Dög det åt Andreas Carlgren så duger det idag!



Egentligen tänkte jag posta ett inlägg som är lite fortsättningen på drapan om Klasshatet, ett inlägg som skulle handla om klyftor, om en omdefinierad underklass och om att den socialdemokratiska sagan i Stockholm numera tydligen ska handla om en tvåbilsfamilj med radhus i förort alernativt ungt, smart designerpar i innerstan som har råd att tänka ekologiskt.
Men sen ser jag i Metro hur Andreas Carlgren ska lösa bristen på bostäder för unga. De ska bo sämre helt enkelt. Och sen tar han sig själv som exempel - för han kunde minsann bo uselt när han studerade.
Jag kan upplysa honom om att det inte råder nån brist på usla smålägenheter. Det finns massor av såna. Den sorgliga sanningen är däremot att det bor fullt med folk i dem. Och de kan inte flytta för att det byggs inget.
När Odell för fyra år sen stängde av investeringsstödet till byggandet dog det. Från regeringens sida tyckte man att det där skulle lösas med efterfrågan. Men bostäder följer inte samma regler som behovet av platt-TV. Man flyttar även i kristider. Kanske framförallt i kristider.
Dessutom är hans lösning rätt löjlig - det är inte sämre standard som sparar pengar. Det är skitpengar i sammanhanget. Det som kostar är konstruktionen och marken, och jag har svårt att tro att ens Carlgren tycker vi ska spara in på armering eller blanda in gråberg i betongen. Han andas inte ens ett ord om att han också på det viset vill slippa undan handikappanpassningarna. Fy dig, Carlgren.
En byggjobbare ger fem andra arbete. Under förutsättning att pengarna stannar i landet. Precis som jag och Bengt Ekström på Skanske tjatade om för länge sen (här) har de berömda infrastruktursatsningarna inte gett många jobb här hemma. De har hamnat hos importerad arbetskraft.

Och inte blev det billigare heller för att haka på en känd myt, nämligen att våra "höga" löner skulle vara orsaken till höga byggkostnader - mellanskillnaden mellan Byggnads lönenivåer och de som man nu betalar ut till slovener och polacker har hamnat - rätt gissat! - hos aktieägarna i Skanska och Bilfinger. Så det blev inte billigare för staten och Maud heller!
Staten har en möjlighet att se till att utländska entreprenörer följer kollektivavtal, gällande arbetsmiljöregler etc - gör det då.
Det kommer inte bli billigare att bygga trånga toaletter, små hissar eller sänka takhöjder heller. Och det är faktiskt lite läskigt att ansvarig minister tror det.



Hr Nyberg i Huddinge skriver om bostäder, Alliansfritt skriver om centerns bostadspolitik, och hr Holmlund i Umeå om högern och bostadsbyggande dessutom skriver alla andra om de vardagsnära tjänsterna. Men här kommer inte ordet b-tler att förekomma - det kan jag lova....

Man kan inte ens lita på Svt Text längre....

Under många år var Text-TV min bästa vän. I morronens tystnad slog man på TVn och fick dagens viktigaste nyheter i ansiktet - komprimerat, avskalat, opartiskt. Och bra. Mina journalistvänner säger att det svåraste som finns är att trycka in stora nyheter på minimal plats - och jag är benägen att hålla med.
Det var här jag fick veta om Estonia, om branden i Göteborg, om Dianas död. SvT Text var min kompis, och sååå mycket bättre än de patetiska försöken i konkurrentkanalerna.

Det är därför man funderar lite över vad som har hänt. Plötsligt är det inte lika bra längre. Plötsligt har vi fått värderingar i text-Tvn. I våras satte jag kaffet i halsen när en riksdagsdebatt beskrevs som "Reinfeldts jobblinje mot Sahlins bidragslinje". För inte så länge sen beskrevs bordningen av Ship to Gaza som att "då nio aktiviter dog..." Oavsett vad man har för politisk uppfattning är detta ett värderande som inte fanns förr, och som inte borde finnas nu heller.
Man missar helt och hållet nyheterna. Som här. Och sedan idag....:
INRIKES Publicerad 18 augusti        

Skop: Fortsatt jämnt mellan blocken

Det är fortsatt mycket jämnt mellan
blocken inför höstens riksdagsval,
enligt Skops senaste mätning.

Skillnaden är tre procentenheter och
inget av blocken har egen majoritet.
Sverigedemokraterna kommer in i
riksdagen och kan bli vågmästare,
enligt denna mätning.

Samtliga riksdagspartier skulle också
klara sig över fyraprocentspärren, om
mätningen omsattes till valresultat.

Alla förändringarna från föregående
mätning ligger inom den statistiska
felmarginalen.
När man sedan går vidare till sammanställningen ser man att centern dansar på 4,1%. Är inte det nyheten? Fortsatt total kris för ett parti? Det betyder ju att det parlamentariska underlaget för regimen Reinfeldt är rent uselt. Och hur kan man undvika att kommentera det? Eller att nedgången för socialdemokratin verkar vara bruten?
SvT Text har varit en lysande stjärna i ett allt mer politiserat medialandskap. Är det slut med det nu?

