Håhåjaja, det verkar vara jobbigt att bli gammal. Herman Lindqvist som, förutom att ha varit en hyfsad journalist, gjort sig en karriär på att skriva en underdånig hyllningshistoria till Sveriges Rikes kungar, roar sig idag med att skriva en av de drygaste kolumner i Aftonbladet som jag sett.
Och då skriver ändå Jan Guillou där, och både Skytte och Aschberg har skrivit där.
Han är så nedlåtande i sin ton mot Murad Artin att man skulle vilja strypa honom med silkesscarfen, och jag ser framför mig förnumstiga Sverigedemokrater som jublar och vill ta honom i famn. Hans krypande för kungahuset - som dels inte har nån makt, dels inte symboliserar något annat än skvallerpress idag - är så pinsamt att man skäms.
Och hans påstående om att just Örebroare skulle ha en större känsla för Sveriges historia är naturligtvis rent galet. Jag tror snarare att om man frågar nån närking vad han tänker på när han ska tänka på Kungen så är det nog "...kära Örebroare" som ligger närmast till hands.
Att som självutnämnd rikshistoriker ha en sån överlägsen attityd mot de som tycker annorlunda är både illavarslande och djupt okunnigt. Och otäckt. Vem ska få tycka annorlunda Herman? Vi som kan den svenska historien, eller räcker det med ett svenskt efternamn?
Och känner jag mina vänner i Örebro rätt kommer Herman få veta att han lever. Det finns mycket att vara stolt över i Örebro, men tror man att de har en speciell känsla för familjen Bernadotte är man ute och cyklar
Bilden? Rövargeneralen - det var de allihopa - från Pau som blev svensk kung, i brist på annat. Och som släpades hit av en kille som råkade vara född i Örebro.
1 kommentarer:
man häpnar över Lindqvists tilltag, att han inte skäms... men det beror säkerligen på sin okunnighet som du så korrekt påpekar... men att då ta sig rätten att uttala sig när man är så uppenbart okunnig. pinsamt.
och så bra skrivet av dig Calle...
Skicka en kommentar