Polsk gästarbetare berättar

Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.

Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.

Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Sista kaffet med grabbarna, När PEAB tappade byxorna

I fredags gick jag hem. Uppsagd, avlagd. Inte bara jag utan femton andra också, enbart från arbetsplatsen i Sundbyberg. Det vore fel att säga att det var klackarna i taket. Jag har ju jobb - mer om det senare -men flera av de andra går ut i arbetslöshet. Och det är något man knappast har talat om i Stockholmsregionen, där man ser krisen som något som drabbar redan halvdöda industriorter i glesbygden.
Därför blev jag glad när Dagens Nyheter hörde av sig och ville göra ett reportage om sista fikat med grabbarna. Ett enkelt upplägg - några bilder över matbordet, lite snack om oro för framtiden, några sitter med lån och hus och barn på gång, och avsluta det med en bild när de lämnar området med väskan i handen.
Så jag hittade killar som ville vara med, och sen informerade jag platschefen. Döm om min förvåning när jag en halvtimme senare blir uppringd av arbetschefen, som förbjuder upplägget. Icke inne på området. Arbetsmiljöskäl.
Jag blir paff. Det hela handlar om killar som blir uppsagda, om en verklighet som än så länge bara krupit mot Mälardalen. Det handlar - hittills - inte om företagen. Det skulle vara en vinkling av krisen som gör den fattbar. Ett resonemang som de flesta skulel ställa upp på.
Så icke PEAB. Arbetsmiljöskäl. Och han drar en konstruerad historia om att vi då måste utbilda reportern i arbetsmiljöfrågor, utrusta med skyddsskor och hjälm och varselväst. För att ta ett par bilder inne i manskapsboden? Det är inte fråga om att gå ut på byggarbetsplatsen -samma arbetsplats där PEAB bara veckan innan vallade runt folk i högklackat och lackskor, utan en tanke på hjälm eller varselväst, men då var det ju presumtiva kunder. En helt annan sak, naturligtvis!

Istället anser man att en reporter med erfarenhet från krigszoner ska skyddas från farligheter, på en parkering och i en manskapsbod (som i och för sig är en sanitär olägenhet, men man dör inte direkt av det). Jag tycker det är ett jävla trams och säger det också. Men det räcker inte med det - arbetschefen är noga med att påpeka att om vi tar några som helst bilder på grabbarna innan arbetstidens slut kommer de att få löneavdrag. Då la vi ner det hela. Jag är inte dummare än att jag begriper att de här uppsagda killarna kommer få ett helvete om de nu ställer upp i reportaget - ett bekymmer de faktiskt kan få slippa.

Och det är nu jag börjar fundera.
Varför är det så viktigt för PEAB att dölja att de faktiskt skickar ut folk i elände? För det är ju vad det är frågan om - det är ingen dans på rosor att bli arbetslös idag, oavsett om man har en inkomstförsäkring eller inte. Om arbetslösheten blir lång minskar chansen dramatiskt att få komma tillbaka, och vidareutbildning av arbetslösa har ju regeringen förkastat. Men, precis som Danegs Nyheter idag berättar - den här krisen kommer tack vare regeringens politik att cementera och skapa nya klyftor, som i varje fall inte jag vill se.

Jag har ju haft konflikter med arbetsgivaren tidigare - jag gillar inte deras medeltida inställning till information, den är djupt otidsenlig (i senaste infobladet skev man inte ett ord om att man sagt upp folk, det var bara tummen upp och ljusa tider) och dessutom korkad. Tror man att byggjobbare kommer hålla truten tror man fel. Istället skulle ju PEAB tjäna på större öppenhet.

Men det kan ju också vara så att man är livrädd för att förknippas med ordet kris, för då går försäljningen ner. Och vad är väl ett par arbetslösa byggjobbare mot en såld lyxlägenhet? Och en större vinst. Men då kan man ju säga det istället för att dravla om orimligheter. Arbetsmiljöskäl? Pyttsan.
Det ska också bli intressant att se hur beställaren, Riksbyggen, reagerar på PEABs hantering. Riksbyggen ägs ju som bekant också av fackförbund, och Byggnads har en stor post där. Det är väl inte orimligt att fråga sig hur lämpliga PEAB är som utförare om de har den här synen på Byggnads arbetslösa medlemmar. Det är i varje fall en fråga jag kommer ställa vid nästa årsmöte i Riksbyggens lokalförening i Stockholm.

