Världens högsta tak...

Klicka på bilden!
...sitter på Burj Dubai, som färdigt kommer bli makalösa 808 meter. I Byggnadsarbetaren har det varit ett flertal bilder av det, och det ska erkännas att det nog skulle vara rätt häftigt att åka upp där. Trots att de som byggt kåken naturligtvis varit underbetalda och haft vettlösa förhållanden.
Som t ex bilden av den här killen, på 350 meters höjd
Inte ett skyddsräcke, inga linor. Vill man vara cynisk kan man säga att han i varje fall hinner njuta av utsikten lääänge på väg ner om olyckan skulle vara framme
På en översiktsbild ser de omkringliggande husen på dryga tvåhundra meter ut som lekstugor

Och i Dubai - som är ett rätt tvivelaktigt litet emirat - pumpar man naturligtvis ut information om denna byggnad. Som nedanstående bild
Och det enda man kan vänta på nu är att kineserna sätter sin tusenmeters skrapa i produktion.Men tills dess är Burj Dubai, som ser ut som rekvisita från Sagan om Ringen, högst!

Fackföreningar är alltid internationella

Det kan vara på sin plats att påminna om att fackligt arbete är mer internationellt än vad många verkar inse. Sverige är ingen avgränsad ö, allt vi gör idag beror på eller kommer påverka händelser utanför våra gränser. I synnerhet gäller det byggjobbare - som av tradition är ett ambulerande och kringkuskande släkte.
Det är därför vi ständigt kämpar med utländsk arbetskraft, som lockas hit (och jag menar lockas, för det är rent hemskt att upptäcka hur lite polacker eller letter vet om Sverige) på falska grunder. För att kastas in i svartarbete, lönedumpning och i vissa fall rent slaveri.
I senaste Fokus ondgör sig Martin Ådahl över Byggnads och repeterar den gamla osanningen om att företaget Laval skulle ha blivit oschyst behandlat i Vaxholmskonflikten. Han har varit ute och seglat förr, utan roder, den gode Ådahl, men man kan väl inte förvänta sig annat.

Han ser inte heller sambandet mellan lönedumpningen - och allt annat - i Vaxholm, och hur byggnadsarbetare behandlas i t ex Dubai. Jag har skrivit om det förr, men kolla in det här reportaget. En plats som beskrivs som ett paradis, fast inte för de som ska se till att hjulen rullar. Framför allt ska man inte kräva demokrati och rättigheter - då blir man deporterad.
Det är trist att folk som Martin Ådahl glömmer bort att demokrati och yttrandefrihet må ha varit liberala begrepp från början, men de hade knappast genomdrivits utan fackföreningarna, vare sig i Sverige eller i det gamla östblocket.
Det är därför fackföreningsrörelsen är internationell - om vi är starka i Sverige stärker vi våra kamrater i andra länder. På samma vis stärks vi av dem. I en alltmer global värld är det naturligtvis rent barnsligt att tro att facket har spelat ut sin roll - hur gärna marknadsliberalerna än vill tro det. Vi organiserar oss alltid - trots överhängande livsfara, vilket är en mycket bister realitet på många ställen. Vill man vara riktigt elak kan man dra ett rakt streck från Martin Ådahls åsikter till dödsskvadroner i Latinamerika.

Vi har inga som helst problem att värva dessa förmodat fackföreningsfientliga utlänningar, tvärtom. Och det finns så mycket skit att ta rätt på så ni kan inte ana det - allt ifrån utebliven lön till arbete i miljöer där vi knappast skulle vilja vistas utan radiakdräkter, men där de jobbar i tröja och lågskor.
Man ser inte heller sambandet mellan en stark facklig rörelse och en bra arbetsmiljö, eller mellan stora skatteintäkter och hög lön, eller den konsumtion som kommer av det. Istället fortsätter man att misstänkliggöra Byggnads - vi beskrivs som smått rasistiska mot utländsk arbetskraft. Nå, följ med ut på några arbetsplatser och se hur de här killarna lever, och försök sen påstå att de skulle valt detta frivilligt?
Fattiga människor har sämre valmöjligheter. Och Martin Ådahl verkar tycka att de ska fortsätta vara fattiga.



Bilden föreställer Lech Walesa, som ledde den fackliga kampen mot kommunismen i Polen, och som blev en symbol för frihet och demokrati.

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Träldomen lever. Om gästarbetare.

