På sin höjd hade jag kollegor som muttrade över att magen växte mer än lönekuvertet, och att hängselbyxor nog vore en bra grej, men annars var det mycket lite av åldersnoja. Sen plötsligt, kaboom, skulle alla snacka ålder och det blev jätteviktigt att se ung ut. Vuxna kvinnor kunde plötsligt låna kläder av sina tonårsdöttrar och män med mage blev pinsamt medvetna om det, vilket paradoxalt skapade mer ångest för alla kände sig också väldigt ytliga och utseendefixerade, och det var ju fult. Förstås. Femtioåringar idag är snygga som fan och kommer bli jättestiliga sextioåringar. Men med mer ångest och dåligt samvete för att de inte lyckas bemästra åldern. Man blir tröttare på kvällarna och vaknar onödigt tidigt och så måste man ju göra allt det där som mer gynnade redan klarat av - att ha gjort udda spännande saker verkar idag vara mer berömvärt än att ha klivit upp i ottan vecka ut och vecka in, jobbat, betalat skatt och varit en allmänt anständig samhällsmedborgare - för det bleknar ju i ljuset av de fantastiska äventyr som vissa andra haft (även om det kostat miljoner i räddningsoperationer för sjö- och fjällräddning typ).
Att sedan somliga också avvecklar den partner de haft i åratal och skaffar sig antingen en ny, fräschare eller ett fungerande singelliv är inte heller något man behöver skämmas för - samhället ger oss möjlighet att vara lyckliga (fast jakten på lycka kan ju vara rent destruktiv ibland) numera, vilket gör att somliga borde vårda sina relationer lite bättre så de slipper sitta ensamma och bittra på ålderns höst (vilket är SÅ osexight!) - det kan till och med gå så långt att eftertänksamma byggnadsarbetare i skenande medelålder faktiskt frågar andra byggnadsarbetare i samma situation om de faktiskt "kan köpa den här skjortan och om Bettan kommer tycka att den är snygg?" Bara det att de ställer denna fråga som under många år varit förbehållen kvinnor (och där ärliga svar bara ytterst sparsamt skall ges oavsett kön) visar ju att något hänt.
Jag är inte oskyldig själv - stup i kvarten måste jag påminna mig om att jag inte är en grabb längre, fylld av odödlighet eller i varje fall gott läkekött. Dessutom lyfter jag skrot och även om det viktigaste inte varit att ha nån adoniskropp är jag naturligtvis inte nöjd med det jag har. Här ska vara lite mer här och lite mindre där. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt - men visst är det en tankeväckande utveckling.

Vi kommer bli de stiligaste senila som någonsin funnits men vi kommer inte veta varför. Så därför ska jag nu till gymet och ta hand om min femtiofemårskris...

Jag tror att Trump kommer bli en marionett och det skrämmer mig ännu mer

  Efter att ha läst och sett en hel del av USAs nye president de senaste dagarna är väl mitt bestående intryck att han är en mycket endimensionell människa - saker är svarta eller vita, antingen eller. Inga  gråzoner här.  Det är en enorm skillnad mellan när han läser innantill och när han talar fritt ur hjärtat, långt större än jag hört hos andra statsmän. Det finns berömda analyser av JFK, Reagan och inte minst Obama och hur deras talspråk skiljer sig från deras innantillästa tal - man kan höra när JFK går från manus, man kan se när Obama talar fritt ur hjärtat, men det finns fortfarande en stringens, en klarhet i hur de uttrycker sig. Så icke hos Donald Trump. Han har rysligt svårt att formulera sig klart kring saker han inte behärskar, och det är en hel del, milt sagt, och det är nästa punkt som skrämmer mig.

  Karln kan inte saker och han vill inte lära sig. Punkt. Det kan bero på att han inte vill, att han tycker det är onödigt, eller - mest troligt - det tar för mycket energi. Det är därför han kommer undvika oregisserade presskonferenser eller oförberedda frågor - han kan ju riskera frågor som han förväntas kunna, men inte kan. Det har fler presidenter än han råkat ut för - Reagan till exempel, men han kunde ändå vara stor nog att erkänna det och be att få återkomma, och gjorde det också.

 Häri ligger den stora svagheten hos Trump, hans personliga kunskap om hur det politiska systemet fungerar i USA. Till skillnad vad många tycks tro är det amerikanska presidentämbetet omgärdat av en massa byråkratiskt krångel - något amerikaner kan tyckas vara stolta över - och det räcker inte ens med en betryggande majoritet i kongressen för att genomföra vissa saker. Här ska till juridik och delstatslagar etc - allt skapat för att inte göra någon till envåldshärskare. Detta råkade Obama ut för, det kommer Trump att råka ut för.

  Men det är just det här att han inte vill - INTE VILL - lära sig nytt som skrämmer mig. För jag tror att det är för jobbigt. Det ÄR jobbigt att lära sig nya saker som sjuttioåring, tror fan det, och det är ännu jobbigare att lära sig nytt hela tiden, vilket en president kommer vara tvungen att göra. Det betyder att han kommer hamna i klorna på det där rätt oskarpa men otäcka manskapet bakom, de som kommer sätta takten men slippa synas. De som kommer dunka honom i ryggen, blåsa bort mjället och rätta till kavajslagen och knuffa ut honom på en scen framför ett gäng extatiska sympatisörer som ställer de rätta frågorna inför rätt sorts kameror.

  Eisenhower valdes till president för att han vunnit över Hitler. Hans politiska gärning kan snällast beskrivas som tillbakalutad, men de saker som skedde drevs av andra i administrationen. Han var hederlig, trevlig mot hundar och hade inte alltför många älskarinnor men han ledde alltså USA under en period dit många av Trumps väljare vill tillbaka. Ni vet, ett femtiotal som taget ur Grease eller Gänget och jag. Bara vita, rentvättade collegeungar i bensinslukande vrålåk och inte en tanke på medborgarrättsrörelse eller en svart president eller en kvinnlig presidentkandidat.

  Som president kommer han att få sitta på många och långa och förmodligen urtrista möten, middagar eller konferenser, där han inte nödvändigtvis kommer vara medelpunkt. Nån som tror att han kommer fixa det utan att börja twittra under tiden, eller somna ifrån? Han kommer vid dessa möten vara tvungen att tala direkt med statsmän från andra länder - högt skolade, flytande engelska, bildade - utan några filter - hur tror ni det kommer gå? Jag ser framför mig presidenter från andra länder som lämnar rummet med upphissade ögonbryn efter nån Donaldism, givetvis utan att säga något men ibland säger bilder allt.

  Om två år kommer hans presidentskap ha reducerats till att inviga möten och byggnader, och makten kommer ligga hos de mörkare delarna av hans kabinett. Listan över vad de vill åstadkomma är rysansvärd, och de kommer ha chansen nu, äntligen. De kommer kapa möjligheten för offentliganställda att yttra sig just offentligt, de kommer göra ingrepp i den personliga integriteten på ett sätt som ingen kunde tro vara möjligt, de kommer förfölja och förlöjliga politiska motståndare på ett vis vi inte tidigare sett. Precis allt de beskyllde sina motståndare för - som motståndarna aldrig drömde om - kommer de att genomföra. Med Trumps argsinta twittrande från toaletten som plogbill.

  Som sagt, det är just att han blir marionett som skrämmer mig, för det blir han. I sin okunnighet om politik är han förmodligen rena drömmen för några duktiga marionettspelare, vare sig det är Breitbart, the Kochs eller rent av Putin. Och det värsta är att han aldrig kommer fatta det själv, bara han får stå i centrum.

Det kan bli fyra hemska år.

Självklart ger åsikter konsekvenser

Det är tydligen högaktuellt att diskutera vem som får säga vad hela tiden just nu. Åsiktskorridoren ni vet, där ett antal martyrer beklagar sig över att de minsann inte får säga vad de vill utan att a)folk säger emot, b)folk blir förbannade och inte minst c) - att det får konsekvenser för jobb eller karriär eller kärlekslivet eller vafan som helst.

  Vad trodde ni då? Att bara ni - Birro, Janousch, Gustavsson etc (för att ta några aktuella personer) - har rätt att yttra er. Hur var det med den där yttrandefriheten ni så starkt omhuldar, ni och er anonyma svärm av obehagliga fans? Gäller den bara er? Ni som så starkt går till deras försvar, och bland annat angriper en liten lokal bokhandlare för att de inte gillar lögnerna - för det var lögner - som Katarina Janousch vräkte ur sig i tjeckisk TV. Varför ska inte den företagaren ha rätt att välja vilka författare hon vill sälja? Ska inte en livsmedelsbutik ha rätt att bojkotta leverantörer som bryter mot mänskliga rättigheter eller levererar hälsofarliga produkter?