Dessutom kan ni läsa här vad Byggettan tyckte om saken.

...åsså höjer vi tempot lite till...

Emellanåt har man ju anledning att fundera över hur tidsplaner görs på större företag. I min värld måste man alltid räkna med störande moment - sjuka barn, spisen går sönder, tåget är försenat. Men när man ska bygga ett hus som vi gör existerar inte sånt. Inte heller klämdagar - så i tidsplanen har man räknat med att vi ska jobba dessa dagar. Nå, det vill ju inte vi så det blev till att ta i extra för att jobba in de timmar som behövs...

Här kommer betongen vällande....Det blev nåt fel som blev tokigt den här gången. Betongen var tjock och stretig och rann inte alls vilket gjorde grovisarna uppretade. Ytan blev som en potatisåker.




För att bestämma gjuthöjden har man en avkänningsplatta som man pressar ner mot bruket. Vid rätt höjd skriker moderapparaten, till vänster. Är det för lågt får man ösa dit lite mer bruk, är det för högt kör man ett varv med vibbran så det rinner undan. Och är då betongen för tjock rinner det inte undan särskilt bra...











Det lär ha känts rätt hopplöst att få bra yta den håär gången. Istället fick vi ta dit en golvplanslip, en Flex, för att nöta ner de värsta vallarna. Och allt detta när vi naturligtvis har en massa annat att göra....







För att hindra att betongen rinner över valvkanten skruvar vi dit avstängningsplåtar.
Den vita sockerbiten är Ciporex, ett keramiskt material där ventare och elkillar kan borra genom lättare än genom betongen







Dessutom ska ju trappan hängas in. Det är ett pillerill att baxa in den eftersom den dimensionsmässigt är större än trapphålet men genom att vrida och sänka samtidgt kommer den in. Och den ska sedan då naturligtvis vägas av intill millimeterpassning, samtidigt som den måste aktas för skador.





Och i slutet av den dagen insåg jag att det är dags för nya skyddsskor. Det finns något lite tragiskt över att par utslitna dojjer - de kan aldrig ärvas eller återanvändas.

En moralkaka till kaffet kanske?

Polisförbundet har en kakburk med fördomar. Det är fler som borde ha det. Vi dras alla med små fördomar och förutfattade meningar. Emellanåt blir man också avslöjad med byxorna nere. För visst skulle jag reagera om en snickare på jobbet ställde sig med kajalpennan efter jobbet, eller bättrade på läppstiftet medan han väntade på kranen.
Egentligen är det ju bara genom att ständigt diskutera våra förutfattade meningar som vi kan hålla dem under kontroll. Jag är lycklig över att Byggbranschen numer ser det som självklart att killar är pappalediga, eller att det inte ses som märkligt att man behöver en dusch där man kan stänga en dörr. Eller skyddsskor i storlek 35. Eller hammare med smalare grepp.
Samtidigt dras vi fortfarande med en massa konventioner och invanda beteenden. Det är inte nödvändigt att tjejer orkar lika mycket som killar, eftersom vi inte heller ska lyfta lika mycket som generationen före oss lyfte (och slet ut sig också). Istället ska vi jobba smartare och smartare, och se till att alla hjälpmedel används.
Så borde det funka i alla yrken. Vore mitt arbete avhängigt den fysiska styrkan skulle inte många orka jobba upp till pensionen ( och det är det skrämmande få som orkar ändå). Arbetsplatsen måste alltid moderniseras.
Vill man ha lite tips kan man gärna titta in på Skogs- och Träfackets hemsida, och göra sig en liten egen verktygslåda, så man har några instrument att jobba med! Eller ta en kaka!

