Ytterligare moment

Sen var det dags att gjuta p-garaget. Dryga tvåhundrafemtio ton betong skulle ut, och därefter glättas för att i ett senare skede asfalteras och ge plats för 72 p-platser

Garaget sett från Vasavägen
Under står bockryggarna som en skog

Bakom staketet ser man helikoptrarna som grovisarna ska ha för att slipa till ytan

Sen ställde pumpbilen upp

Gjutning. Grabbarna med händerna i fickorna är naturligtvis verkare..hehe

Långsamt fylls ytan ut med betong

Det verkar alltid lätt att hålla pumpen, men det är närmast att likna vid att hålla i snabeln på en elefant som vill nåt annat. Den rycker och sliter och frustar, och det krävs en del vana för att kunna styra pjucket till rätt ställe. Hamnar för mycket på fel ställe får man skyffla, och det finns roligare saker än att sleva betong


Eftersom det ska asfalteras här är det viktigt att det blir en bra och glättad yta. Så fram med helikoptrarna...Grabbarna hade däremot en rasande tur med vädret. Högt och klart!


Under tiden fortsätter vi med stomkompletteringen. Naturligtvis kånkar man med sig ritning. De olika färgerna representerar olika sorters detaljer, som isolering eller kortlingar

Här har jag stallat upp en köksvägg.

Oftast kommer reglar och utlägg i färdiga längder, men när man måste efterbeställa blir det generella längder och då ska allting klippas ner till mått. Bra redskap är plåtsax och måttband

Efter att ha lodat upp reglarna knipsar jag fast dem med en fixertång, på ett i förhand uppgjort inbördes avstånd, som korresponderar med olika förbestämda mått på t ex isolering eller beklädnadsskivor


I väggen sitter också ingjutna eldosor, som helst ska vara åtkomliga efter reglingen

Sen fyller vi på med väggisolering, som finns i en radda olika typer, bredder och tjocklekar


Eftersom det är en köksvägg sätter jag dit en överkantskortling för köksskåpen, och skär ut för eldosorna. I gipsen gör jag det enklast med en hole-in-one-insats och hålsåg

Sen sätter man nästa, slutliga lager gips. Delar av utrustningen dräller på golvet


Färdig vägg. Avstädad ytaSen blev det dörrkarmar, som ska eftermonteras i alla lättväggar.

Det finns olika sätt att göra det på. Jag hör till dem som börjar med att väga av ett horisontellt mått ibotten som jag sedan ställer den lösa karmen på. Då bör karmöverstycket vara hyfsat i våg. Missar man det kommer det att bli en kilformad springa mellan dörrblad och karmöverstycke, som inte ser snygg ut. Då får man göra om....

Tyvärr är det också så att det tydligen ska kladdas i alla hissar på ett bygge. Och detta oavsett ålder på de som jobbar där. Vi har ju inga tonåringar här men likförbannat ska pennan fram och täckningen dekoreras

Ett stycke färdig tvättstuga

Här ställer mattläggaren upp sina rullar. Ena extremt tunga bestar. Ett område där arbetsmiljön borde undersökas mer

Färdigmonterat kök. Återstår kakling och lite lister


Även plåtintäckningen på taket börjar bli färdig

Ett hederligt arbete

Äntligen en film som jag ser fram mot. Ingen rafflande underhållning, inga avklädda kvinnor eller koreograferade slagsmål. Bara bild och ljud med hårt arbetande människor. Recensionerna hittills verkar hyggliga ( t ex här, här eller här), även om en och annan trampar i klaveret naturligtvis.
Nu senast var det recensenten Henrik Tiselius, i Stockholms City (borg.):
Badhusbaderskan och renskötaren sticker ut bland Nygrens forskande kamera, men annars är det människor som försöker finna stolthet i sin slitiga –och underbetalda –råtthjulstillvaro.

Henrik Tiselius är säkerligen välmenande, och jag kanske är lite överkänslig, men för mig låter det som ett snobbperspektiv. Varför skulle man inte kunna finna stolthet i sitt yrke, trots att det kanske både är skitigt och underbetalt? Det är lite samma sak som när folk med "hushållsnära tjänster" ska försöka förklara att de absolut inte har något förakt för de som städar deras hem, klipper deras gräsmattor eller tar hand om deras barn. Det brukar fastna i halsen när man frågar om de vill att deras egna barn ska bli städerskor, handy-mens eller barnflickor.
Men om man tror att man behöver finna stolthet i sitt arbete - visar att man inte har mycket aning om vad som driver människan. Det behöver inte vara lön eller status nämligen.
Hur som helst är det en film som ska ses!