 Och framförallt - ska boklådan Läslusens ägare inte få använda de medel som står hen till buds för att visa sitt missnöje?

  Vi som varit stora i käften kan nog inte låta bli att häpna över den här nymornade förvåningen över att det man säger eller skriver kan få bäring på andra delar av ens liv. Det ingår. Det har alltid ingått. Ingen som tar ställning offentligt har någonsin kunnat räkna med att vara helt fredad i alla lägen - rätt vad det är får du problem med karriären och jobbet eller relationer. Det_är_ju_så_det_är. Att man ska behöva upplysa folk om detta 2017 är...inte bra.

  För ett par år sen skrev jag en liten drapa om ordet attitydinkontinent, om det nästintill tvångsmässiga behovet av att säga sin mening helt utan strategiska förbehåll. Läs den här. Den är fortfarande aktuell, även för mig (väldigt mycket för mig). Gudarna ska veta att det funnits och finns tillfällen när jag borde hållit käften - för min egen skull, men det går bara inte. Det betyder också att jag fått känna på konsekvenserna - jobb, privatliv, karriär.

  Det är jag inte ensam om - jag är en sketen knegare längst ner på åsiktsstegen, och det som drabbar mig är naturligtvis en viskning av den granskning - hetsjakt i vissa fall - som andra råkat ut för. Men även de har nästan alltid vetat om det - det är spelets regler. Går du mot röd gubbe kommer Niklas Svensson att sända live inom en timme, om du är minister.

  Därför tycker jag inte synd om Janouch eller Birro. De behöver nog mest kramar, de verkar så olyckliga där de sitter och bara ser ett Aleppo i vardande i alla dessa no-go-zoner som de hört talas om, fast polisen inte vet vad de menar.
  Det gäller naturligtvis alla andra också, de som gapar om att de inte får publicera cad skit som helst precis överallt. Yttrandefrihet är inte en rättighet att få kladda ner sina åsikter på varenda internetvägg i hela världen. Yttrandefrihet är något som människor dör och torteras för - och märkligt nog ofta i länder som våra inhemska yttrandefrihetsgapare verkar tycka är helt OK, begrip den som kan. Det är rätten att få tycka och säga vad man vill utan att riskera repressalier.

  Men det är inte nån sorts rätt att stå oemotsagd.

  Det här hänger ihop med anonymitetskulturen som nätet dras med  - där människor torgför de mest vidriga åsikter under pseudonym, därför att de givetvis vet att det skulle drabba dem rejält om det kom fram - jobb, privatliv, karriär. Och det drabbar i sin tur just samma yttrandefrihet - för oavsett vilka konsekvenser mitt eget tyckande haft för mitt jobb eller nån sorts karriär har jag aldrig behövt vara rädd för att dras ur sängen nattetid av maskerade män med vapen, vilket är en realitet i på tok för många länder.

  Janouch och Birro behöver inte riskera det. De kanske blir av med inkomster - och? Vi är jävligt många som drabbats av det genom åren, tack vare högt uttryckta åsikter. Det är liksom priset för att vara attitydinkontinent. Priset blir givetvis större ju högre nivå man är inkontinent ifrån, om ni förstår vad jag menar.

  Att gnälla över det visar bara hur lite man vet, hur lite man kan, hur lite man förstår.

Moderator - ett yrke för framtiden, för en bättre värld

  Så faktaresistens är ett ord på modet. Såpass.

  Jag tänker inte hoa om vadvardetjagsa, för det ger ingenting, men det som hände 2016 - fast sent 2016 - var att även journalister fick upp ögonen för något som rätt många av oss irriterat oss på under längre tid, och började skriva om dumskalleteorier som plötsligt blåstes upp till sanningar. Ingenstans har väl talesättet "krigets första offer är sanningen" (som är ett citat av en gammal grek, Aiskylos, men även titeln på en klassisk bok av Philip Knightley, som ni ska läsa om ni har möjlighet - den är spränglärd av kunskap och man kan utan vidare dra raka linjer från typ Napoleonkrigens myter om att motståndaren äter barn till dagens hysteriska twittrande om hur jefliga muslimer/afrikaner/nazister är) passat bättre än 2016.

  Det finns säkert flera orsaker till det, men att påstå att det skulle ligga nån sorts uppbragt folklig vrede bakom alla dessa påhittade eller uppblåsta "nyheter" är ganska...dumt (jag höll på att skriva korkat men jag har inför 2017 lovat mig själv samt gotlänningen på jobbet att sluta säga att folk är korkade, idioter eller föremål för omsorgsinsatser). istället är det en kombination av vanligt hyenabeteende - manifesterat i att det är oerhört viktigt för Janne Svensson i Bara att veta exakt vem som dömdes för sexuellt ofredande i Sundsvall, och få sprida det - och av mörkare makter som strukturellt arbetar med det som på Försvarshögskolan kallar desinformation. När dessa två möts uppstår alltså moralpanik, rykten om nationens snara undergång, samt en total förnekelse inför Janne Svensson politiska val i fem riksdagsval, där han röstat för samma nedskärningar som han nu beklagar sig inför.

  Detta har också skapat det så kallade näthatet, där män - nästan alltid män - ska utföra våldsamma eller plågsamma saker på den som inte tycker det som de tycker att alla ska tycka. Ivrigt påhejade av en särskild sorts fegisar som påstår sig måna om yttrandefriheten ( de är nära besläktade, och ofta samma sort, som de som motsätter sig kameraövervakning av offentliga platser eller att sheriffen ska kunna kika i dataloggar för att se om nån kan tänkas placera en bomb nånstans ) bara det är nån annan som blöder och dör, för något som lika ofta bara handlar om att de vill kunna glo på porr utan att bli påkomna av sin familj, om de nu har nån.

  På tidningarnas hemsidor har det länge funnits möjlighet att kommentera inlägg eller nyheter, och se det var de här trollen - populär beteckning - snara att nappa på. Eftersom tidningarna också befolkas i stor utsträckning av folk som hör till kategorin "måna om yttrandefriheten", ända tills det började drabba dem själva - nämen! - har det alltså varit vidöppna dörrar för hatet där. Anonyma fegisar som gått loss med storsläggan mot förskrämda människor som tror andra om gått, och så kan man ju inte ha det. Sverige går åt helvete och det ska ni begripa!!!

  För att motverka detta har man på internet - den här posten vänder sig lika mycket till den ovane nätdebattören som till den nu lätt irriterade proffstyckare som läser - emellanåt skapat ett filter, en eller eller flera personer som så att säga övervakar debatten. De kallas då moderatorer. Alldeles väldigt ofta på ideell basis, på tok för sällan med ersättning.
  En moderator är ingen polis, eller ens i närheten av det - utom då givetvis för den där yttrandefrihetsliberalen, remember? - utan någon som bara plockar undan inlägg som är hatiska eller kränkande eller på något sätt går mot vad ägaren till den här plattformen satt upp. Ofta gör man det efter att andra tyckare reagerat och anmält det hela - vilket underblåser yttrandefrihetsliberalens onda aningar om angivarsamhälle - och så berättar man för den som klev över gränsen att app, app, app nu tar du och passar dig annars får du svårt att tycka alls här.

  Jag har varit moderator på flera ställen. Ofta på specialsidor med en viss sorts publik och åsikter, men också på mer allmänna tycka-om-allt-sidor (numera saligen avsomnade) och det var onekligen en upplevelse av hur...dumma människor kan vara. Jag har sett upplagda videoklipp och bilder så vidriga att ni inte kan föreställa er, jag har sett människors privata adresser och namn och bilder på deras barn läggas upp, enbart i syfte att hota och skrämma, det har varit mordhot och våldtäktshot och okvädingsord i en fullständigt horribel omfattning - som jag och andra moderatorer plockade bort vartefter. Inte alls om politik eller religion eller andra heta potatisar, även om det förekom, utan här kunde vi bli dödligt osams om LCHF eller om grunden till puniska krigen. Alltför många saknade helt enkelt folkvett, och man undrade ibland: skulle de våga bete sig sådär om de stod ansikte mot ansikte med den de föraktade så djupt?
  Förmodligen inte.

  Det saknas moderatorer på de flesta ställen som pysslar med nyheter. Det finns nån stackars nyanställd som emellanåt måste ta itu med en växande hög av anmälningar, och kanske plocka bort ett inlägg eller två, men det sker då rakt inte i den takt vi kunde kunde hålla på de ställen där jag varit aktiv. Både hos Aftonbladet, GP och Expressen mfl kan hatfyllda inlägg, ofta rent lögnaktiga ligga kvar helt ogranskade, trots att alla dessa tidningar nu har löjligt hög svansföring vad gäller faktagranskning (inte för att det skulle hjälpa, allmänbildning utanför KardashianTv verkar vara avskaffat, säger vän av ordning som fortfarande kan Håtunaleken, slaget vid Lund, stränderna på D-dagen, USAs presidenter under 1900-talet samt vilka svenskar som vunnit en Major i golf) utom i deras egna kommentarsfält.