Ta en titt på foten. Om förebyggande arbete från grunden

Jag har fått lite uppmaningar om att skriva mer om själva arbetslivet, istället för att spilla över på konst, böcker och politik. Nu råkar jag inte själv se nån motsättning i detta - konst. böcker och politik har en mycket stor plats i mitt liv, på samma vis som mitt arbete, och det finns drivor med påbörjade blogginlägg som bara väntar på att få ta lite utrymme.
Men till dess ska vi tala lite om fötter. Man har ju sett en och annan i omklädningsrummet - medelålders, knotiga, spruckna och halta. Fjärran från de små runda fötter som den nyfödde har. Och lunchrummet har väl både en och annan gång fyllts med avsmak över hårresande historier om näranog ruttna kroppsdelar
Fortfarande kommer mycket av de mest förekommande bekymren från underlaget vi rör oss på - det är inte bra för klövarna att dag ut och dag in gå på dessa råytor, eller att halka omkring i bärlag. Ofta är vi också blöta om fötterna, eller har för täta skor, eller för tunga skor - och man är bara dum om man väljer dojjer utan skydd bara för att det är bekvämt; en spricka i foten är en barnlek jämfört med en fyrtummare i fotsulan kan jag meddela.
Därför ska vi puffa lite för den Internationella Fothälsodagen, som arrangeras av fotterapeuter i världen, därför att taskiga fötter inte alls är ett nationellt problem, och precis som en bekant i branschen påpekar - dåliga fötter är ofta skulden till knä-, höft-, rygg- och nackont. Allt detta är kända bekymmer i produktionen.
Man ska inte dra sig för att påpeka att folk inte klipper sina naglar - emellanåt kan man se exempel som skulle hedra vilken trädklättrande primat som helst (klicka om du törs), och det skulle inte skada med lite salva, tvätt eller nya strumpor på rätt många ställen. Fotsvamp är inte heller en ovanlig åkomma, som faktiskt kan komma från att man bara tvättar sig ner till ljumskarna i duschen, och låter smutsen rinna ner över bladen (klicka om du törs).
I byggsvängen krävs det att man har skyddsskor, med trampskydd och stålhätta. Och visst ska man erkänna att utvecklingen gått framåt - från gårdagens dykardojjor till dagens välventilerade sandaler med kompositsula. Men fortfarande är det så att vi förväntas beställa skor från katalog - något man knappast skulle göra med sina vanliga skor, för att inte tala om träningsskor. Fötterna hittar nämligen på saker under ens livstid.
De växer. De förändras. Långt efter man vuxit klart på längden fortsätter fötterna att formas. Fotvalven sjunker ihop (och försök höja ett par såna!), man börjar gå snett, och man kanske drabbas av diverse annat elände, som benhinneinflammation (välkänt fenomen hos idoga löpare) eller bara får ont i fötterna.
Det är därför det är så stolligt att man ska köpa skor man ska ha under arbetet via katalog. Jag orkar inte tänka på alla oformliga skor man prövat och förkastat (och hunnit få ont av) innan man äntligen hittar ett par som verkar OK. Och då slår det ju sällan fel - just den modellen ingår inte i företagets inköpsmall eller så har den utgått ur sortimentet.
Skor i vår bransch är ju en färskvara - egentligen ska man byta dem när skyddshättan tittar fram genom lädret, eller när de blivit tillräckligt nertrampade, men den sortens egenkontroll är vi rätt dåliga på. Man byter dem tyvärr för sent; när de är bortom all räddning. Och då har man säkert redan självsprickor eller liktornar (klicka om ni törs).
Nu har jag inte stora förhoppningar om det men det skulle vara kul om folk i behörig position på olika byggföretag faktiskt tog det här på allvar. Jag är övertygad om att både trivsel och sjukfrånvaro skulle påverkas positivt av att vi började tänka på det vi går med.