En moralkaka till kaffet kanske?

Polisförbundet har en kakburk med fördomar. Det är fler som borde ha det. Vi dras alla med små fördomar och förutfattade meningar. Emellanåt blir man också avslöjad med byxorna nere. För visst skulle jag reagera om en snickare på jobbet ställde sig med kajalpennan efter jobbet, eller bättrade på läppstiftet medan han väntade på kranen.
Egentligen är det ju bara genom att ständigt diskutera våra förutfattade meningar som vi kan hålla dem under kontroll. Jag är lycklig över att Byggbranschen numer ser det som självklart att killar är pappalediga, eller att det inte ses som märkligt att man behöver en dusch där man kan stänga en dörr. Eller skyddsskor i storlek 35. Eller hammare med smalare grepp.
Samtidigt dras vi fortfarande med en massa konventioner och invanda beteenden. Det är inte nödvändigt att tjejer orkar lika mycket som killar, eftersom vi inte heller ska lyfta lika mycket som generationen före oss lyfte (och slet ut sig också). Istället ska vi jobba smartare och smartare, och se till att alla hjälpmedel används.
Så borde det funka i alla yrken. Vore mitt arbete avhängigt den fysiska styrkan skulle inte många orka jobba upp till pensionen ( och det är det skrämmande få som orkar ändå). Arbetsplatsen måste alltid moderniseras.
Vill man ha lite tips kan man gärna titta in på Skogs- och Träfackets hemsida, och göra sig en liten egen verktygslåda, så man har några instrument att jobba med! Eller ta en kaka!

Vårt behov av en fiende

Nu när borgarna börjar träta sinsemellan kan det vara dags att väcka liv i debatten om vårt eget förnyelsearbete. De kommer att bråka friskt - och vi som minns hur den första Fälldinregeringen föll är väl kanske inte jätteförvånade, för trots allt tal om att alliansen nått längre i samförstånd än tidigare, var det faktiskt så 1976 också. Och då sprack det på två år, och de var bara tre partier den gången.
Nånstans känns det som skadeglädjen över borgarnas interna bråk och tillkortakommanden tar överhanden inför det som borde vara viktigare - nämligen att skapa en politik som är lockande nog för tillräckligt många väljare.
Själv är jag inte alls säker på att den interna eftervalsanalysen drar rätt slutsatser - jag är inte alls förtjust i tanken att politiken ska anpassas för att locka tillbaka den procent som flydde till borgerligheten. Vad skulle det innebära för oss alla andra som valde att stanna kvar?
Och varför verkar så många har tagit till sig olika borgerliga floskler? Nej, det finns massor va socialdemokrater som anser att skolan ska ställa krav, och framförallt konkurrera med kunskap och inte med sång, dans eller golf. Nej, det finns mängder med socialdemokrater som anser att brottslingar ska låsas in, att kriminella invandrare ska utvisas och att man gör rätt för sig!
Naturligtvis anser de flesta socialdemokrater att man ska verka för att skapa en fungerande arbetsmarknad, vilket strategerna missade 2006 och vilket skall förfölja dem till döddagar, men också att ett välbetalt och tryggt arbetsliv för de flesta är nyckeln till ett bra liv.
Inte heller är vi förtjusta i kvinnomisshandlare, icke-fungerande kollektivtrafik eller äcklig skolmat.
Det finns idag en bedövande borgerlig övervikt i media men det känns som bloggvärlden är mycket mer jämlik. Vad som behövs är naturligtvis ett fungerande nätverk över alla dessa vänsterbloggar, som spretar från oerhört pålästa till bara tyckande. Och där kan vi kanske hitta en fungerande diskussionsmodell. Jag är nämligen tveksam till alla dessa rådslag - de kanske också behövs men det är dags att använda nätet ordentligt 2007.
Men först måste vi sluta fokusera på borgerligheten. De behöver inte ens hjälp på vägen för att krascha känns det som. Det mullrar i de egna leden, väljarna är smått uppgivna över deras förutsägbara misstag, och strängt taget måste hela det här året vara ett gigantiskt misslyckande för deras PR_strateger. Det var INTE så här det skulle bli.
Det töntigaste av allt är när borgerliga ledarskribenter - och de är tammefan sämre än någonsin, både debattmässigt och kunskapsmässigt - hoar om att det behövs en ny socialdemokratisk politik. De kunde kanske ägna sig åt att se till att det fanns en fungerande borgerlig politik först.
Det finns nämligen en gigantisk fara i ett havererat moderatparti, ett alltmer marknadsliberalt centerparti, ett stockkonservativt folkparti och ett oerhört marginaliserat KD. Och det är att deras missnöjda väljare inför nästa val kommer att proteströsta, och det gör de inte på socialdemokraterna.
Till stor del handlar det också om att LO och fackföreningsrörelsen inte får sitta inaktiva i ett par år, eller förväntas vara lydig röstboskap åt Sveavägen 68. Oavsett vad Littorin säger kommer han få vika ner sig på punkt efter punkt innan 2010, och där har vi gemensamt ett ansvar för att inte alltför många kommer trilla emellan.