  Om nu samma tidningar menar allvar med sin kamp för faktakorrekthet - är det mosatsen till faktaresistens, eller ska vi nöja oss med fakta? - så borde de ju onekligen börja med att rensa hos sig själva, istället för att låta precis vad som helst slinka genom. Varför inte satsa lite pengar och anställ några som har som jobb att kolla över kommentarerna, ta bort påhopp eller raggningsinlägg? Det är inga pöoliser jag frågar efter, men den självsanering av internetdebatten som några av nördarna utlovade för mer än femton år sen har vi då rakt inte sett nåt av. Det blev inte så, kära Piratpartiet - istället har trollen lärt sig att använda precis alla dessa kanaler som det öppna samhället Sverige ställt till förfogande, för att dela runt grannars brottsutdrag, sjukjournaler, inkomster, bostadsadresser etc - och DET ÄR INTE SKOJ. Sen delar de skiten till varandra, och huxflux har vi moderna myter om att julbelysningen togs ner för att inte såra muslimer, eller att det var feminismens fel att gator inte plogades i Stockholm, eller nån annan av alla dessa lögner som när de väl fått fäste är hartnär omöjliga att komma till rätta med (vi har myten om att Göran Persson snodde pensionspengar och därför är dåtidens underbetalda löntagare idag underbetalda pensionärer och arga för det).

 Nånstans måste man börja sanera det här illaluktande träsket som Janne i Bara (han finns kanske men det är inte honom jag menar påpekar jag för säkerhets skull) gärna gödslar med godbitar från hans egen verklighet - nån har vält en julgran, alldeles säkert muslimernas fel; det sitter en tiggerska utanför ICA, alla vet - vet! - att hon käkar rysk kaviar på kvällen och vältrar sig i bidrag; att somalierna - de är syrier egentligen - på flyktingförläggningarna har privatskjuts och städerska och mördar varandra hela tiden, fast det förtigs av den mediekomplott som socialister och judar - givetvis! - ligger bakom. För Janne i Bara vet givetvis bättre än några universitetsutbildade hur riket ska skötas, hur barn ska fostras och hur man grillar en flintastek, skolad i Livet Hårda Skola som han är.

  2017 är ett nytt år. Det är det enda jag kan säga med säkerhet.

Det finns ingen framtidstro bland byggnadsarbetarna längre

  I dagarna presenterades en utredning om arbetskraftskapaciteten inom byggsektorn, som går genom ett par saker som visst är värda att fundera över, men som ändå noga undviker andra mer akuta saker ute i verkligheten. Premissen var att år 2000 byggdes knappt 20 000 lägenheter av 225 000 anställda. 2016 har 64 000 nya lägenheter påbörjats av 315 000 anställda. Mer än dubbelt så många lägenheter utan att dubbla arbetsstyrkan etc. Ja, ni kan läsa själva här

  Och sen diskuterar man fram och tillbaka hur man ska få en större rusning till byggsvängen för att täcka det behov som ovedersägerligen kommer att finnas om ett par år, när de byggjobbare som dragit nytta av alla avtalsframgångar går i pension. Här diskuteras kvinnor, nyanlända etc som potentiell arbetskraft.

  Men man missar en sak, som alltid varit jävligt viktig i byggsvängen - nämligen att vi varit stolta över vad vi gör, att vi uppmuntrat unga människor att bli byggnadsarbetare. Men vi gör inte det längre.

  Jag skulle inte säga åt en ung förhoppningsfull idag att hoppa på byggsvängen. Min egen grabb säger till mig att "farsan, du hade det bättre för tie år sen". Jag känner ingen byggnadsarbetare som idag med glädje skulle uppmuntra sina barn till en karriär i spikande och betongblandande (jag är väl medveten om att det finns en massa andra yrkesgrupper, men ni fattar vad jag menar). Jag skulle inte säga åt en flykting att "välkommen till byggsvängen - här är det kul stämning, roligt jobb och trygga förhållanden". Jag skulle inte säga åt en ung tjej att bli byggnadsarbetare - inte för att det är en för jävlig stämning utan att för att utanför de stora rikstäckande företagen blir arbetsmiljön allt sämre, jobbet tyngre och tyngre - vi släpar på 1200 skivor på jobbet nu, tack för det alla jävla brädgårdar - och det vi kallar stöd - kranar, vagnar, lyfthjälp etc - ses numera som minusposter i bokföringen. Jag skulle inte säga åt nån att förstöra kroppen på ett par år med handhållen bilning i timmar, eller skjuta tusentals spik i glespanel. För så ser det ut.

  Det HAR blivit sämre. Den som säger emot är välkommen att resa runt på osnygga arbetsplatser i hela jävla landet med mig, så ska jag visa vad jag menar. Och då har vi inte ens nämnt den ständiga otryggheten, där uppsägningsmolnet seglar varje natt. Där seriösa företag, som gör rätt för sig, förlorar upphandlingar gång efter gång mot företag som helt enkelt skiter i allt ansvar - allt medan berörda myndigheter tittar åt ett annat håll.

  Unga människor vill inte välja arbetslöshet. Är man byggnadsarbetare får man det på köpet. Det tragiska är att det har gått bakåt - för femton år sen kändes det som det gick framåt, det fanns en levande diskussion om arbetsmiljö, om medbestämmande. Så är det inte idag. Idag är det bara att bära tungt, för det finns nån annan som kan ta ditt jobb annars - om man då inte jobbar på de stora rikstäckande företagen som tammefan alltid ska symbolisera byggsvängen när lata journalister ska göra nåt om oss.

  Varje dag, varje rast gnälls det om det här i bodarna. Nu finns det i och för sig de som lite snett leende påpekar att byggjobbare alltid gnällt - det var alltid bättre förr - och det äger sin riktighet, men det här är nåt annat, nåt djupare. Det här är en förändring som genomsyrar alla led i produktionskedjan - att det är otryggt och att man kanske skulle hitta på nåt annat innan man står där femtiofyra år gammal med värk i kroppen och en tinnitus som tammefan kan väcka grannarna när den är på det humöret, och inte kan nåt annat.
 
  Så länge det ser ut på det viset kommer det att saknas folk i byggsvängen, sanna mina ord. Sen kan ni dra vilka andra slutsatser ni vill av rapporten.

 

Det finns hopp för humanismen

  Precis när det mesta kändes tröstlöst efter en jävla höst där dumheten gjort sig bredare än nånsin (jo, det har den, med Trump och nazistdemonstrationer och riksdagsomröstningar) och man nästan känt att "Nä, nu får ni klara er själva - jag klarar mig alltid men varsågoda att ta alla konflikter med chefen själva" så kommer två glimtar i mörkret, och de hör samman.

  I presidentvalet i Österrike vinner en fd miljöpartist över en tämligen otäck högerpopulist, och vinner dessutom klart. Exakt varför Alexander Van der Bellen vinner över Norbert Hofer kommer garanterat en massa politikproffs att analysera till uttråkning de närmaste dagarna men en sak vet jag, efter att ha haft lite kontakt med folk i Österrike - det har funnits ett engagemang mot Hofer som fått med fler än den vanliga politikskocken. Vanligt folk som dels ledsnat på högerpopulistens lögner (det är lögner) och dels varit rädda för hur saker skulle utvecklas om han fick makten. Helt vanligt folk. Som organiserar sig.  Jag ser ut spindoktorerna sätter upp fingrar i luften och ser förvirrade ut.

  I Sverige har en skara vanliga människor av alla de olika sorter tröttnat på den hårda tonen - näthatet i Sverige är mycket tuffare än på många ställen i världen - i sociala medier och därför beslutat att agera tillsammans. Man går in i olika trådar på de mest märkliga ställen och tar resolut över trådar där rasism och kvinnohat och människoförakt fått flöda fritt.

  Det finns ingen särskild politisk inriktning på det här gänget, som samlas under hashtaggen #jagärhär, utan här finns hela den politiska skalan. Ja. nästan - ni kan ju tänka er vilka som inte finns där, för även om jag känner två Sverigdemokrater som klarar av att föra en politisk debatt utan att kalla mig "hora" eller vilja döda mig, så är de inte många i den här gruppen.