Jag blir så trött på pratet om enkla arbeten

  Det är ju på tapeten igen – att prata om vissa jobb som ”enkla”. De är inte komplicerade, de verkar vara sånt som tränade apor kan göra. Jag menar, städa litegrann, springa med post, banka i några spikar, kontrollera saker – är tydligen ”enkla” jobb. Behövs ingen utbildning, som en ovanligt kaxig borgare sa till mig för inte så länge sen.

  Och då har man nog inte fullt ut fattat vad som är ett arbete. Vad som faktiskt får oss att varje dag ge oss iväg till ett ställe där vi ska utföra sysslor som andra tydligen tycker är oviktiga, okomplicerade, okvalificerade. Inte sällan till usla löner och usla förhållanden – de går ju ofta hand i hand dessutom.

  För ett jobb är ju också just detta – att varje dag ge sig iväg till jobbet. Packa matlåda, dra på sig arbetskläder, hålla tider, utföra uppgiften på ett bra sätt. Dag efter dag efter dag. Tror ni det är enkelt, vill man säga till de där som tjatar om ”enkla” jobb? Om ni tror det kan ni kanske förklara varför så många inte klarar av just detta? För så är det ju – alla klarar inte av ”enkla” jobb.

  Några för att de inte har tålamodet, några för att det faktiskt inte alls var så jäkla enkelt – hålla reda på sjuttioelva nycklar, koder, belopp, hållplatser, zongränser, centimetrar eller kubiker – några för att de inte tyckte det var kul, några för att tiderna var hopplösa. Det finns en massa orsaker till varför enkla jobb inte alls är så enkla egentligen.

  De flesta av alla dessa ”enkla” jobb är nämligen långt viktigare för att samhället ska fungera än andra, på pappret mer avancerade jobb. Tänk själva – om en advokat kommer en halvtimme för sent till en förhandling så är det faktiskt ingen katastrof, nån kommer mumla lite irriterat men det är snart glömt. Om en busschaufför kommer halvtimme för sent till sin körning i rusningstrafiken – så är det nog inte bara irriterat mummel. När sedan förskolan inte kan öppna i tid för att busschauffören inte kom i tid och personalen blev försenad – så är det inte heller bara irriterat mummel. När operationen på sjukhuset inte kunde genomföras för att städaren kom försent för att busschauffören var sen – så var det plötsligt inget ”enkelt” jobb. Då är det inte bara mummel – då är folk förbannade.

  Jag kan bli vansinnig på att många så ofta beskriver livsviktiga arbeten som ”enkla” bara för att de inte kräver högskola. Alla dessa jobb som håller teknik och kommunikation och omsorg igång – det är inte mycket glamour i det, skyddsskor och arbetskläder, men testa att ta bort de här jobben. Ge dem till de som inte kommer stanna, som kommer söka sig nån annanstans – så får ni se hur det går.

    Jag har jobbat i ”enkla” jobb hela mitt liv, som en liten kugge varit med och byggt i hela Stockholm. Mörka morgnar och ösregn, vidriga arbetsförhållanden – ändå har man gått dit. Till sitt ”enkla” arbete. Och man har varit stolt över det, haft roligt med arbetskamrater, blivit säker på sina arbetsuppgifter, vetat att man bidrar till att samhället fungerar. Jag tror jag delar den känslan med så många andra – vi är faktiskt stolta över våra jobb, och då blir man bara förbannad när nån kallar det ett ”enkelt” jobb”. I synnerhet när den som säger det själv har ett jobb som knappast gör nån skillnad i den direkta vardagen för de flesta av oss.
  Eller som en kille i tågtrafiken sa: Åka till ett kontor, läsa lite, ta långlunch och knappa på en dator? Vad är svårt med det?

  Precis så. För om man envisas med att kalla vissa jobb ”enkla” måste man nog vara beredd på att berätta vilka jobb som då är ”svåra”. Okey, hjärnkirurg, raketforskare, advokat (kanske) – ni vet hur man brukar säga.  Men sen då?  Är en kontorsassistent ett ”svårt” jobb? Är elektronikmontör svårare än att lasta lastbilar? Är städa tunnelbanevagnar mindre svårt än att byta packningar?