Sen kom det kök....

Här står köksskåp och annan inredning som naturligtvis skulle bäras in fortare än kvickt. Frågan var bara VAR? Det är ju inte så att det finns massor av uppställningsyta inomhus. Nå, det löste sig naturligtvis


På hörn sätter vi spackelhörn (det heter säkert nåt annat) för att målaren ska kunna stryka mot något
De sätts med det jag kallar en hörnslå, och gummiklubba (som man ska använda enligt instruktionen) som de flesta struntar i och slår med hammaren och bucklar till hörnen och slår sönder hörnslån



Tapeter kommer upp



Murarna har grundat det första lagret på fasaden.

Fönster och fönsterdörrar kläs in med skyddsplast
Golvläggaren började lassa in sina saker

Och sedan täcker han ytorna med kraftpapper

Parkeringsgaraget valvas traditionellt med DOKA och luckor
Eftersom arbetet numer är så rationaliserat och görs med förtillverkad materiel sparar man naturligtvis både tid och manskap

De här ytorna hade tagit en evighet att göra förr i världen Och ovanpå alltihop ska det till ett tjockt lager armering

Mitt trägna läsande (och köpande!)

Det börjar bli på sin plats att skriva ner vad jag läser. En del lånar jag på bibliotek (men införskaffar emellanåt ändå senare) men det mesta köper jag. Prisad vare Någon för Internetbokhandlar! Å andra sidan ska man icke förakta att strosa runt i en välfylld bokhandel och lockas av titlar man aldrig skulle fått ögonen på. Det var så jag hittade boken om cykelbilar - Folkhemmets farkoster av Claes Johansson - som tillsammans med Rekordåren av Göran Hägg ger ett perspektiv på svensk samhällsutveckling (som måste vara ett av de tristaste ord svenskan innehåller).
Utan att närmare dissekera mitt läsande, hur eller vad eller när jag läser, ska jag bara lista ner vad jag hittat och plöjt genom sedan semestern övergick i vardag. Så småningom kommer det nog en mer specad lista men just nu är det huller-om-buller-ordning. En del kommer det att skrivas lite extra om, en del annat kommer att förbigås i Tystnad

Augusti t o m 16 september

Jamie Oliver - Den nakna kockens återkomst - Omläsning
H K Rönblom - Död bland de döda - Omläsning
Ola Wikander - I döda språks sällskap - Nyköp - Klackenbergs
Alexander Solsjenitsyn - Cancerkliniken - Omläsning - Antikvariat
Leif GW Persson - Faller fritt som i en dröm - Nyköp - Klackenbergs
C L Douglas - Famous Texas Feuds - Nyköp - Bokus
H K Rönblom - Död men obegråten - Omläsning
Steven Levitt & Stephen Dubner - Freakonomics - Nyköp - Akademibokhandeln
W R Burnett - Gangsterliv i USA - Nyköp - Antikvariat
F D Pasley - Al Capone - Nyköp - Bokbörsen
Harry Grey - The Hoods - Nyköp - Amazon
Vasilih Grossman - Reporter i Krig - Nyköp - Klackenbergs
Graham Greene - Den Tredje Mannen - Nyköp - Antikvariat
Graham Greene - Vår man i Havanna - Nyköp - Antikvariat
Cecilia Hagen - De osannolika systrarna Mitford - Omläsning - Bokus
John Dickie - Cosa Nostra - Nyköp - Akademibokhandeln
Christopher Browning - Helt Vanliga Män - Jakobsbergs Folkbibliotek
Elmore Leonard- Cuba Libre - Nyköp - Bokus
Elmore Leonard - Up in Honeys Room - Nyköp - Bokus
Jack Shaefer - Shane - Nyköp - Bokus
Jack Shaefer - Monte Walsh -Nyköp - Bokus
William Kennedy - Roscoe - Jakobsbergs Folkbibliotek