  Vanliga människor. Som samlas kring en fråga. Som gör skillnad. Som visar att nätmobben i Sverige inte är så stor som den verkat, alla dessa fejkkonton och hatsidor till trots. Som visar att anständighet inte är en partiskiljande fråga. Som naturligtvis ger samma spindoktorer gråa hår.

  Sånt ger mig hopp. Kan Österrike så kan vi

Vakna byggnadsarbetare! SD har inte gjort ett skit för oss.

 Det är dags att ni slutar tro på Sverigedemokraterna där ute i bodarna nu. De bara snackar, lurar er att de är på er sida och sen säljer de sig till arbetsgivarna så snabbt de kan. Nu senast i onsdags när de tillsammans med borgarna röstade ner ett förslag om att alltid kunna kräva anständiga villkor vid offentlig upphandling. Mer om det här. Läs i synnerhet vad SDs ekonomiske "talesperson" sa: "det är viktigare att stödja olika förslag som gynnar näringslivet och "socialdemokraternas lagförslag missgynnar näringslivet". Vilket är rent galet - svenska bolag behöver ju för fan skyddas mot lönedumpare och halvkriminella.

  Fattar ni det? Alla ni som sitter och svär över utländsk lönedumpning i kojorna - här fanns ett färdigt förslag för hur man skulle kunna sparka ut de värsta skurkarna, och hamna på nivåer där vi med våra löner är konkurrenskraftiga - och det röstade SD ner tillsammans med borgarna.

  Hur tänker ni? Läs det här noga nu - SD har ALDRIG gjort ett skit för byggnadsarbetare. Inte nånting. De har tvärtom röstat ner en radda förslag som skulle vara jättebra för oss, och för all del för andra jobbare också. De ser bara oss som lättlurad kanonmat.

  Det kan vara bra att ha det i bakhuvudet när ni sitter och svär över "utländska terrorister" eller "kulturberikare" som ni läser om på de anonyma fegisarnas favoritplatser, Avpixlat, Flashback eller FriaTider och allt vad det heter. Eller rättare sagt - ni måste för höge farao börja tänka på det.

  Våra löner? SD skiter i det. Ackord? SD skiter i det. Arbetsmiljö? SD skiter i det. Anställningstrygghet? SD skiter i det. De vill bara ha era röster för att kunna förhandla med borgarna. Inget annat. Absolut inget annat. Hur svårt ska det vara att förstå?

  Det är dags att vakna nu. kamrater!!! Hög tid!!!




Bilden? Reklam som just nu skickas runt till byggföretag i Sverige. Vilka som ligger bakom är oklart, adressen går till en kontorsfastighet i Helsingborg. Det här är vad ni får nu - tacka SD för det.

Edit kl 19.41. Om ni vill ha er kommentar publicerad - KR, jan och allt vad ni heter - så är ni så goda och står för era inlägg med ert_riktiga_namn. Jag accepterar inte anonymitet i detta vedervärdiga landskap av maskerade tyckare och förtryckare. Yttrandefrihet kräver också att man står för sina åsikter.

Den som ger trygghet kommer vinna val

  Människor är oroliga idag. Inte bara för världsfreden eller flyktingkrisen eller för Trump. Man är orolig för inbrott, överfall, våldtäkt, att bli av med jobbet, att inte få nån pension, att inte kunna ta hand om sig själv. För att inte tala om att inte kunna åka till Thailand, käka kött eller köpa ny bil. Man är orolig för att polarisarna krymper, för att ungarna inte kan nånting längre, för att man får cancer av allt. Mest av allt är man orolig för att alla andra är oroliga.

  Några njuter av det. En pervers sort som trots att alla siffror pekar uppåt är snabba att påpeka att snart vänder det, snart är det jävlar depression igen. Snart får vi baka barkbröd, bo i tält. Det kommer att gå åt helvete.

  Medierna spär på - därför att våldtäkter och olycka och mordbrand och ondsinta sätt att göra illa varandra på har en magisk lockelse på somliga. Dessa somliga har inte sällan också en nedsatt förmåga att värja sig mot sånt, och det går rakt in i dem, som en pil. Som de måste berätta om för varandra - och så blir fler oroliga.

  Visst, det finns en massa elände, men man måste som medborgare vara medveten om att elände säljer. Som fan. En nyligen pensionerad polis i min närhet berättade om sin tid i en förort på sjuttiotalet "att de kunde ringa från nån redaktion på natten och fråga om det vart nåt. Tja, sa man - vi har en dö alkis här. Åh fan, sa redaktionen, hur dog han då? Tja, naturligt, sa man. Ja, då skiter vi i det, hejdå, sa redaktionen. Idag kommer de med tre bilar, frågar ut grannar, lovar tipspengar, sänder internetTv..."

  Man ska inte underskatta den här vardagsoron. Det är inte skoj att bo i miljöer där kända gangsters dag efter dag går helt obehindrat på torget, och där barnen i en skola har storebröder som dör eller dödas. Trots att de här morden i kriminella miljöer angår en mikrodel av befolkningen blir de en stor del i praktiken, dels för att de hamnar på förstasidorna, dels för att de tar resurser från annat polisiärt arbete. De lär inte heller avta av sig själva, snarare tvärtom - det kan vi lära oss av kriminella uppgörelser i andra länder; de kommer att bli allt våldsammare och kommer att drabba oskyldiga.
  Det bara är så. Och det är människor förklarligt nog rädda för.

  Just kriminaliteten är en het potatis. Den minskar nämligen i realiteten - det är bara att se på försäkringspremier även i "utsatta områden" - men upptar orimligt mycket plats i samtalen.

  Jag skulle vilja se en snabbt införd lag som gav polisen och rättsväsendet nästintill gränslösa befogenheter mot de här gangstergängen. Lås in dem, helt enkelt. Länge. Blir de tagna på bar gärning med stöldgods eller skjutvapen eller liknande ska de in bakom lås och bom omedelbart och inte släppas ut under hela utredningstiden. Jag skiter i om det är mot svensk rättstradition, yadayada. Här handlar det om att människor i Rosengård, eller Hammarkullen eller på Järvafältet ska känna sig trygga, och det gör de inte idag. Företagare ska inte behöva få lokalen nedbränd för att nån liten typ inte fick vad han ansåg att han skulle ha av dagsförtjänsten, bostadsbolag ska inte få sina kontor sprängda för att de vräker en kriminell man.

  I de här områdena kan vi inte tillåta att lagen abdikerar. Kör de en dyr bil, beslagta bilen om de inte kan visa hur de haft råd med den. Har de en dyr klocka ska de kunna tala om hur de fick tag i den. På exakt samma sätt som polis och rättsväsende tagit luven av våldsamma kriminella på andra ställen.

  Det här handlar inte om statsskulden eller om arbetslöshet. Det här handlar om människors trygghet och om att vinna val. Det finns ungefär trehundra yrkeskriminella i Sverige - jag minns inte varifrån jag fått siffran - och det är fullt möjligt att vara dem i hälarna hela tiden. Den som stoppar morden i Malmö kommer att vinna val, tro mig. Oavsett hur det sker.

  Överhuvudtaget känns det som de ledande politiska strategerna tappat bort kompassen i hur man når väljarna - visst, jag vet att kriminaliteten kommer från ökade klyftor, och det tar tid att reparera dem, men under tiden behöver vi faktiskt ta itu med de akuta problemen, som vardagskriminaliteten. sen finns det en jämra massa andra vardagsnära saker som bara måste fungera, och som inte gör det - om inte bussarna går i tid spelar det ingen roll om arbetslösheten minskar, för att travestera en liten passus ur historien.

 

Nättrollet Haffo sprack när han kom ut i solen

 

Knappt någon av de politiskt intresserade kan ha missat att en kille som var anställd på det moderata partikansliet i veckan lyckades kliva i klaveret så det dånade om det, bli utskämd offentligt och dessutom bli av med jobbet (som förmodligen var välbetalt). Han kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i tv-sändning och sen var det godnatt.

 Den moderata partiledningen agerade resolut, och inte nog med det - hans chef omplaceras och ett par av de som höhöade åt Haffo får reprimander.

  Jag tänker inte falla in i kören av överlyckliga socialdemokrater som nu triumfatoriskt kan klistra Trumpetiketten på moderaterna (det är samma sossar som i snart tio år konsekvent vägrat se SD som det stora hotet), inte heller tror jag att det är nån slags allmängiltig debattkultur inom moderaterna som nu avslöjats - jag har debatterat på nätet längre än de flesta partiaktiva sossar (och vänstefolk överhuvudtaget eftersom nätdebatt aldrig haft nån status på vänstersidan, och se vart det har lett), jag har också varit moderator på ett av de största forumen och därför vill jag bara tillägga ett kapitel till i den sorgliga berättelsen om Delmon Haffo.
 Han var - är - ett nättroll. Som glömde bort att han inte var anonym på nätet.

