Den politiska faghagen och politiskt nörderi

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Hur mycket tjänar de på kongressen?

Jag vill fortfarande veta nuvarande yrke samt inkomst på de som samlas för att fatta kloka beslut på socialdemokraternas partikongress. Jag vet att en massa sossar nu sätter kaffet i halsen och väser, att det är oväsentligt, men se det tycker inte jag.
Och jag ser hellre den informationen i socialdemokratiska blad än i Expressen eller Svd (som säkert som amen i kyrkan kommer gotta sig åt några miljonärer, eller åt kommunalråd med sanslösa löner). Jag vill heller inte se lagerbiträde som titel på nån som jobbat heltid med politik under de sista trettio åren - jag upprepar att arbetslivserfarenhet är färskvara, och man har ingen nytta idag av att ha plockat disk eller jobbat i kiosk 1986, annat än som nostalgiskt minne.

Det handlar om trovärdighet. I mitt eget partidistrikt kallar vi det Elitkongressen, i Stockholms Stad har jag hört uttrycket Senilkongressen. Det mesta tyder ju på att bristen på identifikation är en stor orsak till att rörelsen går kräftgång - gamla människor kan inte vara språkrör för unga (hur gärna de än vill), förortsbor behöver andra förortsbor som för deras talan.
Och vad i helvete gör Stig Malm där????


Vi vet åldrar, kön och bostadsort - upp med resten på bordet!

Hur ung måste man ha varit?

På det sociala forumet Facebook - som förklaras här, och som också måste förklaras eftersom det fortfarande trots allt är rätt många som inte har tillgång till det - har vi under en tid levt rövare om föryngringen och representativiteten inom partiet. En diskussion som är alldeles för viktig för att bara få föras där - det handlar om överlevnaden för både partiet och fackföreningsrörelsen.
Somliga blir provocerade, och menar att enbart kriteriet ungdom inte är tillräckligt för att man ska kunna få ta plats. Det är ett rätt läskigt resonemang, som Peter Karlberg här ger sig på.
Faktum är att partiet och fackföreningen fortfarande styrs av en mycket homogen grupp män och kvinnor med samma utseende och samma namn. Och det också oftast folk som känt varandra mycket länge.
Det betyder inte alls att de skulle vara diskvalificerade - men den samlade bilden är ju sanslöst ensidig. Josefin Deiving är upprörd över att Stockholms Arbetarkommun till höstens partikongress kommer skicka en delegation med en medelålder på 54 år. Hon är arg med all rätt, och inte bara hon, utan också Alexandra. Själv är jag smått desperat över att facit av samma kongressval i mitt eget partidistrikt, Stockholms Län, blev att vi skickar nästan enbart yrkespolitiker (nån som vill kan ju räkna ut medelinkomsten på Länets delegation; den är höööög) för att lägga fast framtidens politik.
Gamla och rika alltså. Känns det bra?

I diskussionen på Facebook och även i sitt blogginlägg raljerar Peter Karlberg en smula över vår oro. Vilket i stort sett bara bekräftar att han är en del av problemet, inte lösningen. Om man på allvar tror att man har levt samma sorts liv som dagens unga är man ute på hal is, sanna mina ord.
Jag ska bara nämna internet och trygghet. Det är en jävla skillnad på att ha haft tillgång till internet i hela sitt liv, mot att också haft ett liv utan internet. Det är en så självklar del av ungdomars liv idag - det är som luft och vatten. Att ens ge sig på tanken att begränsa det i nån form betyder att man utmanar inte bara idéer utan hela liv - och där missade partiet oerhört. Och jag med, i mitt eget valarbete.
Men lite handlar det också om att min generation, vilka vi nu är, vägrar erkänna att vi blivit äldre (jag passar mig för att säga gamla; folk blir så irriterade då...) och också att somliga tydligen saknar rampljuset.
Det finns ett otal bitar i det här - allt från att vi numer de facto har en politisk klass som gillar makt och som kommer hålla fast vid den, till att den unga generationen - och det är helt skadat att Josefin räknas dit, för att inte tala om jag själv!!! - naturligtvis kommer att ta sig den här makten själv.

Min egen farsa och hans generationskamrater kuppade bort de gamla lantarbetarna från makten på sextiotalet, men idag väljer man istället andra partier. Eller att aktivera sig vid sidan av politiken - ingen ska få mig att tro att man inte gör nånting.
Det handlar om trovärdighet.
Peter Karlberg kan väl inte tro att ett parti som konsekvent vägrar föryngra sig, som fortfarande demonstrerar på Första Maj av nostalgiskäl, eller sätter Fem Blonda och Blåögda överst på listan till Europaparlamentet och ändå hoppas på röster från de som är födda utanför Norden, faktiskt har en chans?
Tristast av allt är ju att frågan antagligen begravs, av olika kommitteer och analysgrupper. För vem vill erkänna att man inte har koll på läget?

Jag klistrar efter benäget tillstånd in Josefins inlägg från Facebook i kommentarsfältet..

Elitkongressen. Om representativitet

Jag har precis fått höra hur ombuden till höstens partikongress i det stora partiet fördelar sig, efter medlemsröstning och räkning. Resultatet är en smula förskräckande - alla ombuden jobbar heltid med politik i någon form, som facklig förtroendemän, som kommunalråd eller i nån annan form (jag kan ha missat nån, vilket skulle glädja mig oerhört!).

Och jag kan argumenten, tack så mycket, men faktum är att det finns en rekommendation om vilka som borde väljas, och den verkar ha slagit genom totalt. Ungefär på samma vis som en allt mer desperat strategistab pumpar i EU-valet för stackars Olle Ludvigsson, en i övrigt rekorderlig man som blir hejdlöst frånåkt av ungdom och karisma. Se där en baksida av personvalen...

Jag funderar kring hur det här ska tolkas - det är ju trots allt så att de som nu valts att representera Stockholms län inte direkt saknar arenor att diskutera på - de träffas på Elit-dagarna i Västerås, kring Mälartinget, i Almedalen osv. Varför skulle de vara de mest lämpliga att också diskutera partiets inriktning?

Eftersom våra kommunalråd är satta att genomföra vår politik kan man ju faktiskt fundera på om de också är just kommunalråden som ska bestämma färdriktningen. Jag tycker nog inte det - och är det verkligen så förtvivlat ont om medlemmar som inte jobbar heltid med politik att valsedlar måste se ut som de gjorde den här gången? Hur representativa ska våra ombud vara?


Bilden föreställer Sir Edmund Hillary, som var först upp på världens högsta berg. Högre kan man liksom inte komma med fast mark under fötterna - men han sa också att det jobbigaste var att klättra ner igen