Jag ska försöka uppdatera den här med någorlunda regelbundenhet, och kanske - efter påstötningar - göra nåt eget av den. Inte för att det saknas bokbloggar direkt - de flesta som läser har också nåt slags oövervinnerligt Behov av att kommunicera kring det - men mina närstående kanske kan få en liten aning om vilken bok som Just Då cirkulerar i mina tankar.
Det kanske också kan få någon slags broms på de ekonomiska excesser som detta medför...

Om småföretagare....

Det finns en stolle som heter Johan Staël von Holstein som skriver en del dynga i en av våra vanligaste gratistidningar. Han brukar skylla på att han är ordblind för urskulda sina värsta påhopp, och han precis som Maud har en märklig förmåga att reta upp olika annars rätt klarsynta människor. Varför vet jag inte - folk som tror att kapitalism är en ideologi (!) brukar inte ha många rätt...
Men jag funderade en del efter en av hans senste drapor där han återigen sjunger entreprenörens lov, förutom en hel del andra rent hisnande åsikter (läs och njut, hans "kunskaper" är underskattade!). Jag känner inte riktigt igen den där bilden av den osjälviske, ljusstrålande småföretagaren som bygger landet med sitt anletes svett och glatt sprider sin rikedom och klokskap till de lata massorna (och säkert också evigt liv och sol på semestern). Mycket för att jag har kompisar som är småföretagare, för att att jag haft företag själv och för att jag jobbat som anställd i småföretag.
Tanken på att småföretagandet, eftersom det uppenbarligen är det som avses när det idag dras fram. skulle vara en främmande företeelse är ju rent hårresande. Vi känner alla frisörer, taxichaffisar, massörer eller små butiksägare. Och vi vet att de är som vi andra är mest - de blir också fulla på lördag, kollar på fotboll, köper skvallertidningar och gnäller på vädret.
Jag kan säga att det var jävligt länge sen jag träffade en småföretagare som kände stolthet över hur han bidrog till landets fortlevnad, mer än han tjatade om att lönerna var för höga. Och bara för att reta upp folk extra mycket - det finns massor med småföretagare som frodats och haft det jättebra under många år, trots riksdagsmajoritet.
Och att säga att en snubbe som skriver krönikor i Metro, varit jättefattig flera gånger och ändå klassats som miljardär under perioder, och bor i en jättekåk, skulle vara småföretagare och ha massor gemensamt med våra vanligaste grovjobbare - gör ju egentligen bara saken ännu roligare

Centern gillar inte facket....

Jag har formligen spolats med olika insändare och cirkulär där kamrater öser sin galla över Maud och hennes anhang. Ja, de gillar inte facket och nej, det blir ett elände om hon får som hon vill. I LO-tidningen fanns det fyra (!) artiklar om det, och nu får det väl ändå vara stopp. Ge henne inte mer uppmärksamhet än hon behöver.
Federley tappade raskt all trovärdighet efter att ha lyckats krascha ett attraktivt innerstadsläge för sitt nya salladsprojekt - vilket ingen torde vara förvånad över. Han kommer få svårt att bli tagen på allvar i fortsättningen, vilket jag också ärligt tror att han inte fattat än. Och med honom dök också det som kallas Stureplanscentern.
Vi vet vilka de är, och de kommer inte att ha särskilt mycket påverkan på arbetsmarknadspolitiken under överskådlig tid. Överhuvudtaget kommer inte centerpartiet att finnas om tio år, så jag tycker att den uppmärksamhet de fått nu räcker ett bra tag framåt

Man kommer inte undan Fisk....