 Jag struntar i om han skulle dementera det här, han har alla, precis alla, kännetecken som den arketypiske anonyme näthataren har. Han är arrogant, småelak, använder nätvokabulär, känner inte av stämningar och gör det mesta för att få applåder. Nåt ideologiskt djup har jag inte hittat när jag snokat på nätet, och det är nog nåt man får leta efter.

  Jag tänker inte hänga honom för att han är ett nättroll, men han är intressant så tillvida att han är ett av de första öppna exemplen utanför SD på hur man vill göra nätaktivister till kommunikatörer. Inom SD är det däremot att se som en merit tydligen - ju otrevligare, dess bättre.

  Det behöver inte vara fel att vara nätaktivist men kommunikationsformen är så kapitalt annorlunda gentemot det traditionella politiska samtalet, där kroppsspråk och ögonkontakt kan leda debatter och diskussioner till spännande resultat, och se det är inte lika enkelt på nätet, i synnerhet inte om man är anonym. Där hamnar man istället ofta i mycket låsta positioner som inte sällan triggas av åskådare, och sen brakar det loss - oftast med en kaskad av tröttsamma angrepp från anonyma tyckare.

  En kvinna på nätföretaget Bahnhof skrev häromdagen en inskränkt artikel - den är riktigt usel faktiskt, här - där hon inte ser att Bahnhof har nåt ansvar för nätkränkningar utan istället går på aktörer som erbjuder förtvivlade människor nån slags skydd. Det finns alla anledning att fundera på om inte Bahnhof i sin ädla strävan efter att arbeta för människors yttrandefrihet_till_varje_pris (och tjäna pengar förstås, jävligt mycket pengar fast det tog hon ju inte upp) faktiskt bidrar mer till förfulningen av debatten än separata nättroll. Och jag är så jävla trött på bredbandsaktörer som piper om att de inte kan ta ansvar för vad enskilda skriver på nätet.

  Haffo kommer givetvis att fortsätta skriva på nätet, först under smurfnamn (smurf=ytterligare en användare, oftast anonym) men så småningom under eget namn igen, om han inte redan gjort det. Men även om han skriver under eget namn kommer han också ha flera andra konton där han skriver vad han egentligen tycker. För på det viset är ju internet som sprit - det låter människor bli som de faktiskt är, inte som de skulle vilja vara.

 Problemet är inte moderaternas debattmoral - ge er! - utan att de i sin iver att erövra nätet började rekrytera fel folk. Eller så var det fel folk som rekryterade - vissa positioner ska inte utan vidare hystas över till personer som inte har förankring i värderingarna, och ett nättroll klarar inte av att hålla isär en officiell roll i ett företag, organisation eller parti från sin andra personlighet. Doktor Jekyll kommer förr eller senare att förlora mot den närskrivande mr Hyde, tro mig.

  Det var vad som hände. Haffo förlorade mot mr Hyde.

Trump, The Magnificent Seven och Big Bill Thompson

  Ledordet för Donald Trumps presidentkampanj är America First, vilket borde väcka en del rysningar hos beläst folk. Det är nämligen inte vilket slagord som helst, utan har rötter tillbaka långt i USAs historia, och inte med trevliga förtecken. Det vill säga, om man är en framstegsvänlig upplyst människa ger det olustkäsnlor - är man en av Trumps anhängare ger det säkert helt andra associationer.

  För ungefär 100 år sen beslöt sig en halvskum ranchägare som hette William Thompson för att han ville bli borgmästare i Chicago, som på den tiden beskrevs som ett dyhål. Korruptionen löpte amok i förvaltningen (den som fanns), gangsters flockades glada som barn runt bordeller och spelhålor och samtidigt växte stan så det knakade, där mängder av svarta från det fattiga Södern tog sig norrut för att skapa sig en framtid som i vilket fall som helst var bättre än den de kunde se fram emot i Mississippideltat. Till det kom ohyggliga mängder irländare, tyskar och italienare som trängde ihop sig i slarvigt byggda hyreskaserner, för att jobba i boskapsindustrin eller i den omfattande hamnen eller i andra industrier. På det hela taget var Chicago för hundra år sen en nästan parodisk version av de dystopier som därefter vällts över oss i böcker, filmer och serier. Det här var Gotham, det här var medeltidens Venedig - det här var paradiset för ohederligt folk.

  Thompson hade en brokig bakgrund, rymde hemifrån när han var fjorton, luffade runt, jobbade som kofösare i Västern och lyckades samla ihop en del pengar. Och vad vore bättre för att öka på förmögenheten än att bli borgmästare i Chicago? Vägen dit var kantad av politiska skumraskorganisationer, men Big Bill visste hur man smörjde folk - ni som sett Boardwalk Empire vet vad jag talar om, det här är urtypen. Originalet. För Big Bill var så korrumperad att han till och med var outstanding i USA, och det säger en hel del.

  Han slöt allianser med gangsters helt öppet, han mutade folk och blev själv fett mutad. Han umgicks friskt med kriminellt folk, och dåtidens föga hänsynsfulla tabloider älskade det. Han for ut i rasande angrepp mot politiska motståndare, och verkade inte alls vara särskilt taktisk, snarare tvärtom. Under en period var Storbrittaniens kung George hans främsta fiende, som han skulle slå på käften. Han ville rensa ut allt "brittiskt" ur stadens bibliotek, vilket visade sig vara omöjligt - han var politikens Fatty Arbuckle som en Chicagotidning skrev.
  Och folket älskade honom. Han blev borgmästare tre gånger. Ingen begrep hur eller varför. Visst, det förekom omfattande valfusk, mord och mutor - under det värsta året för gangsterkriget i Chicago, när 276 människor strök med sa Big Bill att det var lögner alltihop, påhittat av "den politiska brittiskvänliga eliten". Här förekom valrörelser där bomber detonerade varje vecka, och misshagliga motkandidater bara försvann - för det fanns naturligtvis krafter som gillade Thompsons idé om en "vidöppen stad".

  Hans valspråk var America First, Last and Always. ´Det utvecklades så småningom till en ganska bisarr högerorganisation som ville hålla USA utanför alla internationella konflikter ( men gärna exportera amerikansk företagsamhet, och vid behov backa den med lite soldater sådär). För Big Bill var mycket försiktig när det gällde etniska grupper - det vill säga, han pekade bara ut en i taget som problem, vilket också gjorde att de ofta hamnade i rena raskrigsmotsättningar med varandra. Mycket av den oöverträffade maktstriden kring spriten i Chicago bestämdes av var man kom ifrån - italienare mot irlänadre och judar och tyskar, och Big Bill var försiktig med var han satte sina fötter. Han tog stark ställning mot alkoholförbudet, stolt över att han själv var "blötare än mitten av Atlanten" och att "man skulle inte ta ölen efter jobbet från en tysk jobbare". Under första världskriget tog han stark ställning mot att USA skulle lägga sig i, inte minst för att han behövde de tyska immigranternas röster.
  Hela hans politiska existens baserades på ett förakt för myndigheter och Washington, en tanke om att han som företagare minsann skulle få alla hjul i Chicago att snurra, och att hans bakgrund som cowboy liksom gav honom rätt att skjuta från höften när han tyckte det passade. I själva verket var han skrämmande okunnig om både hur lagstiftning och administration fungerade och det mesta av stadens verksamhet störtdök under hans år vid makten. Lärare fick inga löner, brandkåren kunde inte tanka, polisen nyanställde inte, posten delades inte ut, gatlyktor tändes inte. Vilket ledde till precis det som alltid sker - att människor söker sig till den som kan leverera säkerhet, tak över huvudet, mat och nöjen. Gangstern.

  Thompson understöddes av en av de värsta, och största Chicagotidningarna, the Examiner, vars ägare William Randolph Hearst är ännu en av alla dessa för en europé fullständigt obegripliga amerikanska framgångssagor; där den värsta sensationsjournalistiken frodades fritt - men med ett politiskt budskap som Hearst använde Big Bill för att framföra - ge fan i att lägga er i, jurister och politiker!!!

 
Det är kort sagt inte konstigt att Donald Trump valde att återanvända den här slogan. Den har dessutom under senare år använts av David Duke, ledare för samma Ku Klux Klan som Donald Trump påstod att han inte hört talas om och därför inte kunde ta avstånd från, ett KKK som inte bara varit en lynchklubb utan också hade en antiauktoritär historia under senare delen av 1860-talet, när Sydstaterna, som förlorade inbördeskriget, ansåg sig vara ockuperade av de vinnande Nordstaterna, en historieskrivning som fortfarande är gångbar söder om Mason-Dixon-linjen.