Vi är gudskelov förskonade från gästarbetare i Sverige. I varje fall i den formaliserade version som finns i många andra länder, med särskilda visa, bosättningar och villkor för den inresta gruppen. Och, som vanligt, utsatta för godtycke och utnyttjande. Om hur det skedde i dåvarande Västtyskland gjorde sig Günter Wallraff känd (och skapade ett nytt verb!),
Ta och lyssna på P1-morgon, där man beskriver hur indiska, filippinska, nepalesiska och pakistanska byggjobbare hjälper den ohyggligt rika arabstaten Förenade Arabemiraten att skapa ännu fler lyxboenden. Jag har skrivit om det tidigare, i en post om världens högsta hus.
Den verklighet som de här människorna lever i har föga likhet med den ordnade och trygga värld vi har i Norden. Tolvtimmarskift, timtals med resor, boende i baracker i gigantiska kåkstäder (som de inte får lämna annat än för arbete), och - underförstått - ett slavförhållande till den som förmedlar kroppsarbetarens kunskaper. Det innebär att lönen betalas ut i hemlandet, i bästa fall, med mängder av avdrag för arbetsgivarens påstådda omkostnader. Den fungerar också som en piska - om arbetsgivaren/uppdragsgivaren skulle vara det minsta missnöjd kan han utan vidare hålla inne lönen. Den fattige har sällan något val, och det finns alltid en bakom som är villig att jobba för ännu lägre summa.
Överhuvudtaget är arbetskraft en stor exportvara för många utvecklingsländer - oftast för att deras egna naturresurser genom kolonial historia och korruption istället exploateras av utländska företag. Och vinsten hamnar sällan hos den befolkning som får slita där. Alltså skickar man byggnadsarbetare, hembiträden och vårdpersonal till andra länder. En situation som finns på närmre håll än så - i Polen till exempel.
Man kan också se detta som en av globaliseringens baksidor - man kan verkligen fundera på om det inte finns effektivare sätt att stärka ekonomierna i Asien än att tvinga människor att exploatera och slita ut sig. Känns det värdigt?
Berättelserna om hur filippinska hembiträden utsätts för övergrepp och våldtäkter är upprörande - och det blir ju inte mindre när man får veta att om de anmäler övergreppet så åtalas de raskt för prostitution. Och situationen är precis likadan på många andra ställen i världen - man kan gärna ta sig en funderare på vem som byggt hotellet, vem som städar hotellrummet och vem som diskar efter middagen när man njuter vid poolen under semestern...
Svenska fackföreningar har ett stort uppdrag när det gäller att exportera vår modell. Och att stå emot när andra vill importera den modell man har i Dubai....

High-steel workers. Om skyskrapor

Satte mig på motionscykeln på lördageftermiddagen - så kul kan man också ha det! - och fick se ett avsnitt av Extreme Engineering på Discovery Channel. Det är en kille som springer i vägen på olika byggen, ställer naiva frågor och ber att få testa alla grejor som finns. Det är rätt kul.
Nu hamnade han i Shanghai, på ett megabygge, och fick följa med en glidform uppåt. Han stod knappt ut med oljudet, och dessutom var han höjdrädd. Men man fick en rätt bra inblick i hur de jobbade där - utan hörselskydd, med handkraft. De handnajjade armeringen - både i väggar och i valv -, släpade slangar och bockar, skruvade bult med spärrskaft, klippte armering med bultsax och verkade jobba dygnet om. För att inte tala om att de vacklade omkring på formkanten utan skydd, på sextiofjärde våningen eller nåt liknande.
Det var beklämmande. Man funderar på om de ens hört talas om maskiner, eller om deras arbetsgivare ens med en tanke funderar på hur de här killarna kommer att må på sin ålderdom. Men det är klart, det var lämmeltåg till arbetsplatsen - den bristande tekniska rationaliteten ersattes av mänsklig förbrukningsvara.
Jag vill minnas att det var tolv man som byggde Kista Science Tower - också ett bygge med glidform, liksom t ex Turning Torso i Malmö. De hade hur som helst en friggebod som manskapsbod inne i formen! Hade de byggena skett i Dubai eller i Shanghai hade det varit hundratals gubbar, sanna mina ord.
Vi bygger ju inte så högt i Sverige - vi lägger skyskraporna på tvären som en arkitekt sa en gång. Och hus över tjugo våningar anses som höga. Det finns hursomhelst nu en växande opinion för att faktiskt bygga högre, framförallt i Stockholm, och det finns drömmar om en rejäl skyline.
I USA byggdes många av de första skyskraporna av mohawkindianer; de blev nära nog synonyma med high steel workers. Det påstods att de skulle ha saknat genen för svindel, men det är nog snarare en fråga om kultur. Och i de kretsarna har säkerligen också frodats en hel del machismo och tävlingsinstinkt.

Numer använder man faktiskt säkerhetslinor och fallskydd (fast jag kan fortfarande inte begripa deras förkärlek för privatkläder i jobbet) och har en stark fackförening. Och det byggs fortfarande skyskrapor i USA och i resten av världen; markpriserna tvingar ju fram expansion på höjden. Nya tekniker gör det också möjligt att bygga ännu högre - vi kommer snart att få se den första skrapan som blir över en kilometer hög.
Det finns ju två huvudsakliga sätt att bygga högt - det ena är att bygga ett rejält skelett i stål - the steel frame; det andra är att gjuta en allt högre kärna med valv. De amerikanska byggjobbarna är i stor utsträckning byggsmeder, eller montörer. De stoltserar med en blocknyckel istället för hammare. Kärnväggsmodellen är mer den modell vi har i Norden, med timrisar och grovisar.
Stoltheten sticker man inte under stol med - det här är hardhats, kroppsarbetare med yrkeskänsla.


Naturligtvis är dödligheten hög, knallar man omkring på balkar hundratals meter upp i luften kommer några så småningom att ramla ner, och de har svårt att få vettiga försäkringar. Därför förhandlar de också fram sig till bra löner - man måste kunna leva även efter en olycka, och familjen måste ha en trygghet.


Nedersta bilden föreställer Chicagos skyline - mindre än den mest berömda i New York, men fortfarande imponerande!