Jag har svårt att se att någon som i fortsättningen vill yttra sig om Mellanöstern, om terrorism eller om konflikten mellan islam och kristendom, kommer att kunna göra det med bibehållet förtroende utan att ha läst Robert Fisks monumentala Det stora kriget för mänskligheten (recenserad här och här och här bland annat). Precis som framgår av recensionerna är den fullkomligt bedövande i sitt omfång, och kunskaperna hos den som skrivit det är minst sagt imponerande. Men så är han en annorlunda journalist också, Robert Fisk.
Det finns de som är bättre lämpade än jag att bedöma kvaliteten på det han skriver - själv läser jag med nöje sedan länge hans kolumner i the Independent - och det vore fel att inte säga att han retat upp rätt många, men till skillnad från diverse andra tyckare, är Robert Fisk inte alls bara en manisk hatare av USA. Han är avskydd av de flesta extremistiska rörelser överhuvudtaget, vilket han är rätt nöjd med.
För oss som saknar den basala kunskapen om hur kartan förändrats i den islamiska världen sedan 1900-talets början är hans genomgång av de olika oroshärdarna oerhört värdefull. De flesta av oss är säkert okunniga om hur inbördeskriget i Algeriet förgrenat sig från och till talibanrörelsen, eller hur det turkiska folkmordet på armenier kommer att vara en olöslig knut för fredsprocessen i Irak (genom att en kurdisk stat i norra Irak är en fullkomligt otänkbarhet för dagens Turkiet). Över hela linjen slår hans kunnande och insikt igenom, liksom hans osvikliga näsa för att skriva dramatiskt eller att hitta scoop
Han hittar nämligen dessa scoop - intervjuer med Usama bin Laden, ofrivillig passagerare i fel helikopter med civilklädda CIA-agenter i Irak, eller förfärad åskådare till Bagdads plundring, och vill ha dem publicerade. Han drar sig inte för att namnge de redaktörer som vikit ner sig för andra intressen och därefter har mr Fisk bytt arbetsplats. Han tror nämligen inte på en journalistik som tar för många hänsyn eller styrs av ekonomiska intressen.
På det här viset har Robert Fisk och några till fortsatt vara obekväma röster i en alltmer likriktad reporterkår, där t o m krigskorrespondenterna numer väljer att åka med i stridsvagnarna, klä sig i uniformsliknande persedlar och låta sig matas med Senaste Nytt från staben - det som sedan Vietnamkrigets dagar kallas the Five O'clock Follies (läs mer om det i Michael Herrs utmärkta Dispatches (Rapporter på svenska)
Varför är det nu så förtvivlat viktigt att läsa Fisk? Pja, en orsak kan ju vara att han redan för fyra år sen talade om_exakt_vad_som_skulle_hända_i_Irak. Och sen hände det. Han varnade redan för tio år sen för hur islamistisk extremism skulle förändra världsbilden (på samma sätt som John K Cooley gjorde det i en bok jag skrev om här) och har gjort så under många år i sina artiklar från Mellanöstern.
Fisk skiljer sig dock från Cooley eller från John Pilger genom sitt omedelbara engagemang för civilbefolkningen, istället för att leta efter systemfel hos den amerikanska regeringen. Det också Seymour Hersh, som naturligtvis - naturligtvis därför att han är en annan av de absolut legendariska toppreportrarna - genom sitt sedan åratal uppbyggda kontaktnät, lyckats få fram uppgifter som fruktansvärt väl beskriver den klumpighet som rådde inom världens största krigsmakt när de inledde ytterligare ett krig. Om den boken - På Given Order - kommer det ytterligare en liten notis.

Nå, varför är det nu så förbannat viktigt att tala om ett krig långt bort? För mig - som växte upp med FNL-rörelsen, och som haft en omgivning med internationella kontakter och engagemang - är svaret inte svårt. Men jag ser ju att det blir allt svårare att skapa intresse för, och samla krafter mot, de stora orättvisor som fortfarande råder utanför Sverige. Vad är ett dödat barn i Sadr City mot vem som vinner TopModel eller går vidare i Idol? Likgiltighet börjar alltid längst bort, men så småningom finns den runt knuten.
Dessutom finns ju alltid den fullt möjliga framtiden att vi - du eller jag - drabbas av terrordåd (även om jag måste säga att det som hänt i Danmark och Tyskland nyligen verkar vara liiite långsökt), eller att våra liv helt enkelt krånglas till av det. Man kan ju faktiskt till och med tro att den fria handeln med varor skulle störas av det, och VAD ska vi göra då?
Seymour Hersh kommer snart. Och lite Richard Clarke. Och en del annat om Irak...