  Det finns en mängd myter om den amerikanske presidenten, som amerikaner gärna odlar. Den vanligaste är att han är en nästintill påveliknande gestalt som fyller sina dagar med djupa tankar om hur man ska kunna rädda världen och USA. Givetvis. Inte sällan drar man upp samma Vilda Västern-melodramatik som Big Bill Thompson gjorde. Den starke mannen som tar strid mot världens ondska. Ja, kanske inte så där jätteensam, utan mer Hollywoodaktigt måste man kasta in några bra staffagefigurer som backar upp den Starke. Ledarskapet ska fördelas jämt, men "det är jag som bestämmer", som en president ska förväntas säga. Och om han vill ska han lite nonchalant sådär kunna utplåna nån jävla banarepublik eller avsätta nån annan president.
  Don't mess with us är budskapet, som fortfarande lockar miljoner amerikanska väljare. Och det är de som Donald Trump vänder sig till. Att gräva i orsakerna till det här är lönlöst, man lär få lika många svar som de man frågar, men generellt kan man nog säga att det i den amerikanska livsstilen finns en oerhörd konservatism, som bottnar i att landet är så stort. Det går ju knappt att tala om amerikaner om man med det menar en svart sjuksköterska i Louisiana och en oljeborrare med Stetsonhatt i Montana.
  Det är storleken som gör det, anser jag, på samma vis som med de nästa typ sju största länderna där de regionala skillnaderna är så stora att det är omöjligt att prata om en nationalkaraktär av typen John Bull eller Svensson. Därför letar man symboler som kan knyta ihop det, och ingen är större än cowboyfilmen. Ni kommer inte hitta någon annan sak som så att säga ger Amerika en själ än just Vilda Västern, alldeles oavsett var man bort. Man kunde kanske prata om massbilismen, men den är långt bredare som företeelse - och just Västernmyten är något man vårdar i USA.








  Jag såg The Magnificent Seven häromveckan, och jag blev inte imponerad. Fan vad de dog, som Arvtagaren sa, och det är ett bra omdöme. Det sköts så ini helvete, men alla nyanser som fanns i den ursprungliga filmen Sju Vågade Livet var ju borta. Istället hade man gjort om historien till en politiskt tillrättalagd blockbuster, där alla minoriteter var på den goda sidan (man smög till och med in en smula homoerotik) och där ledaren var svart. Och så hade man ihjäl enorma mängder med folk - till det där irriterandet dånet från vapen i det fria som bara existerar i filmer, i verkligheten låter det inte alls så.
  Den ursprungliga filmen - och jo, jag vet att det är en remake av Kurosawas De Sju Samurajerna, men å andra sidan hade Kurosawa sett massor med med västernfilmer, och idén med en ond bandit som terroriserar en by hör till formulär 1A i Västerngenren (kolla Shane, Silverado eller Heavens gate, det finns mängder) är en film om moral och ställningstagande. där karaktärerna inte är så stereotypa som i den här nya, där det finns en del humor och där historien innehåller alla dessa komponenter som vi vet ska finnas med i den sortens Västernfilm - den ensamma kampanilen i den lilla byn, den overkligt sköna lantarbeterskan, revolvermannen med svarta handskar, fyllot med ett hjkärta av guld och den ambivalente hjälten som slits mellan sin vilja att leva ett vanligt liv och sin våldsamhet - vilket saknas i The Magificent Seven. Istället för den mexikanske banditen som begär sin del av byns spannmål - det fanns gott om verkliga förlagor - har man en osedvanligt otrevlig gruvägare, som för säkerhets skull skjuter lite folk på egen hand också. Man byter ut den lilla mexikanska byn mot en liten stad, oerhört oklart vilken sorts stad det är, som också gränsar till en koncentrationslägerliknande gruva där gruvarbetarna tydligen är livegna (vilket knappast framgår av filmen, men det är som sagt mycket som är förvirrande där...).  Och till sist är överspelet helt magnifikt - här har vi inga nyanser av svart eller vitt, utan antingen är folk jävligt goda eller jävligt elaka, och det framför de med ett sånt patos att man måste hålla sig från att börja skratta i salongen. Jämför det med James Coburns återhållna psykopati i Sju Vågade Livet (Coburn är för övrigt min favoritvästernbandit tillsammans med Lee Marvin) där man hela tiden anar vansinnet.

  Trumpväljarna hatar den nya The Magnificent Seven. Dels för att den är sådär liberalt politiskt korrekt, där de etniska minoriteterna är hjältar och amerikanen är skurken, dels för att den på något vis manifesterar den lystna kapitalism som inte håller något heligt utan där man helt krasst gör om gamla fina filmer till något hemskt och kommersiellt. Det finns som sagt en konservatism i USA som känns främmande för en europé, men som förmodligen baseras på att landet har en mycket kort historia, och den sammanfaller ofta med storkapitalismens framgångar och misslyckanden.

  Och varför väljer man då Trump? Det gör man inte. Man väljer INTE Hillary Clinton. Så enkelt är det. Hon representerar allt det onda i den här historieskrivningen. Etablissemanget. Eländet från Washington. Kvinnosaken. Bögarna. Minoriteterna.

  För oerhört många amerikaner är det här röda skynken, på ett vis som är nästan makabert för tolerant svensk. Här vårdar man mansrollen, här hyllar man Den Ensamme Starke Mannen, som Robert Redford i Jeremiah Johnson, eller nån av alla dessa John Wayne-filmer där han faktiskt är både drullig och obegriplig, men mest i The Searchers där han rätt fint är psykiskt labil eller i The Shootist där han, cancersjuk, symboliskt tar sig an både motståndare och den nya tiden. Här ska etniska minoriteter inte ta plats och kvinnans plats är i köket. Punkt.
  Givet finns det undantag - välutbildade människor som vill se ett avreglerat samhälle där det är huggsexa och där den som inte kan ta hand om sig kan trilla ner i ett hål. Ungdomar som gillar Donald Trumps fuckit-attityd. Människor som är dörädda för muslimer (eller bögar, eller svarta). Visst finns de - men kärnan, the core, är männen som hyllar de påstådda idealen i en glest befolkad ödemark mellan 1865 och 1908 ungefär. Där lagen sitter på höften och en död indian är en bra indian.


  Inte för inte har amerikanska soldater ofta jämfört sina uppdrag i Vietnam, Irak eller Afghanistan med de uppdrag som sporadiska kavallerister hade under indiankrigen - så stark och levande är den här traditionen, som ofta manifesteras i att olika högkvarter eller läger ges namn efter gamla indiankrigare, eller att kodordet för Usama Bin laden var Geronimo, vilket givetvis retade upp chiricahuaapacherna.

  De här människorna tänker inte så - de hyllar en livsstil där advokater, som är ett skällsord numera i amerikansk politik, och lobbyister sätter begränsningar på vapeninnehav eller hur snabbt bilar får köra. Och man har inte alls samma förakt för mobbaren som vi har - tvärtom skulle jag vilja säga. Att Washington ska bestämma vem som ska ha sjukförsäkring eller inte är horribelt, att hävda att kvinnor kan ha egna liv likaså - och mycket av det här går igen i de västernserier som rullar dygnet om som utfyllnad i amerikansk TV. Stereotyperna manifesteras varje dygn, och kombinerar man det med ett påstått hot från kineser - man minns Korea här - och företag som flyttar utomlands har man en soppa med sprängkraft.

  Då längtar man, likt Big Bill Thompson, efter att få göra upp på gatan. Eller så röstar man på Donald Trump.



Här är en ännu elakare recension















Jag har givetvis alla filmer jag nämnt ovan, och de tre bästa nånsin är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen, och Den onde, den gode, den fule. I ett urval av ca 500 filmer.

 

Jag tänker inte förhandla för icke-medlemmar längre

  Vi har det så här - i botten har vi en central löneöverenskommelse och sen försöker vi på våra respektive arbetsställen driva upp lönen lite extra - det är det vi kallar ackord. Vi "mäter" på jobben, efter långa litsor, och sen, kanske får vi ett överskott som arbetslaget ska dela på. Några kronor extra per timme utöver vad grundöverenskommelsen ger.

  Jag förhandlar för oss. Det är inget stort ställe, inte särskilt mycket pengar. Det blir ingen jätteförtjänst. Men det är våra pengar, som ska fördelas mellan oss som jobbar. Och sen har vi den där killen som inte vill vara medlem i Byggnads. Han vill vara medlem i ett annat förbund, som är myyycket billigare.

  Jag vill inte att han ska ha del av våra pengar. Han får fan förhandla för sig själv i fortsättningen. Om de pengar som finns kvar.