Klasshatet och välfärdsarbetarna


Min kompis Mia kommer aldrig bli miljonär. Det sa hon häromsistens med ett garv. Hon ska bli som sin mamma: utsliten, fattig, ful men glad ändå. Sen drack vi lite mer från vinboxen...
Hon jobbar i hemtjänsten. Hon är inte alls nån plattityd, snarare tvärtom. Vass i truten, rolig, läser, är medveten om vilket samhälle vi lever i - och hon vet varför. Tre barn, två bor hemma i en för liten lägenhet, där hon är glad att de kommer såpass bra överens ändå.
Utan sina tillägg skulle hon inte klara sig. Utlandssemester? Räknas Åland? Lite kryssningar med nån radiostation, eller resa till sin mamma i Medelpad. Umgänget är ungefär likadant - lite undersköterskor, lokalvårdare, butiksanställda, några som suger på sin vuxenutbildning ett tag till. En del sjukskrivna, en del arbetslösa.
Mia är ett av mina filter - hon blir förbannad på det hon kallar smörandet för de som redan har det bra. De som inte vet vilken katastrof det kan vara att tappa plånboken, eller som inte minns ångesten varje vinter när de växande barnen skulle kläs i nya, dyra kläder. Eller som inte fattar att man inte har råd att vara sjukskriven, om man i varje fall aldrig ens klarar sig på grundlönen, utan måste leva på jourtilläggen, som man missar när man är hemma.
Nån gång var det nån som råkade säga att hennes ex kanske kunde ta mer ansvar för barnen. Mia blev alldeles svart i synen - jag skilde mig inte för att fortsätta hänga upp mitt liv på honom, och förresten gör han precis det vi kom överens om. Nåt mer vill jag inte ha, om han ens kan bidra med mer. Han har fullt på sitt håll.
Mia är den hushållsnära tjänsten - vandrar med sin Dramaten i miljonprogramsområdet, hem till ensamma eller krassliga pensionärer, som var precis som hon. Hon ser sitt facit, som hon sa. Skillnaden är att hon inte är avdragsgill, att hon numer är anställd av en anonym vårdkoncern, och att hon fått mer att göra.
Hennes cynismer kan vara välgörande, och slagfärdiga. Hon skiter i om de sänker skatten tjugo öre; det tar de tillbaka nån annanstans. Många av dagens politiska frågor angår henne inte - hon är övertygad om att hennes liv är utstakat, och nästan ödesbestämt. Nästa större förändring hon ser fram emot är att nån unge flyttar så hon kan flytta till en mindre kvart, och få några kronor över. Fast då har väl den hyrorna stigit så mycket att skillnaden i varje fall inte spelar nån roll...
Jag har aldrig hört henne prata illa om invandrare, hon jobbar ju med många olika nationaliteter. Däremot är hon bergfast konservativ i fråga om brott och straff, och hennes ryggmärgsreaktion var att det var bra med betyg i skolan. Fast hon själv hade si och så med både betyg och närvaro.
Det är ju om Mia som valet borde handla - om kvinnan som inte har råd, eller mod, att byta karriär, eller plugga (för det vill hon). Om arbetarna i välfärdens trosskompani - om de som har en inbyggd reflex av kombinerad avundsjuka och logik, som gör att de nästan njuter när de hör mer välbärgade vänner hamna på dekis en smula. Som inte har två bilar - de har inte ens en. Som inte kunde vara den där perfekte föräldern som skjutsade barn till höger och vänster för idrottandet. Som inte kunde vara det pedagogiska stödet för sin tonåring med matteböckerna på köksbordet.
Vem bryr sig om hennes drömmar? Som för övrigt är mycket blygsamma - en veckas charter till valfri turistfälla skulle man kunna leva länge på.
Man blir jävligt materialistisk när man inte har något, sa hon. Och det går i arv - hennes barn ska ta sig genom gymnaiset men sen vill de ut och jobba; tjäna pengar, unna sig lite lyx. Och det är så få av dem som kommer att hoppa tillbaka i skolbänken sen.
Arbetareklass? Antagligen. Och de är fler än man tror. Den som påstår att det här inte skulle spela nån roll i Sverige eller Stockholm borde skämmas.
Både jag och Mia och många fler med oss blir förbannade när vi marginaliseras. Och det gör man när man bara glor på våra löner. Visst, Mia klarar sig men hon får jobba kopiöst för sina pengar. Visst, jag lever bra men min kropp får betala priset.
Vad gör vi när Mia inte känner igen sig längre i våra värderingar? När hon för sista gången ser ytterligare underdånighet mot villaborna, mot tvåbilsägarna, mot hockeyfamiljerna? Och kom inte och säg att vi behöver en välmående medelklass för att kunna hjälpa underklassen - för vi är ingen underklass. Vi råkar bara vara vanliga jobbare - vi är de hushållsnära tjänsterna, men det betyder inte att vi är lika mycket kärnväljare som vissa tycks tro.
För varje underdånig bugning för de som redan har det bra, gnistrar det av ilska bland de som inget har. Jag vet inte vem som skrev det, men det gäller lika mycket nu som det gjorde för sjuttio år sen

Stängt!


För underhåll. Det var i varje fall nån som hörde av sig och frågade om det skulle hända något här, men just nu prioriterar jag att gräla och argumentera och debattera på nätet istället för att pilla i min bloggnavel.
Jag hoppas återkomma när andan faller på