Hur jag hjälpte Usama bin laden

När Sovjetunionen 1979 attackerade Afghanistan var vi rätt många som i det avlägsna Norden reagerade med avsky. På den borgerliga sidan för att det var ett flagrant exempel på kommunistisk expansionslusta, på den vänstra sidan för att det visade att Sovjet var lika imperialistiska som någonsin USA. Dåvarande VPK hade ett elände att försvara överfallet och trasslade in sig i trovärdighetsfällor och halvlögner och kunde inte längre visa upp gamla mysiga partiledare när det var uppenbart att det bara var en fasad.
Arbetet med att starta solidaritetsrörelser i Sverige (och resten av världen också för den delen) gick omåttligt segt. Den svenska Afghanistankommittén dominerades av maoister, som lidit svårt under Vietnams plötsliga attack på sin forna allierade Kina, och sen var det ett par folkpartister och en del renodlade humanister. Men det var inte direkt FNL-standard på vare sig organisation eller mål.
Det hade också att göra med att ju mer man läste på, hörde och diskuterade visade det sig att även om den afghanska marionettregimen var arslen, så fanns det liksom inga goda killar på den andra sidan heller. Det var fundamentalistiska muslimer och knarkbaroner så långt ögat nådde, och en rask uppdatering av den afghanska historien gav inte vid handen att det inom rimlig framtid skulle dyka upp nån som hade ett mått av anständighet.
Om detta och mycket annat har den amerikanske journalistveteranen John K Cooley skrivit en lysande krönika - med den något klumpiga titeln Oheliga krig - där han med den envetnes listrabblande drar fram hur USA och CIA bakvägen såg till att Usama bin Laden, talibanerna och den globala religiösa terrorismen gavs utrymme att expandera.
Cooley genomskådade på ett tidigt stadium hur de vresiga frihetskämparna i Afghanistans berg kallt tog emot de insamlade pengar som kom från olika solidaritetsgrupper i Europa, och därefter köpte vapen från Kina för dem. Nog för att vi förstod det, vi med insamlingsbössorna, men vi hade ändå en naiv bild av hur samma gerillasoldater skulle alfabetisera befolkningen, ha lokaldemokrati, frigöra kvinnan och skapa en ny värld. Som i Angola, eller i Vietnam, eller varför inte som i Portugal eller Spanien.
Det var inte meningen att det skulle försvaras opiumodlingar eller bhurka. Istället för den ryska ockupationen följde en religiös ockupation som nu följts av en amerikansk ockupation. Cooley visar på ett nära nog övertydligt hur naiva amerikaner förblindade av sin jakt på kommunister istället lierade sig med några av de värsta regimerna i världen, och med några av de värsta personerna. Det finns goda möjligheter att några av mina insamlade kronor kan ha gått till granatgevär som bin ladens heliga krigare använde - i själva verket gick det mesta av våra pengar till vapen, och en alldeles för liten del till humanitärt bistånd.
För de som före 2001 läst den här boken kan knappast attacken 11 september ha kommit som en överraskning. Cooley hyser inga dubier vare sig om bin Ladens samvete eller kapacitet. Men det hela ligger naturligtvis helt i linje med vad vi läst tidigare under månaden, om hur George Bush et consortes krossar CIAs realpolitiska agenda och istället vill att verksamheten ska baseras på högerkristna värderingar. Kort och gott - folk som inte delade de neokonservativa värderingarna fick inte vara med längre, oavsett vilken erfarenhet eller kapacitet de kunde tänkas ha.
Utan att vara underrättelseman kan jag nog säga att Cooleys beskrivning av hur CIA underminerade och så småningom såg till att den sovjetiska marionettregimen störtades, och i en mycket lång förlängning kan sägas ha bidragit till Sovjets fall, är både skrämmande och varnande. Skrämmande därför att uttrycken "ändamålet helgar medlen" och "min fiendes fiende är min" sällan blir så knivskarpa som här, och varnande därför att det mesta - mer om det i ett annat inlägg - tyder på att USA går samma öde till mötes i Afghanistan som det forna Sovjet gjorde.
Det finns all anledning för våra bombdemokrater att ta sig en funderare på hur de ska ställa sig inför den nästa gång som USA/NATO behöver bomba sig fram. Historien lär oss att bombandet av Tyskland och Japan under andra världskriget var icke-typiskt. Vare sig japaner eller tyskar greps av revanschlust mot de allierade, vilket teorierna om bombkriget levt högt på.
Men mycket uppenbarligen funkar det inte längre. Amerikanska turister är giltigt byte för terrorister över hela världen, och i Afghanistan kommer män med långt minne och gamla bössor att av heder vara tvungna att ta amerikaner av daga, som tack för en bombräd mot byn de bor i. Ett faktum som vare sig våra egna bombanhängare eller de neokonservativa i USA verkar ha räknat med.