  Det finns de som säger att vi måste förhandla för honom också, för annars kommer arbetsgivaren att få frikort på att bara anställa folk som är billigare än den peng som vi förhandlat fram.

  Det tror jag inte på. Istället tror jag att killarna som plötsligt inte kan ta rygg på oss andra och få del av en förtjänst som de inte varit del av kommer att fatta - de tjänar på att vara med. Det kommer handla om 2000 spänn i månaden, och då kanske de begriper.


  Jag kommer inte ta med hans namn på listan. Han får förhandla för sig själv. Lycka till.





Edit// I fortsättningen publicerar jag inga anonyma kommentarer. Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter - i synnerhet om de är korkade

Vakna svenska byggnadsarbetare - ni blir lurade av SD och ryssarna!!!

  Under hela dagen har jag sett byggnadsarbetare jaga upp sig mot veckans fejknyhet, nämligen den att det skulle finnas en gräddfil för jihadister som återvänder (flyr) från Mellanöstern nu när gardinen är på väg ner för ISIS.

  Det är lögn och fel. Det var lögn för ett år sen, det är ännu mer fel idag. Alla som misstänks för krigsbrott ska hanteras av domstolsväsendet och att det skulle innefatta nån sorts gratis körkort och lägenhet är så dumt att man förmodligen måste vara Sverigedemokrat för att tro på det.

  Istället är det ett gäng förvirrade borgare - om ni orkar läsa den här artikeln så är den nästan komisk om den inte samtidigt var så tragisk, där borgare angriper ett förslag de själva lagt med krav på förändringar av saker som inte finns med i texten. Läs den här. Det är mycket text men ta det som en prövning.

  Samtidigt finns det en riktig arbetarhatare som heter Ivar Arpi som skriver politik i en av papperstidningarna - och han skriver samma sak. Att återvändande jihadister ska ha straff istället för att få gräddfil till kabelTV och fredagsmys.

  MEN DET ÄR JU INTE SÅ! DET HAR ALDRIG VARIT SÅ!

  Sluta skriva och dela den här arbetarfientliga dyngan. Sluta vara nyttiga idioter åt ryssarna (eller Trump eller Åkesson, jag vet inte vem som ligger bakom men det är ju så förbannat korkat att det omöjligt kan vara en slump). Framförallt - börja tänk kritiskt och svälj inte varenda liten idioti som du ser på nätet. Verkar det för jävla dumt så är det förmodligen också lögn. Och för du det vidare blir du precis lika korkad.

Om du dessutom påstår att du är patriot - detta gamla fina ord som luktar arbetsköpare och strejkförbud och överhet och bocka med kepsen i hand, kom ihåg det - kan du ju ta en funderare på hur fosterlandsälskande Sverigedemokraterna är genom att läsa Patrik Oksanens genomgång av deras relationer med just ryssarna. Läs här. Själv är jag tämligen skitskraj för Putin, i varje fall mer skraj än för att det skulle dyka upp nån skäggig jihadmuslim som kräver förtur i bostadskön.


Med vänliga hälsningar

En kollega

Det är i höstmörkret man behöver någon.

Häromveckan hjälpte jag en granne att flytta. Det var inte alls planerat, men jag mötte honom i trappan när han försökte släpa ner möblerna. Alldeles ensam var han, lördagkväll. I soffan satt hon som skulle bo kvar, och sa ingenting. Han var tillkämpat och överdrivet pigg och vitsig, hon sa ingenting.
  Han hade inte mycket - det var delar av ett pojkrum som nu skulle tillbaka till föräldrahemmet för lagring, lite kartonger, kläder, CD-skivor, affischer. Inte ens en släpkärra full.
  I hallen stod en barnvagn för ett ganska litet barn, som jag vare sig hörde eller såg. Hon i soffan hade ett vinglas framför sig, som hon inte rörde, och stirrade på TVn. Hon sa ingenting.

Det var hemskt.

Jag var helt slut när jag hjälpt honom färdigt. Inte för att det var jobbigt att kånka i trapporna; sånt orkar den arma kroppen fortfarande med. Utan för att det var jobbigt att befinna sig i en oartikulerad istid, mitt emellan två människor som förmodligen vid något tillfälle sagt att de älskade varandra, och som nu uppenbart inte gjorde det längre. Som hade sagt saker färdigt.

 Så jag satte mig i min egen soffa, i mitt trygga hem, lyssnade till vrålen från Arvtagarens rum där utomjordingarna föll som käglor för olika dödsstrålar, och tänkte: Herregud, hoppas man slipper det där. Aldrig mer. Ja, inte utomjordingarna. Separationen.

Fast ändå inte.

Ikväll är det höstmörker ute på riktigt. Jag är ensam. Arvtagerskan har flyttat till eget, jojomän, och brakar bara förbi i snabba räder för att kolla av läget. Arvtagaren bestämde sig för att bo hos sin Ömma Moder en vecka. Så du får vara ifred ett tag, fnös han.

Men jag vill ju inte vara ifred. Det har jag aldrig velat. Och ibland funderar jag på om det är det som gör att jag lever ensam. För när man är ensam funderar man alldeles förtvivlat mycket på varför man är ensam. Jag känner ingen i en relation som funderar särskilt mycket på varför just de är i ett förhållande. Vilket är märkligt. En vacker dag kan man, som mina grannar eller som jag själv, bara stå där och undra vad som hände...

Så man letar fel. Man pratar för mycket, man pratar för lite (fast då om viktiga saker, som känslor). Man är för försiktig, för artig, för bufflig, för trevlig (jodå). Man är för flexibel, man är för stelbent. Och som femtioårig byggnadsarbetare känner man emellanåt ett stort behov av att gå ut på gatan och skrika: Men hur fan ska man vara då???

Sen tränar jag litegrann, får ner pulsen, och blir snäll och trevlig igen. Livet är ju rätt bra. Förutom alldeles uppenbara ålderstecken, som att jag stup i kvarten måste säga "när jag började jobba för trettio år sen.." eller att "...på den tiden..." har jag inga problem med att vara femtio heller. Runt hörnet kanske, kanske en ny karriär finns - där kroppen inte tar lika mycket stryk. Jag har kvar det mesta av håret och tänderna, och vaknar inte halv fem på helgerna. Jag har roliga vänner, det finns människor jag kan ringa mitt i natten om det kniper.

Men det är bara det att när höstmörkret kryper på en....så känns lägenheten lite för stor och lite för tom. Det finns inga tända ljus i världen som hjälper mot det. Inte ens en katt som lindar sig runt benen. För det måste nog vara en katt. Jag har haft hund och en sån här kväll var det ingen tröst att behöva klä på sig för en evighetspromenad i grannskapet, trots morska utfall mot papperskorgar och kvarglömda cyklar.

  För vad är det man söker? Det kanske är viktigare att fråga sig det än att bara rota i sitt egna bottenlösa inre, för där har väl de flesta av oss rotat i hela våra liv. Och svaret på detta är naturligtvis att det vet man inte - förrän det står framför en. När saker liksom klickar till, när man skrattar åt totalt humorbefriade skämt, när man har överseende med saker som kunde ha förvandlat en till seriemördare i en annan tid. När man vet.

  Men tills man vet, så får man njuta av höstmörkret.



Edit oktober 2016 //sedan dess har jag blivit med sambo men ingen katt

Det är den politiska klassens fel att konservatismen växer

  Det är en fråga som jag emellanåt får från folk som de facto jobbar med information till de arbetande klasserna, och som i sig är ett självklart svar på var den kommer ifrån. Ifrån glappet mellan de som håller på med politik och de som inte gör det.
  Konservatism är bekvämt medan framsteg kräver ansträngning. hade folkviljan fått bestämma hade vi vare sig haft ångmaskiner eller rösträtt eller internet - hos alltför många, ungefär 25% är lusten efter att slippa anstränga sig större än nyfikenheten (fast jag minns inte var jag läste det, häng mig). Och bakom dem har det alltid funnits krafter som gärna sett just samma konservatism vara den förhärskande faktorn i världen.

  Framsteg kräver en del, och när det blir ett för stort avstånd till de som sitter vid rodret kommer de som sitter längre bak, alldeles jätteofta också samma människor som sköter roendet, att komma i otakt. Somliga har inge lust alls att ro, andra tar gärna rygg på sin granne som sliter som just en galärslav, och några kommer fortfarande att ro som faen.

  Det är där vi är. Vi kan inte förklara saker med dialektik eller marknadsmekanismer - idén om den upplysta och alltid aktiva arbetarklassen håller inte, inte heller idén om att välstånd från de rikaste kommer att sippra ner till de som har det allra sämst. Vi måste titta på andra saker.