Det blir ju ett problem ganska snabbt när man börjar dela upp jobb i ”enkla” och ”svåra” – eftersom det egentligen alltid handlar om att någon tycker att ett jobb är för välbetalt, eftersom ett annat är sämre betalt. Och då vill man gärna sänka lönerna på de där som är ”enkla”. Tro inte annat, det är det saken handlar om. Det handlar ALLTID om lönen.

  Det är därför vi måste stå upp för våra ”enkla” jobb. Och ta strid om det behövs. För när vi gör det så märks det – då skakar hela samhället. När bussarna inte går, när tågen inte städas, när paketen inte kommer, när saker – de där osynliga sakerna – inte fungerar längre. Då märks det vilka jobb som faktiskt inte alls är så ”enkla”.

 Då ska vi ha betalt för det. Inte om jobbet är svårt eller enkelt.



Tidigare skrivet i SEKO Stockholms tidning Första Linjen

Bilden? Ett "enkelt" jobb?

Leva för att jobba eller jobba för att leva? Klicka här!

Det finns olika sätt att skada sig på under sitt arbetsliv. Några av de mest frekventa sätten är otäckt närvarande varje dag på en byggarbetsplats. Någon gång varje dag är man tvungen att tänka sig för - för att inte dö.
Och även om man inte skulle dö händer det saker på byggena i Sverige varje dag som kanske kan bidra till en trasig kropp, försämrad förmåga och i slutänden en vidrig smärtfylld ålderdom.
När man bryter ner det här till siffror blir det inte alls lika skräckinjagande, men jag kan lova att det inte vore något problem att fylla på med bilder av mosade, krossade kroppsdelar och gapande öppna sår.
Arbetsmiljöverket har ett övergripande tillsynsansvar, men på de flesta företag finns det också skyddsombud. Tyvärr inte i den omfattning som man kunde önska, och speciellt inte inom byggsektorn där majoriteten företag är små, och där ett engagerat skyddsombud garanterat kommer att komma i konflikt med ägarna.
Hur gärna nyliberalerna än vill så finns det en inbyggd konflikt mellan profithunger och en väl fungerande arbetsmiljö. Hur ofta man än försöker påvisa att det är precis tvärtom - att en väl fungerande arbetsmiljö faktiskt gynnar företagets utveckling - så kommer man precis lika ofta få stånga sig blodig mot företagsledare som anser en fallskyddssele är för dyr, eller att ett par skyddsskor är onödiga.
För den som vill kolla lite extra hittar man på Arbetsmiljöverket en sammanställning av de domar som fälldes under 2005. Och här ska man vara medveten om att man endast åtalar i de fall när uppenbart slarv förekommit från arbetsledande personal.
Här sägs inte ett ord om byggstress, om bristande kontroller och dålig utbildning. Här nämns inget om våra "engångspolacker", som är ett egentligen rätt bittert uttryck för hur arbetsgivare ser på låglönejobbare från Östeuropa. Det man kan vara överens om är att mörkertalet är jättelikt - för en stukad fot som tjugptreåring kan vara förödande tjugo år senare....

Fördelen med att jobba antingen som anställd av ett av de större byggföretagen, eller att vara inhyrd, är att de tar personskyddet på allvar. Det är därför jag har hjälm och varselkläder på jobbet
Det här är en gångbrygga som just vid det tillfället låg utanför belysningsradien....

En byggarbetsplats är också fylld av gapande hål, ställen där man kan ramla och saker man kan göra illa sig på. Olika schakt t ex... Här skulle jag visa hur jag sätter igen det med balkskor men det var bara första bilden som blev nåt. Jag ska lägga upp slutresultatet senare!



Nå, så här blev det. Stadigt och bra, och framförallt säkert. För att ytterligare förenkla jobbet sätter man ofta upp ställningar. De byggs av tradition antingen efter HAKI-systemet eller med något annat system

En dag med de andra byggnadsarbetarna...

Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.

Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.

De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.

De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.

Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.

Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.

Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.

Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.

Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.

De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"

Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.

-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.

För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...