Samtidigt nöter grabbarna på utomhus

Samtidigt som vi kompletterar inomhus fortsätter några av grabbarna med parkeringsgaraget. Nu kommer mobilkranarna att sköta lyftandet. Det finns träd som måste sparas, genomfartsvägar som måste passas och hus runt omkring så även om saker skall lyftas en kort väg måste de lyftas högt emellanåt.
Parkeringshuset växer fram bit för bit. Den undre infarten kommer inte att bli högre än 190 cm, men precis som alla andra byggprojekt kommer den att få konsekvenser för runtomkringområdet, med ny utfart, trafik osv.


Fasaden kompletteras med isolering, som kommer bilda underlaget för fasadenputsen som murarna kommer lägga på. De klär hela fasaden med såna här skivor, och dra sedan också påett tunt metallnät som funkar som armering. Och de måste skära ur för varje fönstedörr och fönster.
Därefter lägger de på ett tunt lager grundputs, med stora slangar som de släpar runt på ställningen. Klickar man på bilden ser man lite av hur fasaden fått en rödare nyans.


Inne i garaget pågår formning och armering. Den övre parkeringsytan kommer att valvas på traditionellt vis, med luckor och stämp
Med tanke på omfånget på de där mobilkranarna är man en aning imponerad av deras manövreringskapacitet. Här syns också att vi tagit delar av gångbanan i anspråk, vilket både är en förutsättning för jobbet och dessutom överenskommet med kommunen. Men tror ni folk begriper att de ska gå på andra sidan? Inte då!

Arbetet inomhus...

Det kallas stomkomplettering på ett finare språk - vi kallar det gipsa. Det gör man mycket på byggen. Så mycket att andra elaka yrkesgrupper emellanåt kallar oss gips- och plåtregelmontörer. Fast vi kallar dem värre saker än så. Det betyder att vi reser innerväggar, skruvar dit kompletterande väggskivor på utfackningsväggarna, sätter undertak, petar dit kortlingar. Samt bär en och annan gipsskiva...

Först reglar man upp väggen med plåtreglar. I dörrhålen sätter man oftast träreglar - lättare att montera dit dörrkarmarna då. Det finns standardiserade mått att följa, liksom linjer dragna med snörslå och laser - inte alltid men just i det här huset finns det.

I vissa väggar sätter man virke först - oftast plyfa, eller som i det här huset OSB-skivor. Ett pressat elände av flis, även kallad ryssplyfa, med en del märkliga och obehagliga egenskaper. Bra redskap är handklinga och gipsvinkel.


I vissa väggar sätter man också isolering.

Måtten på materialet och centrumavståndet på reglingen bör korrespondera, annars blir det elände, men man måste nästan alltid avsluta med en passbit, mot väggslut. Plyfan ska också skruvas ordentligt, annars börjar den "klättra" när nästa lager skruv dras i.


Närbild på OSB-skivans struktur. Den är säkert billig och håller rätt sorts kvalitet men jag känner nog ingen snickare som skulle välja den före den traditionella plyfan. Bitvis är den stenhård och har fläckar som är stört omöjliga att skruva i.

I badrummen sätter vi våtrumsgips - som det varit rejäl debatt om på sistone. Stämmer skräckhistorierna kommer jag kunna försörja mig på att renovera badrum under de nästa tjugo åren
Bra hjälpmedel är skivlyft och skruvautomat med bandad skruv, i det här fallet en Hitachi som jag inte kommer överens med. Det är lite känsligt det där med vilken sorts maskiner man arbetar med. Väggarna kommer att innehålla tusentals skruvar, av olika längd och form, och då finns det tid, dvs pengar, att tjäna på snabba hjälpmedel. -På den här blå gipsen ska sedan kakelkillen - eller plattsättaren som det officiellt heter - montera sina väggar
Principen är alltså att jag reglar upp och sätter väggbeklädnaden i form av plyfa och gips på ena sidan. Det kallas enkling. Därefter dyker elektriker, rörmokare och andra installatörer upp och monterar vad som ska vara inne i väggarna. Och sedan kommer nästa gäng snickare och sätter igen samma väggar, i det moment som kallas dubbling. Det gör att jag som enklar måste tänka mig för en och två gånger när jag reglar upp, så att reglingen inte bara passar mig utan även ger dubblingskillen passande regelavstånd. Han blir inte glad om han måste sätta dit tvåcentimetersremsor. Han ska dessutom isolera i förekommande fall, och komplettera med akustik- eller annan mjukfog
Allt handlar om tid - bakom dubblingskillen, som också ska sätta igen trummor och schakt, kommer målare och golvläggare, och det kommer folk - också snickare - som ska sätta karmar. Byggprocessen är ungefär likadan vid både stora och små byggen, och det handlar hela tiden om att schemalägga och planera bemanning