  Där kommer glappet. Glappet mellan de som är informerade och de som inte är det. Glappet mellan de som begriper politik och samhälle och de som vill ha det som när de växte upp. Typ.

  Vi har fått fler människor håller på med politik som yrke. I samma takt har vi tappat ohyggligt många människor som hade politiska uppdrag. Om jag nån gång numera träffar en annan politiskt eller fackligt engagerad byggnadsarbetare på jobbet,,,eller, nä, det händer inte.

  Istället får man frågor av människor som förväntas jobba med information om varför de högerextrema (nationella, konservativa, fascistiska) åsikterna har ökat. Därför att politiken är INTE där människorna är. Inte på jobbet i varje fall. För det är ju väldigt mycket enklare att skriva på nåt socialt medie om vad som händer men det går ju för faen bara ut till de som_redan_är_engagerade. Det når inte längre.

  Och då blir det naturligtvis väldigt bekvämt att vilja ha det som det var förr (en klassisk men lättsinnig definition av konservatism som det vi kan kalla överbyggnadshögern inte håller på med - dvs de som ägnar sig åt att rota i definitioner av högerelände. På andra sidan finns f ö överbyggnadsvänstern, människor som är exakt som tjugotalets odugliga cafévänster. Skriv debattartiklar för dina likar, gärna om jävligt smala områden). Och runt om växer de bruna krafterna.

  I tio år nu har vi demoniserat rasisterna. Det har inte funkat. Det är dags för nåt annat. Inte sätta sig ner och prata med de valda Sverigedemokraterna, nej fy fan. Har man kommit så långt i vårt eget Bruna Garde är man bortom all räddning. Nej, vi måste nå de som attraheras av deras idéer. De som numera inte alls läser vettiga nyheter utan bara - faktiskt bara - på rasistsidorna. Hur når vi dem? Vem kan snacka med dom? För det kan man, faktiskt.

 Dessutom måste vi ju få till en vettig diskussion om hur rättsväsendet ska hantera angrepp på politiker och demokratiska institutioner. Så här uddlöst som det är nu funkar bara inte, vilket leder mig in på nästa grej - nämligen synen på vårt samhälle.

  Jag är trött på människor som beskriver vårt land och vårt samhällssystem som mesigt och undfallande. Det är inte det. Det finns gott om lagstiftning att ta till för att stävja de här odemokratiska arslena, det finsn en kaskad av repressiva åtgärder - som kan och ska användas för att skydda oss. Om tjänstemän och jurister inte vill använda det får de banne mig redogöra för varför. Hot mot valda politiker, asylboenden som bränns ner, hedersförtryck, skrämsel och rent våld - allt detta ska sheriffen och rättsväsendet ta hand om och ingen liten nasse ska kunna komma undan för att man inte betraktar brottet som grovt. Ett gott samhälle är omhändertagande och överseende men inte mesigt - kan folk inte bete sig ska de straffas. Punkt.

  Och om det fanns förtroendevalda ute i bostadsområdena, ute på arbetsplatserna, i trafiken, på tåget, på snabbköpet skulle det här vara så oerhört mycket enklare. Nykonservatismens framväxt beror på att de framstegsvänliga partierna abdikerade och lämnade ett tomrum. Yrkespolitikern och politiske tjänstemannen har ett enormt ansvar för detta, även om det säkert skedde med de bästa avsikter.

  Kan det räddas då? Självklart men det måste börja ske saker snart, för så här kan det inte fortsätta


 

Vakna nu svenska byggnadsarbetare!! Ni gräver vår egen grav tillsammans med SD!!!

 Hur kan svenska byggnadsarbetare helt okritiskt sitta och svälja Sverigedemokraternas lögner? Ni är ju inte dumma i huvudet. Det måste vara för att ni är trötta efter dagens arbete (vill ni ha jobb som inte sliter ihjäl er ska ni då rakt inte rösta på Sverigedemokraterna) för ni behöver bara lyfta huvudet nån millimeter från Aftonbladet-appen och läsa lite mer om världen för att begripa att SD är vår värsta JÄVLA fiende.

  Och inte nog med det - ni lassar utan att tänka er för vidare dessa lögner, schabloner och dumheter. För ni har minsann sett själva hur nån tiggare tar sin filt och går efter ett pass i snögloppet utanför Konsum, eller sett - eller mest troligt bara hört - att somaliska morsor "får" trettio lax i månaden för att inte göra nånting. För ni har sett med egna ögon, minsann. Ungefär som att det NI har sett är en evig sanning. Börja fundera på vad folk omkring oss säger om er, när de ser er hänga på gipsbunten, gå tidigt, ta ut fulla resor fast ni samåker. Fundera på det - om det är vad man själv sett som är sant.

  I morgon fredag ska Åkesson debattera mot Ardalan Shekarabi. I Bromölla. det lär gå hårt till. Länk här. Chansen är stor, enorm, nästintill osviklig att Åkesson kommer börja prata flyktingar och IS efter ett par minuter. Fast det ska handla om varför SD i riksdagen tänker rösta ner förslaget om att kräva kollektivavtalsliknande villkor för de anställda när man upphandlar arbete eller tjänster för skattepengar.
  I sakfrågan finns inget att tillägga. Byggarbetsgivarna tycker det är ett bra förslag, liksom flera andra arbetsgivarorganisationer, liksom fackförbunden. Vi är överens liksom, kors i taket. Men Storpotäten SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen som idag lever sitt eget politiska reaktionära liv) vill inte ha det, eftersom det inte gynnar de stora grisarna i hagen. Så de har bjussat Åkesson på middagar och övertalat - och det var säääkert svårt eftersom Åkesson är gammal MUF-are; han var det innan han blev fascist) - SD att göra gemensam sak med resten av borgerligheten. För att sänka förslaget. Trots att massor av svenska företag idag har kollektivavtal och tycker det är bra - men tror ni de kommer tycka det är lika bra om utrikesföretag kan strunta i dem och få jobben????

 SD har ett lamt försvar. De vill istället stärka det vi kallar huvudentreprenörsansvaret, dvs att ett företag ska ansvar för att dess underentreprenörer också har kollektivavtal. De är säkert väl medvetna om att det är en avtalsfråga för respektive bransch och redan där faller en del av tyngden med det. Ja, förutom att ett sånt tillägg för upphandlingar på nationell nivå garanterat kommer köras genom en massa juridiska kvarnar och komma ut som ingenting. Avtal mellan arbetsgivare och fackförbund kan inte alls ersätta en nationell lagstiftning.

  De påstår också att det här förslaget skulle vara småföretagarfientligt!!! Eh, om det skulle vara småföretagarfientligt att kräva kollektivavtal så betyder ju det att SD inte tycker att fackförbunden ska kunna kräva kollektivavtal av småföretag (vilket är upp till femtio anställda typ). Och i förlängningen skulle man inte kunna förhandla fram kollektivavtal med någon.
 Dessutom, det finns mängder av just småföretagare i byggbranschen - 41.000 bolag i sektorn har tecknat kollektivavtal för arbetet de utför. Och det är definitivt mest småföretagare, som vill ha just det här riksdagsbeslutet - men det är ju rakt ner i toaletten om SD tillsammans med borgarna röstar ner förslaget.

  Det begriper ni också. OM NI VAKNAR!!!!

  SD kan inte ett skit om vår bransch, de pratar jävligt sällan om våra villkor - därför att de begriper inte. Att de genom åren lagt en radda direkt byggnadsarbetarfientliga förslag verkar ha gått byggnadsarbetarna förbi. Istället pratar ni om enstaka våldsbrott, om saker ni läst i nån kvällstidning och gnäller på lönerna (trots att vi haft reallöneökningar sen 1997 och byggjobbare åker utomlands och köper nya bilar som aldrig förr) eller på att förbundet inte står ut med den kvinnofientliga jargongen på arbetsplatserna längre.

  Säger nåt högt gör ni inte. Knyter näven i nån byxficka och fortsätter skälla om att polackerna och letterna tar våra jobb. Utan en tanke på att bakom dessa polacker och letter som jobbar som bävrar sitter det snubbar med svenska namn och tjänar grova stålar på arbetskraftsimporten. Det är det som kallas att tänka längre än näsan räcker. Man kan göra det om man inte sover.

  Så vakna nu, det är dags. Annars kan ni fortsätta gräva vår egen grav, och garanterat utan kollektivavtal.



Och i fortsättningen accepterar jag bara kommentarer med fulla namnet, identifierbart.Yttrandefrihet kräver att man står för sina åsikter och inte gömmer sig bakom något, Jag debatterar inte med folk i rånarluvor i verkliga livet, jag gör det inte på nätet heller.