Så här ser våtrummet ut halvfärdigt. Huvudsakliga anledningen till OSB-skivan i väggen är naturligtvis att här ska det sitta en massa saker uppsatta - inredning, handdukshållare etc.
Här synd ett bra exempel på enkling - man lämnar helt enkelt ena sidan öppen.

Skivlyften använder man för att dels pressa upp skivan tå tätt mot taket som möjligt - en tät anslutning mot takvinkeln helt enkelt. Dessutom står skivan låst vilket gör att man kan jobba ensam på ett effektivt sätt. Här syns olika eltåtar som väntar på att kopplas till dosor och uttag. Och min pirra som lastas med alla grejor man måste ha med sig.

Våningsplan med lägenhetsentréer. Också ett talande exempel på hur rörigt det kan bli med alla olika elkablar som dras kors och tvärs. Här finns det egentligen både tid och pengar att tjäna, på smartare lösningar

Dags för en timeout Reinfeldt?

Sådärja, nu är det fler som inte kan sitta i den borgerliga båten. Idag är det tre som yttrar sig, och får smisk på fingrarna. Och det har varit fler under sommaren. PJ Anders Linder har inte varit glad (nu råkar han vara en av de sämsta politiska analytiker som finns så det är väl inte hela världen), det har hamnat i Fokus och det syns bekymrade rynkor lite här och var på den borgerliga planhalvan. Så vad är det som har hänt?
De som följer den dagliga politiska debatten har säkerligen noterat några framträdande saker - Anders Borg, inte direkt nåt charmtroll, har fått ta över vid framträdanden som av tradition dragit partiledare. I takt med sjunkande opinionssiffror har oroliga folkpartister, deprimerade centerpartister och marginaliserade kd-are börjat köra sina egna politiska dagordningar.
Vore jag nu politisk analytiker utskickad av t ex Singapore News skulle jag direkt spekulera i om statsministern, partiledaren, har drabbats av depression. Eller om han helt enkelt nått sin kapacitetsgräns - han vore inte den första oppositionspolitiker som gör fiasko som regeringschef.

Det är också lite lustigt att se hur borgerliga ledarskribenter våndas över den uppkomna situationen, istället för att bara se nytert på det hela. Man kan ha hur många olika analytiska vinklar på det hela men man kan inte komma undan från följande: Reinfeldt är utsedd att regera och han gör inte det.
Inte är det fråga om sommarlov - istället skulle korrespondenten från Kigali Herald se alla tecken man behöver på ett politiskt sammanbrott - där ledarna för de mindre partierna tar ett ansvar som regeringschefen borde ta. Självklart gör de det - men så blir det ju så tokigt ibland. Eller hur, Maud, Cecilia, Lennart?

Kanske han är sjuk, kanske han är deprimerad, kanske han har problem - men om man kan sin historia, och läst litegrann om hur politik på nationell nivå i Sverige bedrivs tyder nog det mesta på att något omvälvande är på väg att hända.
Politik är inte bara att regera - det handlar också om att ta plats i mittfåran. Jag har då aldrig uppfattat regeringsförklaringen som en carte blanche för de andra partiledarna att driva sina egna frågor. Som en regering. Allt - ALLT - annat betraktas som svaghetstecken. Så skulle fallet vara med vilken regering som helst. Och opinionssiffrorna dalar, man får inte tillräckligt med förtjänst för de små framsteg man lyckats med - istället är mediebilden de sista veckorna fulkomligt massivt kritisk; och detta även från de egna.
Sitter Reinfeldt till jul? Tips mottages tacksamt
För ordningens skull vill jag också påpeka att de två tidningarna existerar. I min fantasi